Matt Weston har ett liv som många säkert skulle avundas honom. Boendes i vad som tycks vara en helt ok lägenhet i Kapstaden. En karriär som verkar vara på uppåtgående, i alla fall tillräckligt mycket för att han ska ha självförtroende nog att be chefen om en befordran. En intelligent, vacker och inte minst villig flickvän.

Grejen är bara att Matt lever en lögn. Lönen kommer egentligen från CIA och jobbet består i att vara vakt på ett av byråns så kallade säkra hus i Kapstaden. Nå, helt lögnaktigt är hans liv i rättvisans namn inte – han vill väldigt gärna ha den där befordran för att kunna följa flickvännen till Paris.

Problemet är att Matt av sin arbetsgivare bedöms vara en utmärkt analytiker, vilket i de här kretsarna alltid utmärker en äkta skrivbordsråtta. Någon fälterfarenhet tycks alltså inte vara inom räckhåll för Matt, hur hett han än åtrår det. Om inte annat en påminnelse om att devisen ”om du bara vill det tillräckligt mycket är du värd det” enbart är applicerbar i dokusåpornas värld. Tills den dag fältet istället kommer och livar upp Matts själsdödande tillvaro i form av CIA-förrädaren Tobin Frost.

Mellan Tobin och Matt uppstår en ostadig vapenvila och en trevande relation som kanske inte riktigt kan kallas för vänskap. Tobin spelar på Matts otillräcklighetskänslor för att få den oprövade unge agenten dit han vill men tvingas ganska snart inse att den rakryggade och till synes okorrumperade Matt kan vara hans enda chans att komma helskinnad ur hela situationen.

Även Matts överordnande manipulerar honom, både för att styra honom och för att det från deras synvinkel tycks osäkert om Matt fortfarande jobbar för dem eller har bytt till någon mer lönsam och uppskattande sida av spelet.

Jag har inte sett Snabba Cash och har därför ingen särskild relation till Daniel Espinosa som regissör, men det finns i Safe House inget som skulle kunna äventyra en framtida Hollywoodkarriär. Han har läst manualen och vet att det som gäller är grynigt foto á la Bourne, extrema närbilder och snabba cas…förlåt, klipp. De två sistnämnda elementen är den gode herr Espinosa  emellertid kanske lite väl förälskad i – även under lugna scener (särskilt många är de dock inte) är det ett jäkla hoppande fram och tillbaka och det blir ärligt talat lite tröttsamt.

Ryan Reynolds kommer aldrig att bli någon ”seriös” skådis men kan i de här sammanhangen åtminstone förvrida ansiktet tillräckligt mycket för att antyda en stressnivå bortom att inte få den vanliga tiden hos sin personliga tränare. Lite afrikaans har han också lärt sig på kuppen. Denzel har gått på rutin ganska länge nu, men är ändå fullt godkänt stabil. Särskilt gillade jag första delen av Safe House där han hade något av en Malcolm X-look som påminde om fornstora dagar. De två backas upp av ytterligare rävar som Brendan Gleeson och Robert Patrick. Sam Shepard tycks, i likhet med exempelvis Chris Cooper, som klippt och skuren för rollen som överordnad CIA-chef.

Inte heller Vera Farmiga gör bort sig som konkurrerande mellanchef men det vore väl synd att säga att hon får särskilt mycket att jobba med. Genus-o-metern räknar ett enda futtigt Bechdel-poäng eftersom franska Nora Arnezeder som flickvännen Ana aldrig får prata med någon annan än Ryan Reynolds och Vera inte ens har någon liten kvinnlig sekreterare som hon kan be om kaffe.

Som svensk var det förstås en extra bonus att Daniel Espinosa plockat med sig både Joel Kinnaman och Fares Fares. Fares får vara genomond och extremt fåordig henchman med relativt mycket screen time. Joels tid i rampluset är kortare men han får å andra sidan lite mer att jobba med.

Kanske har du redan anat att Safe House är den typ av film där det lönar sig att inte tänka efter allt för mycket. Då börjar man nämligen exempelvis undra om manusförfattaren David Guggenheim en tredjedel in i filmen hunnit glömma bort att Denzel skulle vara något av ett psykologiskt geni på manipulation eller om den oprövade David (Safe House är hans första feature) helt enkelt blev överkörd av actionkoreograferna. Av Matts fenomenala analytiska förmåga märks ärligt talat inte heller särskilt mycket. Det dröjer helt enkelt inte så länge innan Safe House svänger av från den smalare och mer svårnavigerade brains-vägen för att helhjärtat och betydligt mer bekymmersfritt skumpa omkring på brawn-rutten.

Filmen gör alltså inga allvarliga försök att avvika från mallen 1.0 när det gäller actionladdade spionhistorier. Från de snabba bilderna av hur Matt installerar sig i sitt säkra hus samtidigt som vi hör honom beklaga sig över sitt trista jobb inför Ana, till den korta summeringen av både Matt och Tobins VC i com-rummet på Langley.

Detta gäller även ljudmässigt. Larmen brölar när det säkra huset är på väg att invaderas av elakingar. De på insidan gör sig redo till tonerna av patenterade actionstråkar (signerade Ramin Djawadi). Alla andas in, det blir helt tyst i någon sekund och sedan brakar helvetet loss genom en exploderande dörr.

Men det gör inte så mycket, eftersom filmen inte heller gör sig några illusioner om att vara något mer än enligt mallen 1.0. Vi kan väl säga att Safe Houses checkar till största delen faktiskt betalas ut av utförandet. Och utan pretentioner att vara nyskapande är historien runt Matt och Tobin oftast kompetent utförd och driven. En schysst popcorn-rulle med andra ord och i rätt läge är det inte det sämsta.

Vi var flera stycken som såg filmen samtidigt, så missa inte att titta in hos Jessica, Henke, Fiffi och Joel och se vad de tyckte. Såg vi ens samma film?