Boogie Nights (1997)

På förekommen anledning från Jojjenito, som för inte så länge sedan uppmärksammade denna tidiga Paul Thomas Anderson-rulle.

***

Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1998

Filmer om det ljuva 70-talet har väl inte direkt saknats på biohimmlen, man behöver ju bara tänka på John Travoltas numera odödliga filmer. Men retrospektiva 70-talsfilmer känns lite mer ovant, men det är väl bara en tidsfråga innan dessa bli lika populära som 50-talsfilmen blev på 70-talet.

Eddie Adams är diskpojke på en nattklubb i Los Angeles men vet att han är menad för något större och bättre. På nattklubben träffar han porrfilmsregissören Jack Horner och när hans föräldrar kastar ut honom flyr han till Horner och dennes värld. Eftersom den unge Eddie är välvilligt utrustad blir han också snart en stjärna, under namnet Dirk Diggler. Livet flyter ljuvt på under ett par år med drinkar och partyn vid poolkanten. Men snart upptäcker Eddie knark och då kan det inte gå annat än utför.

Boogie Nights använder, som namnet kanske antyder, framförallt musiken för att skapa en 70-tals känsla. Tillsammans med utsvängda jeans, skjortor med långa kragsnibbar och äggformade fåtöljer givetvis. Av affischen och namnet på filmen skulle man kanske ha kunnat anta att den framförallt skulle handla om nattklubbskulturen men där var det alltså fel. Eftersom jag inte kan påstå mig vara någon habitué på 70-talets porrbransch (eller någon annan porrbransch heller för den delen) så vet jag inte om historien om Dirk och Rollergirl är autentisk, men för all del kan jag tänka mig att det gick till ungefär så här. Det är bara ett problem med Boogie Nights, den är inte speciellt rolig. Vill man se en film om porrbranschen är det nog bättre att se filmen om Larry Flynt eftersom Boogie Nights i princip går ut på att Dirk Diggler har en 33 centimeter lång penis. När man liksom har mjölkat ut alla putslustiga poänger över hur folk häpnar när de får se den för första gången finns inte mycket kvar att fylla filmen med.

När man börjar se Boogie Nights vet man att man kommer att på se en succéehistoria med ett bittert slut och det är precis vad som händer. Dirk Diggler börjar sin karriär som en ödmjuk kille, beredd att lyssna på andra och slutar som en uppblåst, impotent egoist. Alltså varken fantasieggande eller originellt.

Omdöme 2012
Betyget får nog stå kvar, men riktigt lika magsur över filmen som sådan kan jag inte längre vara (även om jag inser att jag nästan tycks vara i minoritet genom att inte tokgilla den). Boogie Nights är den där typen av film som jag aldrig är direkt sugen på att se, men om jag av någon anledning börjar titta på den när den exempelvis rullar på TV sitter jag gärna kvar tills den är klar.

Så helt klart välgjord med ett antal nyanserade karaktärer och ett i och för sig intressant porträtt av förändring inom en hel bransch. Men jag kan fortfarande inte bli särskilt upphetsad över själva storyn — den blir alldeles för mycket uppgång-och-fall enligt standardmallen (fast varför jag tycks ha varit så inställd på att den skulle vara rolig förstår jag inte). Det blir också tydligt att Mark Wahlberg fortfarande befann sig i början av sin karriär eftersom jag lyckas kalla honom för Mark Wahlund i rollistan. Att det var gamle Marky Mark som återuppstått vill jag dock minnas att jag hade förstått.

Dessutom är det ju helt uppenbart att jag, när jag såg den på bio, inte alls var klar över att filmen åtminstone lite löst skulle vara baserad på John Holmes öden och äventyr. Möjligen hade det varit bättre om man hade kunnat hålla tassarna borta från just den kopplingen, för knarkscenerna hemma hos Rahad Jackson är Boogie Nights största akilleshäl.

Däremot tycker jag att scenen där Jack och Little Bill går igenom det extremt intrikata porrfilmsmanuset bara blir roligare och roligare. Så, om inte annat är Boogie Nights en film som i alla fall inte blivit sämre med åren.

10 reaktioner till “Boogie Nights (1997)”

  1. Håller med nästan 100% den här gången. För mig skulle en tvåa eller trea i betyg kvitta, för den här filmen sa mig ingenting alls.

  2. Nej, jag hade nog föredragit en mer dokumentär känsla i så fall — mer info om branschen som sådan med dess förutsättningar och trender. Nu blir det lite för lite av varje, varken tillräckligt med story, karaktärer eller kunskap.

  3. jag gillar filmen kanske för att den trots sitt lite udda ämne lyckas med att presentera relativt trovärdiga karaktärer. Efter ett tag glömmer jag (nästan) vilken bransch det rör sig om. En ganska tragisk film med många bra skådisar.

  4. Thanks for the link, I’ll get back with a more detailed comment later.

    Haha, after awhile in Canada I’m starting to think and write in… engelska utan att tänka på det.

    För övrigt undrar jag varför inte din länk pingades på min blogg. Är pga att du medvetet inaktiverat den funktionen på din blogg (Försök meddela alla bloggar som länkas från den posten, Diskussionsinställningar) eller är det nåt som inte funkar?

  5. @Jojjnito: I’ll look forward to that comment. Oh well, when in Rome… 😉

    Nej, jag har inte inaktiverat pingar och till dig ska det ju gå automatiskt eftersom du ju kör via WP. Skumt…

  6. Vet inte varför det inte funkade, brukar funka. Nåt fel i WP-maskineriet.

    Ah, Boogie Nights var det ja. Intressant att du inte gillade knarkscenen. För mig var det höjdpunkten. Och det där putslustiga det missade jag helt. Kände inte alls att det skulle vara tänkt som en komedi. Kändes mest som en dramatragedi. En riktigt välgjord sådan.

  7. @Jojjenito: Jag tror inte heller att jag hade förväntat mig en renodlad komedi, men uppenbarligen tyckte jag att den skulle ha behövt mer humor. Då. Nu tycker jag att det är rätt lagom och som du säger, mer åt ett drama med tragikomiska drag. Och knarkscenen är så stereotyp i handlingen att den absolut inte kan utgöra någon höjdpunkt. Tycker jag då’rå 😉

  8. Jag är tydligen ett fan av den sterotypen just i det här fallet. 😉 Jo, när du säger det så är det nog tragikomiskt det hela, t ex William H. Macys och Don Cheadles karaktärer.

  9. @Jojjenito: Ja, på så sätt är Boogie Nights helt klart mer nyanserad än vad den antagligen hade blivit i händerna på någon mindre begåvad regissör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: