När man väl börjar tänka på det finns de överallt. Barn. Flickor. Framförallt flickor i tio-elvaårsåldern. Walter har svårt att tänka på något annat hur gärna ha än vill. De stöter ihop med honom på bussen, står framför honom i rulltrappan och mitt över gatan från hans vardagsrumsfönster ligger en skolgård.
Plågsamt medveten om att det han tänker på är fel och att han redan suttit av ett tolvårigt fängelsestraff gör Walter sitt allra bästa för att försöka bli ”normal”, vilket för honom innebär att kunna se en ung flicka utan att tänka på…det där. Eller gör han det? Han säger till sin terapeut att han vill bli normal, undrar hur lång tid det tar, men kanske finns det ändå en del av honom som inte vill ge upp de där känslorna. Han gjorde ju aldrig illa flickorna och eftersom de följde med honom måste de ju ändå, på något sätt, ha velat det själva.
The Woodsman angriper sitt ämne från en intressant vinkel. Den tar egentligen aldrig ställning för eller emot Walter och det han har gjort. Han försvarar aldrig sina känslor med glödande brandtal om att ”introducera” barn till kärlekens ljuva tassemarker men vi får heller aldrig se honom uppslukad av skuldkänslor. Han vill bli vad han kallar normal, men jag uppfattar det som att han vill det eftersom han vet att hans känslor inte är socialt accepterande, mer än för att han själv egentligen tycker att de är fel.
Filmen bygger på en pjäs och det här är ett av de fall där det märks, det är mycket prat och dessemellan ser man mest Walter knalla omkring i ett svinkallt Philadelphia. Som en pratfilm tappar den tyvärr tempo. Även om alla relationer och möten i sig är intressanta, från svågern som fortfarande tycker att Walter är en rätt schysst kille, till terapeuten, till polisen som hatar pedofiler med en innerlig glöd, saggar det ibland.
Walter spelas av en söndrig Kevin Bacon och han gör det väldigt bra. Under större delen av filmen är han trött och ledsen, han hukar och kurar och ser mest ut som han bara går och väntar på att någon ska ge honom den smocka han kanske förtjänar. Men så pratar han med en elvaårig flicka och hela karln förvandlas till att bli charmig och skämtsam. Det är synnerligen obehagligt men synnerligen effektfullt.
Lika effektfullt blir det trist nog inte i scenerna med kvinnan han träffar på jobbet (enligt rollistan heter hon Vicki men jag kan ta gift på att vi aldrig får veta hennes namn). Hon spelas av Kyra Sedgewick, en alltför obemärkt skådespelerska som jag verkligen ville gilla i rollen som Vicki, men som faktiskt blir lite endimensionell, om än tuff och handlingskraftig.
Hon och Bacon är skönt avslappnade i varandras sällskap (någon nytta ska man väl ha av att vara gifta?!) men särskilt spännande blir det ärligt talat sällan. Möjligen beror det på att Walter aldrig riktigt tycks kunna glädjas åt det faktum att han får hoppa i säng med snygga Vicki.
Inom pedofilgenren (nog kan man väl tala om en sådan? Happiness, Mysterious Skin, Hard Candy, Little Children, för att ta några exempel) är The Woodsman intressant och i många avseenden nyanserad men trots detta knappast något mästerverk.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Den här har legat länge på min att se lista mycket länge. Jag gillar Bacon och det är nog det främsta skälet till att jag kommer se filmen.
För min del är det Bacon som gör hela filmen värd att lägga märke till, och så inte bara för att jag också gillar honom 😉
Om det gör någon skillnad tycker även Movies-Noir att The Woodsman är en bra film: http://moviesnoir.blogspot.com/2012/01/woodsman.html
Jag minns inte vad jag tyckte om filmen riktigt, men jag tror att jag varken gillade eller ogillade den. Hyfsat intressant var den väl, men den tog aldrig steget fullt ut åt något håll, skulle förmodligen ge ett mellanbetyg jag också.
@Voldo: Nej, den saknade det där lilla extra trots Bacons prestation.