alt.titel: I Live in Fear, Record of a Living Being, What the Birds Knew

Med tanke på att Japan faktiskt är det enda land som fått utstå en fientlig attack med kärnvapen (vad jag vet i alla fall) skulle man kanske tycka att en fullt rimlig reaktion skulle vara en viss rädsla. Även om man själv inte är en så kallad ”hibakusha” (ung. explosionspåverkade) kanske man inte bara skakar av sig upplevelsen och går vidare. Det begär nog inte heller herr Nakajimas barn. Vad de vänder sig emot är att deras far, tack vare sin förmögenhet, försöker göra något åt saken.

Herr Nakajima påstår nämligen att han själv inte är rädd; hans lösning är att flytta hela familjen till Brasilien där de ska vara säkra från nukleärt damm. Men familjen tycker att det är en så irrationell reaktion att herr Nakajima nu måste sitta inför Tokyos familjerätt och förklara sig eftersom hans barn (genom en begäran från modern) vill få honom omyndigförklarad. De ser det som enda sättet att hindra fadern från att slösa bort familjeförmögenheten som bygger på ett fortfarande lönsamt gjuteri.

Familjerättens nämndemän blir tveksamma. Framförallt är det tandläkaren Harada som finner sig sympatisera med herr Nakajima; är hans rädsla verkligen så irrationell att den gränsar till en vanföreställning? Kanske går han bara lite för långt i en känsla som han sannolikt delar med resten av sina landsmän? Eller är Nakajima, som han själv påstår, den ende realisten i värld full av ynkryggar som hellre blundar för sanningen än skrider till handling?

Men I Live in Fear är inte främst en film om atomrädsla, utan ett familjedrama. I likhet med herr Harada kan vi bara hjälplöst åse när familjen Nakajima sliter sig själv i stycken, drivna av lika delar girighet och själviskhet på alla fronter. Till saken hör att herr Nakajima tagit för sig av livets goda och nu har två älskarinnor och tre illegitima barn i varierande åldrar att ta hand om. För hans del är det självklart att de ska med till Brasilien (vilket de är ungefär lika sugna på som den ”riktiga” familjen) och de är helt på det klara med att om omyndigförklaringen går igenom försvinner allt vad underhåll heter.

I slutänden blir inte rädslan det centrala, utan mer ett stråk som kommer fram här och var för att sedan sjunka under ytan på det stormiga familjehavet och jag tycker inte att det är helt fel. Självklart känns det mer relevant att se en japansk framställning av föreställningen om ytterligare bomber och atomvintrar, liksom det känns mer relevant med en tysk framställning om Hitlertiden, men i just det här fallet blir ändock det personliga dramat mer engagerande och mindre teoretiskt.

För herr Nakajimas barn är precis lika rädda som sin far, men för betydligt mer närliggande saker än ett eventuellt atomkrig. Hur ska de kunna försörja sig i Brasilien, de som aldrig vetat av något annat liv än det som är intimt förknippat med gjuteriet? Jag skulle kunna tänka mig att Kurosawas film fick en större genomslagskraft i Japan än i andra delar av världen, inte bara för att det hunnit förlöpa blott 10 år sedan bombningarna, utan också för dess beskrivning av barn som inte tvekar att ifrågasätta en fars beslut. I likhet med många andra av Kurosawas filmer misstänker jag att de inblandades klädsel har betydelse. Hela familjen Nakajima, utom modern, är generellt iklädda västerländska kläder. Det är nya tider nu…

När jag ser I Live in Fear kan jag inte låta bli att tänka på Rainer Werner Fassbinders Angst essen Seele auf (Rädsla urholkar själen). Inte så mycket för själva innehållet, utan mer för frasen i sig. Rent symboliskt är det nämligen inte särskilt svårt att identifiera herr Nakajima med gjuteriets fysiska väl och ve som sådant och filmens peripeti understryker bara detta med all önskvärd och hjärtskärande tydlighet.

Något måste naturligtvis också sägas om skådespelarna. Eller kanske snarare skådespelaren, för självklart är det Mifune som herr Nakajima som främst står i blickfånget. Jag kan förstå att Kurosawa hellre satte Mifune i den här rollen än den betydligt mindre kraftfulle Takashi Shimura som istället får agera åskådaren herr Harada. Tyvärr blir inte en blott 35-årig Mifune särskilt trovärdig i rollen som den åldrande gjuteriägaren. Själva personligheten sätter han förstås prickfritt – förtvivlan, rädsla och rasande ursinne över stupida barn i lika mått. Men hans porträttering av en man som ska vara minst 20, om inte 30, år äldre än han själv blir överdriven och lite fånig. Mest av allt ser han tyvärr ut som när alla skådisarna ska spela sina egna farfäder i Back to the Future II.

Men bortsett från den lilla lapsusen är I Live in Fear högkvalitativ Kurosawa-realism, inklämd som den är (och därför kanske lite bortglömd?) mellan De sju samurajerna och Blodets tron.