När Filmitch ber så snällt om en recension får Filmitch en recension. Även om det kanske tar lite tid.

***

Trots att det är svårt att motstå frestelsen att kunna försjunka i en riktigt bra bok som räcker i en hel evighet slås jag samtidigt alltid av hur smidiga noveller är när jag väl läser dem. Ja, inte bara smidiga förresten, utan ofta väl så genomarbetade som en roman. På grund av formatet ofta också med naturnödvändighet tajtare och mer ekonomiska i sitt berättande.

Om man inte läser en massa litteraturtidskrifter kommer ju noveller vanligtvis i en av två olika former: antologin eller samlingen. Bägge typerna kan innehålla både högt och lågt men lägstanivån är kanske inte riktigt lika låg när det är en och samma författare som står för alla bokens delar.

Likt många andra stiftade jag bekantskap med Joe Hills debutroman, Heart Shaped Box, innan jag fick korn på den tidigare novellsamlingen 20th Century Ghosts. Och som ni kanske redan listat ut talar vi nu alltså varken om Gävlesonen och fackföreningsaktivisten Joel Emmanuel Hägglund eller skäggsnubben och ZZ Top-basisten Joseph Michael ”Dusty” Hill.

Nej, mannen för dagen är istället Stephen King-sonen Joseph Hillstrom King som helt naturligt antagit sin namnes ”smeknamn” när han författar. Möjligen har King d.y. ett stråk av yrkesmässig självmordsbenägenhet som han i så fall delar med exempelvis Michael Douglas, Skarsgårdsbröderna samt Charlie Sheen och Emilio Estevez. För hur ska man annars betrakta valet att inte bara bli författare utan dessutom sikta in sig på samma genre som gjort pappa världsberömd?

Nå, oavsett bevekelsegrunder är det en siktlinje som betalar sig. Jag skulle naturligtvis inte ha gett mig på 20th Century Ghosts om inte Heart Shaped Box gett mersmak, men i likhet med ”alla” andra måste jag också hålla novellsamlingen för det bättre verket. I likhet med farsgubben tjänar Hill på det minimalistiska formatet där han mer eller mindre tvingas att vara kortfattad och kärnfull.

I sin skräck skiljer han sig däremot en smula från nestorn. Hills skildringar upplever jag som generellt mer realistiska, jordnära och ”skitiga”. Kanske för att hans riktigt otäcka noveller inte rör övernaturliga fenomen, utan känns mer verklighetsgrundade.

Ingen av de ingående novellerna är dålig men det finns förstås grader i paradiset och lite olika valörer på det som är riktigt, riktigt bra. Någon koppling till spöken eller andar finns förstås i alla bidragen, mer eller mindre oförtäkt, men vi har det som kanske bäst beskrivs som vardagsdrama, exempelvis far och son-relationen i ”Better Than Home” och det snabba frukostmötet i ”The Widow’s Breakfast”. Eller varför inte den helsköna ”Bobby Conroy Comes Back From the Dead”, vilken utspelar sig på inspelningen av Dawn of the Dead och där vi får möta både Tom Savini och George Romero.

Mer klassisk skräck återfinns i ”The Black Phone” om en kidnappad pojke. Sedan har vi de där berättelserna som jag inte skulle kalla för renodlad skräck men som trots det är djupt obehagliga genom att vara litegranna off, ha en aningens skevhet i perspektivet på ett sätt som gör en lätt illamående. Särskilt tydligt blir det i ”My Father’s Mask”.

Jag gillar idén med ”Dead-Wood”, att det förstås måste finnas spök-träd, och det måste Joe Hill också ha gjort eftersom han inkluderat vad som egentligen bara är en två sidor lång start på en idé till en novell. Och det går inte att hoppa över den Kafka-inspirerade ”You Will Hear the Locust Sing” där tonåringen Francis Kay en dag vaknar upp och upptäcker att han under natten utrustats med flera ben och hårda ryggplåtar. För första gången i mitt liv saknade jag att inte vara bättre inläst på ”Förvandlingen”

Men två noveller höjer sig över mängden, likt termiksvävande örnar över en massa av för all del trevliga men ack så vardagliga småtättingar och finkar. Först ut (och också först i samlingen) har vi ”Best New Horror”. Den luttrade skräckredaktören Eddie Carroll får korn på något som skulle kunna vara genuint skrämmande litteratur i vad som för honom har blivit en värld av klichéer och dåligt språkbruk. Novellen balanserar perfekt humorn i beskrivningarna från skräcklitteraturbranschen (Hill har verkligen på bästa sätt tillvaratagit devisen ”Skriv om det du känner till”) med det nära nog frånstötande otäcka i hans litteraturfynd.

Helt annorlunda är ”Pop Art” där den namnlösa huvudpersonen blir bästa kompis med Art Roth. I sig självt är novellen en finstämd och bitterljuv skildring om en ung vänskap som gör sitt bästa för att överleva i en värld av mobbare och misshandlande föräldrar. Men det som gör hela grejen, vad som får min hjärna att göra volter av förundran över att någon kan komma på en så briljant idé, är att Art är uppblåsbar. Han kan förstås inte prata utan kommunicerar med kritor och papper eftersom en vässad penna är alldeles för farligt för honom att hantera.

På det hela taget en riktigt bra samling, med andra ord. Välskriven, med en imponerande vidd och en fantasi, både ljus och mörk, som, när den kopplas till språkets realism, i de bästa lägena producerar skön harmoni.