Ok, här är det lite fusk på gång. Jag har hunnit publicera det här inlägget en gång förut innan jag bestämde mig för att köra all in, men för helhetens skull ompublicerar jag det med några små förändringar.

***

alt. titel: Männen som trampade på tigerns svans, The Men Who Tread on the Tiger’s Tail


En film som bygger på en pjäs som i sin tur bygger på en annan pjäs, kan det vara något? Tja, utan en regissör som Akira Kurosawa skulle det säkerligen ha kunnat blir bra mycket sämre i alla fall.

Ett antal män går på ett tyst led genom en skog. Runt omkring dem hoppar en liten frågvis typ som visar sig vara sällskapets bärare. Uppenbarligen har han inte fått veta särskilt mycket om de som anställt honom för hans frågor handlar uteslutande om vilka de är och vart de ska.

Några svar får han dock inte från de tystlåtna munkarna men när de tar en paus i en liten glänta börjar han berätta om hur det är så svårt nu för tiden att korsa gränsen sedan bröderna Yoshitune och Yorimoto blev ovänner med varandra. Han beskriver vidare och i överväldigande ordalag Yoshitunes livvakt Benkeis alla goda egenskaper (samt även de mindre goda) och avslutar med att han har hört att Yoshitunes sällskap skulle färdas förklädda till munkar.

Nu går det till slut upp ett ljus för den lille mannen och när han inser att Yoshitunes sällskap sägs bestå av sju män och hans nya herrar också är sju till antalet är slutsatsen oundviklig. Männen är bekymrade över att deras förklädnad nu är till ingen nytta men ser samtidigt fram emot att kunna få bruka lite hederligt våld och slå sig igenom gränsvakten istället för att slinka runt som usla munkar.

Men den vise Benkei ber dem tänka på sitt främsta uppdrag: att värna om sin herres Yoshitunes liv. Att attackera en gränsvakt skulle bara leda till att de blir förföljda av en hel armé, här måste istället brukas list.

Kurosawa har egentligen inte skrivit om två av Japans mest kända och populära dramer (ett ur Kabukitraditionen från 1940 som i sin tur bygger på ett Nohdrama från 1400-talet), utan väljer istället att berätta den klassiska historien om de ädla Yoshitune och Benkei som bluffar sig igenom ett fiendenäste från ett annat perspektiv. Att utnyttja de lägre klasserna för att beskriva de högre var också ett grepp han skulle återkomma till som vi ska se. Kenichi Enomoto var en mycket populär japansk komiker och sångare och spelar ut ett kanske något överdrivet register som den lille bäraren. Det är stora munrörelser, ögonbryn som lyfts upp i himlen och krälande inför höga herrar (när han väl inser att de är höga herrar vill säga). Det är helt enkelt den där typen av asiatisk slap stick som är lite svårsmält.

Titeln har jag inte fått någon kläm på vad den ska betyda, den mest uppenbara tolkningen torde väl vara att Yorimoto är tigern vars svans Yoshimoto och framförallt Benkei trampar på. Men det alluderas aldrig uttryckligt till dessa mäns fiende som en tiger, så det kan aldrig bli mer än spekulationer från min sida. Är det någon som sitter inne med säkrare kunskap får ni gärna upplysa mig.

Trots att Männen som trampade… endast är en timme lång blir vissa scener lite långrandiga. Övergångarna är väl bryska och det märks att Kurosawa inte riktigt fått till rytmen mellan nyckelscenerna (samtalet i gläntan, hos gränsvakten och avslutningen). Å andra sidan ska manuset ha skrivits i en febrig nattsession när ett planerat projekt föll igenom, ett projekt där man redan hade kostymer och skådisar och alltså var tvungen att hitta på något som passade lika bra som den historia som man från början tänkt sig att spela in.

Men det mästerliga utnyttjandet av klippningar mellan närbilder på ansikten för att spegla ett händelseförlopp eller en successivt ökande spänning sitter redan som en smäck. För min del hade det räckt med att se den del av historien som utspelar sig hos gränsvakten, för här märks det att Kurosawa i sin fjärde film redan skaffat sig en ansenlig trygghet som regissör.

Männen som trampade… är egentligen ingen dålig film, men eftersom Kurosawa hör till de där regissörerna som har en ovanligt hög lägsta-nivå känns den i jämförelse med senare verk inte riktigt lika helgjuten. Det är fortfarande element som hänger lite vid sidan av och som han skulle få betydligt bättre grepp om allt eftersom 50- och 60-talen framskred. Men jämfört med Judo Saga II är den ett mästerverk.