alt. titel: Revolvern, Stray Dog

Den unge polisen Murakami är nervös. Hans Colt-revolver har blivit stulen på en buss och nu tror han att han kommer att få sparken. Tokyopolisen är emellertid inte intresserad av att göra sig av med dugligt folk för en sådan struntsak och straffet blir istället halverad lön i ett par månader. Men vid det här laget är Murakami alldeles för uppslukad av skuldkänslor för att känna sig lättad över det uteblivna avskedet. Revolvern har nämligen letat sig ut i Tokyos undre värld och används nu i brottsliga syften.

Istället för att acceptera den avskedsansökan han försöker lämna in när skjutvapnet använts i ett rån blir han förflyttad till att arbeta under den erfarne kommissarie Satos vingar med att försöka få fast rånaren och därmed också, förhoppningsvis, Murakamis Colt. Vad som från början var en ren principsak för Murakami (han vill ha tillbaka ”sin” revolver) blir nu ett allt uppslukande livsverk för att i någon mån försöka lätta hans känslor av ansvar och skuld.

Det blir en tröttande (och stekhet) resa ned i Tokyos lägre skikt med barer, balettflickor, vapenhandlare och labila krigsveteraner för kommissarien och hans unge adept.

I likhet med Den berusade ängeln inleder Kurosawa Revolvern relativt övertydligt, men istället för ett stinkande träsk rullas förtexterna mot bakgrunden av en flämtande hund. Vi vet inte varför den flämtar, möjligen endast av den tryckande sommarhetta som genomsyrar hela filmen, men är man någorlunda van vid hundar märks det ganska snart att det är en rätt olycklig jycke.

Den brottsling som filmens fokus till slut hamnar på beskrivs sålunda ett flertal gånger av Sato som en hund, galen eller förvildad, vilken enbart kan handla på ett sätt i sin desperation. Det är alltså ingen förhärdad och överlagd kriminalitet det handlar om, snarare är det slumpen som styr. Med detta inte sagt att slumpen inte kan ha fruktansvärda konsekvenser för alla inblandade, medbrottslingar såväl som offer.

Eftersom vi i Revolvern får följa poliserna som ska sätta fast skurkar finns inte alls samma förståelse invävt i narrativet för den karaktär som lever på samhällets skuggsida som jag tyckte att Den berusade ängeln lyckades frammana. Detsamma gällde egentligen också i The Quiet Duel, där porträttet av den botfärdiga Riu var rätt ensidigt. Om Den berusade ängeln var gangsternoir är Revolvern polisnoir. Här finns också redan alla de klassiska polisfilmselementen, från noggrann ballistikanalys (komplett med delade mikroskopbilder som jämför kulräfflor) till det långsamma uppnystandet tack vare ihärdigt fotarbete.

Sato kväver raskt alla Murakamis försök att förstå den ”hund” som de jagar och menar på att den likhet som kan finnas mellan de två männen tack vare deras krigserfarenheter förbleknar i skenet det faktum att Murakami har gjort något nyttigt av sin krigsfrustration genom att bli polis. Samma kontrastering som alltså gjordes mellan Kyoji och den syfilissjuke Nakada i The Quiet Duel, två män som dessutom delade krigserfarenheten.

Murakami har, liksom Kyoji, valt att ta ansvar för sig själv och inte skylla omvärlden för sina bekymmer och tillkortakommanden. Denna önskan att göra någon annan ansvarig ekar i den, förvisso mer eller mindre ofrivilliga, medbrottsliga flickan Harumis utgjutelse över att det borde vara straffbart att skylta med kläder som ”vanliga” människor aldrig skulle ha råd att köpa.

Återigen har vi alltså ett mästar-lärlingsförhållande och återigen är det Toshirô Mifune som är gröngöling till Takashi Shimuras erfarenhet, både av livet och polisarbete. Däremot tycker jag nog inte att relationen blev lika fängslande som i Den berusade ängeln, sannolikt eftersom Murakami här vill ha Satos råd och stöd. Det blir betydligt mindre dynamik när bägge karaktärerna drar åt samma håll. Nu blir det istället Sato som får lov att se till att den unge polisen inte äts upp av sina skuldkänslor och försöka förmedla lite visdom vad gäller engagemang i enskilda fall. Å andra sidan har Mifune hållit igen lite bättre den här gången och känns inte lika överdriven.

Kurosawa ska ha varit en stark anhängare av bra manus, vilket märks i de flesta av hans produktioner. Han menade att en dålig regissör i alla fall kan göra en hyfsad film med ett bra manus, men att inte ens en bra regissör kan rädda ett dåligt sådant och jag är böjd att hålla med honom. Men hur bra manuset än är i Revolvern är det som vanligt det visuella som dröjer sig kvar i ännu högre utsträckning. Den främsta stämningsskaparen är filmens olidliga hetta (avlöst av enstaka syndaflodsliknande skyfall), det är letargiska kroppar, svettiga ansikten, solfjädrar, elektriska fläktar, stripigt hår, skrynkliga kostymer (däremot Murakami går ständigt i ordentligt knäppt kostym, vit skjorta, slips och en käck golfkeps) och allt fuktigare näsdukar som sveps över nackar.

Regissören plockar också upp triptyk-, eller åtminstone tretalstanken som anades i Den berusade ängeln. Det finns det flera scener som komponerats så att vi ser tre halvkroppar eller ansikten i bild, alltid på olika avstånd från tittaren och gärna också i olika position (rakt framifrån, från sidan, ryggen åt kameran, osv). Ofta består två av dessa naturligt nog av de två poliskollegorna men den allra mest drabbande innehåller Murakami, Harumi och Harumis mamma där en utbredd orättfärdig klänning (den som hon menade var omoraliskt att locka fattiga köpare med) markerar de tre personspetsarna i den visuella triangeln.

Dessutom tycks Kurosawa här ha blivit vansinnigt fascinerad av fötter, det finns en (alldeles för lång) scen ganska tidigt där Murakami i förklädnad traskar runt på Tokyos gator för att hitta sin Colt och det fokuseras då gärna på hans slitna skor på de dammiga vägarna. Flera trappscener låter också regissören visa personens fötter innan man får se något annat. Möjligen ska det understryka den känsla av rörelse som finns genom hela filmen – Murakami blev ju av med sitt vapen på en buss och när han och Sato inte går använder de gärna både buss och tåg för att ta sig dit de ska.

Hade jag inte sett Den berusade ängeln först hade jag sannolikt tyckt Revolvern var ännu bättre än jag nu gör. Det finns tyvärr ett par scener som blir alldeles för långdragna på ett sätt som jag inte förstår och som stoppar upp filmens tempo helt i onödan. Relationen mellan Mifune och Shimura var som sagt inte lika engagerande och slutfajten betydligt mindre intressant rent visuellt (även om det primitiva våldet bland vackert blommande fält hade något visst, det också). Å andra sidan känns det som om Kurosawa här lyckats mogna sin stil ytterligare några snäpp med synnerligen tilltalande resultat.