alt. titel: Den vilda flykten, The Hidden Fortress

Två luggslitna varelser hasar sig genom ett dammigt och ödsligt landskap. Bönderna Tahei och Matashichi har varit soldater hos den förlorande Akizuki-klanen och vet nu inte riktigt vart de är på väg; något hem finns egentligen inte längre, sedan de sålde allt de hade för att kunna köpa vapen. Men självklart kan inte två ensamma före detta soldater undkomma hela arméer som nagelfar trakterna, Tahei och Matashichi blir snart infångade och satta på att gräva efter det guld som erövrarna är säkra på att förlorarna måste ha lämnat efter sig. Bönderna förstår också att erövrarna letar efter den besegrade prinsessan Yuki som lyckats undfly.

På sagda prinsessas huvud finns givetvis en belöning fäst och bönderna inser att det snabbaste sättet att skaffa sig lite flis är att försöka hitta henne och sedan angiva henne. Sagt och gjort, de flyr från sina inte särskilt uppmärksamma vakter och stöter snart på en tystlåten och imponerande man som utan vidare förklaring slår följe med dem. Bönderna är inte helt överlyckliga för den sakens skull eftersom de just hittat guld som dolts i vedpinnar. De är övertygade om att mannen är ute efter att stjäla det från dem.

Men när de förstått att mannen är den fruktade Akizuki-generalen Rokoruta Makabe har de inget emot att gräva dag ut och dag in efter klanens enorma guldreserv som de nu förstår att de bara hittade en bråkdel av. Men snart är inte heller den bergsfästning där Rokoruta har tagit sin tillflykt säker, han och bönderna måste ge sig ut på en lång färd för att kunna säkra guldet hos den mer välvilligt inställda Hayakawa-klanen. Med sig har de också en stum flicka som Tahei och Matashichi kastar nästan lika lystna blickar på som på guldet.

Den vilda flykten är så många saker på en och samma gång – action, drama, road movie, bildningsberättelse, komedi – att det är helt otroligt hur Kurosawa lyckas hålla ihop det hela. Men det är väl det som utmärker en mästerregissör, för han lyckas inte bara presentera en berättelse som är balanserad och helgjuten utan också väldigt spännande. Det lilla sällskapet har hela tiden fienden i hasorna och skulle de bli tillfångatagna är det helt uppenbart att de riskerar att förlora mer än bara det dyrkade guldet.

Fast egentligen är det mest Tahei och Matashichi som dyrkar guld. Trots att hela historien spelas upp genom deras ögon får vi egentligen aldrig känna igen oss i deras perspektiv. De framställs hela filmen igenom som dumma, giriga, gnälliga, trätlystna och lata. Lika frontenade som de blir inför exempelvis Rokorutas domderanden, lika snabba är de att flyga varandra i strupen så fort det går dem emot det allra minsta lilla. Tyvärr har Kurosawa inte kunnat motstå frestelsen att utrusta Den vilda flykten med inte bara ytterligare en lågställd karaktär á la Kenichi Enomoto utan dessutom också klona honom.

Den som istället är värd all vår respekt är naturligtvis den ståndaktige generalen Rokoruta (i, förstås, Toshirô Mifunes skepnad). Han är inte bara listig, stolt och ädelmodig utan också modig som få och skulle kunna gå i döden för sin härskarinna. För givetvis är den stumma flickan ingen annan än prinsessan Yuki och Rokoruta måste inte bara ta sin prinsessa levande till vänligare trakter utan helst också se till att hon får behålla sin guldskatt så hon så småningom kan återuppbygga sin armé och återta sitt rättmätiga territorium. Hans värdighet understryks inte minst med den respekt varmed hans fiende general Todokoro behandlar honom.

Den vilda flykten är ytterligare en Kurosawa-film manifesterad i den japanska jidaigeki-genre som regissören ständigt återkom till och därför finns det en förstås del stela och arkaiska element som kan kännas främmande i den annars så västlättillgänglige regissörens filmer. Dialogen är ofta korthuggen och formell och den rätt övertydliga comic relief som bönderna får utgöra, framförallt när de kontrasteras mot Rokorutas bistra uppenbarelse, känns numera rätt välbekant. Även fighterna har inslag av jidaigeki – även om säkert tio soldater omringar Rokoruta på en och samma gång anfaller de snällt i tur och ordning så att han utan några större problem kan göra processen kort och många svärdshugg är omedelbart dödliga även om de helt uppenbart tar i luften.

Men nu ska man inte luras att tro att det är hyperstel kabukiteater hela filmen igenom. Detta är ingen Blodets tron. Kurosawa blandar och ger rätt friskt och framförallt envigen mellan Rokoruta och Todokoro är en utsökt blandning av det mer formella och arkaiska som nämndes ovan samtidigt som bägge skådespelarna är enastående uttrycksfulla. Bildutsnittet pendlar hela tiden fram och tillbaka; från närbilder på intensiva och koncentrerade ansikten till helbilder på fysiska kroppar som stöter och parerar. Regissören skapar som vanligt också vid ett flertal tillfällen visuellt noggrant komponerade scener där symmetri, ljus och mörker får spela huvudsakliga roller.

Kurosawas filmer har ofta influerat västerländska filmmakare, inte minst när det gäller westerns (exempelvis The Magnificent Seven och A Fistful of Dollars), men Den vilda flykten ligger bakom en lite annorlunda genrefilm. Frågan är om Den vilda flykten egentligen inte är så mycket känd på sina egna meriter, som att den sägs vara ursprunget till Star Wars. A New Hope är ju berättad ur de minst betydelsefulla karaktärernas perspektiv, med mer futuristiskt betonade robotar istället för bönder, vilka också används för comic relief. Däremot har Tahei och Matashichis mindre tilltalande personlighetsdrag inte importerats av Lucas (utom möjligen gnälligheten) — vad vi vet funderade i alla fall aldrig R2D2 och C3PO på att våldta Leia. Och låter inte “Jedi” och “Jidaigeki” väldigt lika?

Se gärna Den vilda flykten även om den kanske inte är lika känslomässigt drabbande som Att leva eller lika actionpackad som De sju samurajerna. Det är fortfarande en mycket bra film och Toshirô Mifune är som alltid beyond cool.