Det skulle knappast krävas någon utbildad psykolog för att inse att det stundande mötet mellan Eva och hennes mamma är något som kommer att kräva en kraftansträngning från prästhustrun. Det nervöst flickaktiga pladdret innan hon läser upp inbjudningsbrevet för att få sin makes godkännande på det. Det faktum att hon fått vetskap om att moderns livskamrat gått bort från en gemensam bekant, inte från lilla mamma själv. Det aningens för översvallande välkomnandet när mammas Merca till slut rullat in på gårdsplanen.

Det finns ett ord för personer som Evas mamma Charlotte, en firad konsertpianist. Energitjuv. Ni vet, en sådan som frågar efter hur man mår eller vad som händer i ens liv utan att egentligen vara särskilt intresserad eller för att enbart få en chans att berätta om sin egen situation som givetvis antingen är mycket värre eller mycket bättre än den man själv befinner sig i. När Eva stolt berättar om en spelning i kyrkan som hon tyckte gick särskilt bra kontrar Charlotte raskt med ett arrangemang i L.A. som drog tretusen åhörare.

Modern har en kravlista lika lång som J-Lo’s och dottern fullkomligt fläker sig för att inte göra sin mamma missnöjd. Modern kliver in i sitt sovrum och säger med den allra lättaste av antydningar till nedlåtenhet i rösten ”Så rart här är”. Modern kallar dottern för ”lipsill” i sina ensamma monologer och kommer belåtet fram till (efter att ha konstaterat att hennes förmögenhet nu uppgår till flera miljoner) att prästparet nog kan nöja sig med hennes gamla Merca medan hon själv köper en ny bil.

Men det är naturligtvis aldrig ens fel när två träter och det är helt uppenbart att Eva och Charlotte är så hårt sammantvinnade genom sin mor-dotterrelation att ingen av dem kan ta sig ur den med vettet i behåll. Eva blir övertalad att spela för sin mamma och maken Viktor och ger sig sedan inte förrän hon fått Charlotte att totalt trasa sönder dotterns tolkning av Chopinstycket – ”Jag tyckte om dig”. Ouch.

Ingemar Bergman gör det inte lätt för mig att komma in i hans filmer. I Persona var det den läsande pojken och de fragmentariska bilderna. I Höstsonaten är det Halvar Björk i rollen som Evas prästmake Viktor som inleder med en monolog som är precis så Bergman-stereotypt styltig, teatralisk och p-r-e-c-i-s-t a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-d att skinnet knottrar sig av motvilja. Jag får aktivt lägga bort fjärrkontrollen för att inte stänga av på ren instinkt.

Överhuvudtaget är denne Björk något av ett stolpskott jämfört med de gnistrande insatser som filmens kvinnor står för. I likhet med Persona blir jag indragen, insugen, i den rätt ohälsosamma relationen mellan Liv Ullmans Eva som aldrig känner sig fullvuxen och som ständigt söker bekräftelse från Ingrid Bergmans Charlotte. Å andra sidan finns ju den stackars Viktor mest till för att vara ett slags neutrum mellan mor och dotter och hans relation med hustrun kan man inte direkt kalla för passionerad. Över deras sterila liv höljer sig en grå hinna och maken är, liksom fadern var, mest någon att dela ensamheten med.

Nu har jag inte sett så många Bergmanfilmer och det är möjligt att dessa element och teman återkommer i flera av dem, men det var svårt att inte se likheterna mellan Höstsonaten och Persona. Handlingen är egentligen ett enda långt förhandlande samtal mellan de två huvudpersonerna, vilket på grund den “ensidiga” miljön (ett enda hus) gör att det nästan känns mer som en teaterpjäs än en film. Moderskap och abort finns med i dem bägge och den äldre kvinnan, modern, är instängd i sig själv, antingen frivilligt som Elisabeth Vogler eller hjälplöst som Charlotte. Positioneringen av två ansikten i helfigur och profil som förekom i Persona återkommer även här.

Däremot blev jag om möjligt ännu mer fascinerad av relationen mellan Eva och Charlotte än den mellan Alma och Elisabeth. Det var inte utan en viss ångest man åsåg vägen till total kollaps mellan de två kvinnorna, på samma sätt som det är både ohyggligt och omöjligt att titta bort från en katastrof i vardande. Möjligen skulle man kunna se Evas fysiskt (och möjligen också psykiskt) funktionsnedsatta syster Helena som en rent fysisk manifestation av Eva och Charlottes förvridna förhållande. Försök på försök till kommunikation görs, bara för att landa i de mest magnifika sammanbrott. Charlotte pratar varmt om en svunnen sommar när hon tog ledigt från spelandet för att ägna sig åt man och barn varpå Eva förtvivlat utbrister ”Det var fasansfullt!”

Nackdelen med dynamiken mellan Eva och Charlotte är att när de inte ges möjlighet att sparra mot varandra sjunker filmen ihop en smula. Alla flashbacks till exempelvis Evas barndom stoppar bara upp och slutet (bortsett från den sista nakna bilden på Ingrid Bergmans osminkade ansikte – helt magisk!) känns mest onödigt utdraget.

Hmm, kanske Bergman hör till de där vuxensakerna man uppenbarligen måste ha nått en viss ålder för att uppskatta? Det enda jag vet är att jag på kort tid sett två filmer av den gode mannen som faktiskt har varit riktigt välsmakande.

Annonser