Gellert Tamas kom till Skåne från ett ockuperat Ungern. Det är alltså inte särskilt svårt att föreställa sig varför flykting- och asylfrågor ligger journalisten varmt om hjärtat. Samlingen Sverige, Sverige, fosterland (1995) innehöll korta artiklar som utforskade svenskhet och de som då ansåg att denna förmodade svenskhet var i fara. Hans Guldspadevinnare Lasermannen – En berättelse om Sverige (2002) beskrev John Ausonius skjuthärjningar och framväxten av Sveriges första uttalat främlingskritiska parti att komma in i den svenska riksdagen – Ny demokrati.
Den senaste boken i raden, De apatiska, berättar om den osannolika uppståndelse som kringgärdade de så kallade apatiska flyktingbarnen under mitten av 2000-talet. Ett citat från Nationalencyklopedin påminner redan inledningsvis att ”apatisk” inte bara var det begrepp som behäftade dessa barn, utan också är högst relevant för att beskriva svenska myndigheters flathet inför cirkusen.
På det stora hela torde historien vara välkänd för de flesta. Under 2000-talet blev det allt vanligare med rapporter om asylsökande barn som slöt sig inom sig själva, slutade prata, äta och dricka och till slut låg som blöjförsedda kollin i sina sjukhussängar. Trots deras ibland synnerligen allvarliga tillstånd var det inte ovanligt att det svenska Migrationsverket verkställde avvisningar av hela eller delar av familjen.
Migrationsminister Barbro Holmberg hävdade med emfas att barnens tillstånd absolut inte kunde vara ett resultat av den svenska asylpolitiken och dess rutiner. Och när man tillsatte en utredning kring barnen var det under ledning av en person som redan innan sin utnämning varit av den bestämda åsikten att det stora flertalet antingen simulerade sina tillstånd eller blev förgiftade av sina till synes oroliga föräldrar, allt i syfte att få det efterlängtade uppehållstillståndet.
Det är ingen tvekan om att Tamas skrivit en viktig bok, den uppsjö av myndighetsslarv och maktövergrepp som försiggick (och, om vi inte ska lura oss själva, antagligen fortfarande försiggår) i asylhanteringen i allmänhet och mot dessa barn i synnerhet förtjänar att luftas ordentligt. I likhet med journalisten blir man på var och varannan sida fullkomligt överrumplad av vad statliga tjänstemän anser vara ett rimligt genomförande av sina arbetsuppgifter.
Viktig, ja. Men frågan är om De Apatiska är en särskilt bra bok. I mångt och mycket känns den som en skriftlig version av det program som Tamas gjorde för Uppdrag granskning på temat och referenserna till arbetet han gjorde då är många. Tamas själv är inte sällan närvarande i texten som en mer eller mindre klentrogen intervjuare av läkare och handläggare och det är ju inget fel i sig.
Men jag saknar det mer övergripande perspektiv som författaren balanserade så ypperligt med mer närgångna iakttagelser i Lasermannen. Här har han nosen alltför nära spårkärnan och lyfter inte blicken tillräckligt ofta. De apatiska känns mer som en partsinlaga än en helgjuten berättelse.
Jag upplever helt enkelt inte att den är lika genomarbetad som föregångaren, det är lite för många detaljer och lite för få analyser, och det verkar som om författaren kanske inte riktigt hunnit sålla klart bland sitt digra källmaterial. Jag tycker exempelvis inte att man får någon riktig förklaring till hur det kommer sig att medan svenskar fortfarande slog sig för bröstet (eller i huvudet, beroende på politisk inställning) i stolthet över att bo i ett land som uppfattades som ett av de mest invandrarkramande i Europa, var asylpolitiken i realiteten samtidigt en av de absolut mest strikta.
Som det är nu läggs mycket av den förklaringsmodellen på enskilda personer i form av utredare och handläggare, även om Tamas också nämner en organisationskultur som givetvis åtminstone implicit måste vara tillåtande för den typen av skamligt myndighetsutövande som skedde. Å andra sidan känns alla turerna kring riksdagspartiernas interna överenskommelser inför valarbetet 2006 inte riktigt lika intressanta, men där får man ta del av i princip vartenda samtal som ägde rum.
Men betydelsen av de fakta som Tamas återger är otvetydig och när man slår igen De apatiska känner man sig mer upplyst om, men också mer skamsen över, det samhälle vi alla är ansvariga för.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Har inte läst boken det beror inte på ointresse utan sanrare på att den kickar in redan öppna dörrar. Jobbar med asylsökande på min skola och några apatiska barn har jag inte stött på men däremot klantig myndighetshantering 😦
Visst är det lite öppna dörrar, men icke desto mindre (oftast) intressanta sådana. Ja, det är inte helt sällan man skäms över att vara statlig tjänsteman trots att det gäller en myndighet som jag inte alls har något med att göra.