alt.titel: Sanshirô Sugata II, Judo Saga II

Yokohama, 1887. Staden är överlupen av okultiverade och gigantiska amerikaner vars nävar tycks klia efter att slå oskyldiga japaner på käften. En som försöker stå upp mot dem är vår vän judomästaren Sugata, men någon underhållningsmatch mot en boxare vill han inte vara med om. Han försöker övertala den jujutsumästare som ställt upp att gå därifrån men får veta att sedan judo blivit populärt vill ingen längre lära sig jujutsu. Denna förnedring av sin konst är det enda sättet för den stackars mannen att tjäna lite pengar.

Full av skuld över sin överlägsenhet tar sig Sugata ett samtal med mästare Yano som säger åt honom att skärpa sig och inse att det inte handlar om att ställa judo och jujutsu mot varandra, utan om hela den japanska kampsportens överlevnad.

Men ett nytt hot dyker upp vid horisonten. Yanos dojo besöks av två oförskämda ynglingar som visar sig vara yngre bröder till Gennosuke Higaki från Judo Saga. De praktiserar dock inte jujutsu, utan karate, och vill gärna få en chans att slå mannen som besegrade deras bror på käften. Den äldre brodern Higaki, som blivit en annan (och betydligt sjukare) man efter sin förlust fem år tidigare, varnar Sugata för sina bröder. En av dem är lömsk såsom ormen i gräset och den andre är komplett galen.

Som medlem av Yanos dojo kan Sugata inte slåss mot bröderna men han kan inte släppa tanken på dem (vilket antyder att han inte torde vara helt färdiglärd i judons ädla levnadskonst). Dessutom springer de omkring och slår ned mindre skickliga lärlingar från dojon om natten. Sugata ser bara en väg ut ur sin ohållbara situation: att bryta mot alla regler så att Yano inte ska ha något annat val än att kasta ut honom.

Kurosawas debut, Judo Saga, blev omåttligt popular (under 60- och 70-talen producerades inte mindre än fem olika remakes eller omtag) och pressen uppifrån att göra en uppföljare blev snart omöjlig att stå emot för den unge regissören. Själv ska han dock ha varit helt likgiltig inför filmen och det är möjligt att jag blir påverkad av att veta detta när jag sätter mig för att titta på Judo Saga II.

Filmen känns nämligen märkligt oinspirerad och pliktskyldig för att vara Kurosawa, även om jag jämför med hans utpräglade propagandaförsök, The Most Beautiful. Just propagandabiten är knappast mindre övertydlig här och därför ganska underhållande. Vi har synnerligen brutala amerikaner samt alla elakingar (och medlöpare) återigen genomgående iklädda västerländska kläder. Men så producerades också Judo Saga II under de sista flämtande andetagen av Japans krigsdeltagande (filmen hade premiär i maj och kapitulation var ett faktum tre månader senare).

En intressant detalj är möjligen att medan den visuella beskrivningen av en exceptionellt blodtörstig boxningspublik påminner mycket om dem i exempelvis The Harder They Fall och Requiem for a Heavyweight finns i Kurosawas tappning föga förvånande inte särskilt mycket offersympati för den enskilde boxaren. Den slagskämpe vi ska hålla på är ju judomästare och han ska inte framstå som ett offer.

Men storyn är betydligt mindre engagerande – Sugata går omkring och bär världen på sina axlar likt en Atlas i kimono fast det är helt uppenbart att han inte behöver. Man har slängt in en rickshawförare som Sugatas judolärling (”Expect a lot of pain”) men hans enda funktion tycks vara att utgöra en parallell till Suagats egen dragar-inledning på sitt lärlingskap hos Yano. Sugata ska prompt slåss mot karatebröderna men det blir aldrig klart varför han känner sig tvingad till detta. Många trådar lämnas hängande i tomma luften (hur blev det till exempel med de där karate-hemligheterna som Sugata fick?), slutet blir återigen märkligt abrupt och nog för att Kurosawa tycktes ha svårt för att skriva bra kvinnoroller men maken till meningslöst inhopp för Yukiko Todoroki som får upprepa sin Sayo får man leta efter. Hon väntar på Sugata, han dyker upp med blommor och hon blir glad. Han ger sig av igen, hon blir ledsen…

Inte heller utseendemässigt finns mycket att hämta, man får en känsla av att Kurosawa har slarvat sig igenom det hela. Inga sköna bildkompositioner, inga spänningsskapande klippningar (inga som funkar i den meningen i alla fall). Inte ens fighterna är särskilt mycket att hänga i bonsaiträdet (och de tål ju ärligt talat inte många hekto). Till skillnad från den kommande Männen som trampade på tigerns svans, där naturen utnyttjades för att skapa atmosfär, blir slutstridens vintriga vidder mest bara slätstrukna, allt för distanserade och en massa visuellt snömos. Nä, Akira, kom igen! Gör om och gör bättre.

Annonser