På förekommen anledning från Jojjenito, som för inte så länge sedan uppmärksammade denna tidiga Paul Thomas Anderson-rulle.

***

Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1998

Filmer om det ljuva 70-talet har väl inte direkt saknats på biohimmlen, man behöver ju bara tänka på John Travoltas numera odödliga filmer. Men retrospektiva 70-talsfilmer känns lite mer ovant, men det är väl bara en tidsfråga innan dessa bli lika populära som 50-talsfilmen blev på 70-talet.

Eddie Adams är diskpojke på en nattklubb i Los Angeles men vet att han är menad för något större och bättre. På nattklubben träffar han porrfilmsregissören Jack Horner och när hans föräldrar kastar ut honom flyr han till Horner och dennes värld. Eftersom den unge Eddie är välvilligt utrustad blir han också snart en stjärna, under namnet Dirk Diggler. Livet flyter ljuvt på under ett par år med drinkar och partyn vid poolkanten. Men snart upptäcker Eddie knark och då kan det inte gå annat än utför.

Boogie Nights använder, som namnet kanske antyder, framförallt musiken för att skapa en 70-tals känsla. Tillsammans med utsvängda jeans, skjortor med långa kragsnibbar och äggformade fåtöljer givetvis. Av affischen och namnet på filmen skulle man kanske ha kunnat anta att den framförallt skulle handla om nattklubbskulturen men där var det alltså fel. Eftersom jag inte kan påstå mig vara någon habitué på 70-talets porrbransch (eller någon annan porrbransch heller för den delen) så vet jag inte om historien om Dirk och Rollergirl är autentisk, men för all del kan jag tänka mig att det gick till ungefär så här. Det är bara ett problem med Boogie Nights, den är inte speciellt rolig. Vill man se en film om porrbranschen är det nog bättre att se filmen om Larry Flynt eftersom Boogie Nights i princip går ut på att Dirk Diggler har en 33 centimeter lång penis. När man liksom har mjölkat ut alla putslustiga poänger över hur folk häpnar när de får se den för första gången finns inte mycket kvar att fylla filmen med.

När man börjar se Boogie Nights vet man att man kommer att på se en succéehistoria med ett bittert slut och det är precis vad som händer. Dirk Diggler börjar sin karriär som en ödmjuk kille, beredd att lyssna på andra och slutar som en uppblåst, impotent egoist. Alltså varken fantasieggande eller originellt.

Omdöme 2012
Betyget får nog stå kvar, men riktigt lika magsur över filmen som sådan kan jag inte längre vara (även om jag inser att jag nästan tycks vara i minoritet genom att inte tokgilla den). Boogie Nights är den där typen av film som jag aldrig är direkt sugen på att se, men om jag av någon anledning börjar titta på den när den exempelvis rullar på TV sitter jag gärna kvar tills den är klar.

Så helt klart välgjord med ett antal nyanserade karaktärer och ett i och för sig intressant porträtt av förändring inom en hel bransch. Men jag kan fortfarande inte bli särskilt upphetsad över själva storyn — den blir alldeles för mycket uppgång-och-fall enligt standardmallen (fast varför jag tycks ha varit så inställd på att den skulle vara rolig förstår jag inte). Det blir också tydligt att Mark Wahlberg fortfarande befann sig i början av sin karriär eftersom jag lyckas kalla honom för Mark Wahlund i rollistan. Att det var gamle Marky Mark som återuppstått vill jag dock minnas att jag hade förstått.

Dessutom är det ju helt uppenbart att jag, när jag såg den på bio, inte alls var klar över att filmen åtminstone lite löst skulle vara baserad på John Holmes öden och äventyr. Möjligen hade det varit bättre om man hade kunnat hålla tassarna borta från just den kopplingen, för knarkscenerna hemma hos Rahad Jackson är Boogie Nights största akilleshäl.

Däremot tycker jag att scenen där Jack och Little Bill går igenom det extremt intrikata porrfilmsmanuset bara blir roligare och roligare. Så, om inte annat är Boogie Nights en film som i alla fall inte blivit sämre med åren.