alt. titel: De återuppståndna

Du hittar en gammal koffert full med prylar och papper från avlägsna förfäder. Kul, inte minst eftersom prylarna tycks vara kemiutrustning modell äldre och du själv är kemist. Min fundering gäller dock följande. Om du i pappren läser om att en förfader påstår sig ha lyckats återuppliva död materia (om du tycker att det här är en spoiler har du inte läst titeln ordentligt) vilken av följande reaktioner känns mest sannolik? (1) “Tänk, vad man kunde inbilla sig på den tiden. Undrar var jag ska äta lunch någonstans?” eller (2) ”Fan, vad coolt, det här måste jag testa!”

Att Charles Dexter Ward möjligen kan ha valt bort alternativ ett antyds av att hans oroliga hustru Claire söker upp privatdetektiven John March. Hennes make har förskansat sig i ett avlägset hus där han tar emot mystiska leveranser dag som natt. När han fortfarande höll sig i närheten var han helt uppslukad av sina experiment som ovanpå allt annat stank något rent ohyggligt.

March tar sig an uppdraget att försöka luska ut vad Charles håller på med och blir därmed vår ciceron genom historien som bara blir mer och mer mystisk allt eftersom March tränger djupare in i den. Vad spelar porträttet som Charles hittade i det gamla huset för roll och vem är egentligen den underlige Dr. Ashe?

The Resurrected bygger på H.P. Lovecrafts kortroman The Case of Charles Dexter Ward och jag måste säga att regissör Dan O’Bannon och manusförfattare Brent V. Friedman (men O’Bannon tycks ha haft ett finger stoppat i manusgrytan också) har gjort ett riktigt bra jobb med att översätta den Lovecraftska stämningen från tidigt nittonhundratal till tidigt nittiotal. Att man spelat in filmen i British Columbia istället för nordöstra USA gör inte så mycket eftersom man nu får lite miljömässig draghjälp med vibbar från både Twin Peaks och The X-Files.

Även historien som sådan är riktigt bra förflyttad, med en äldre Charles Dexter Ward och en orolig hustru istället för föräldrar. Som Lovecraft-historia är kortromanen på grund av sin längd ovanligt utförlig och även om jag tyckte det var lite synd att bokens historiska flashback fick stryka på foten (eftersom den var den hemskaste, och därmed bästa, biten) har man fått med det viktigaste.

Däremot är väl logiken kanske inte helt hundra på sina ställen – man skulle nog ta med sig mer än en ficklampa på tre pers och när Ward väl är omhändertagen är det inte helt uppenbart varför March fortfarande är inblandad. Men det känns som att det snarare tillhör genren som sådan och stör inte överhövan. Det finns också en tydlig 80-talsstämning över det hela, kanske för att March sidekick Lonnie spelas av Robert Romanus som jag senast såg i en klassisk high school-rulle från den tiden och att en Rubiks kub intar en hedersplats på detektivens skrivbord.

Men även det slinker ned utan några större problem, just för att stämningen funkar, transponerad och allt. Den är sannolikt skyldig Chris Sarandon som Charles Dexter Ward en hel del eftersom skådisen som vanligt levererar en solid prestation i de här sammanhangen. Det är försvarliga mängder blod och majoriteten av skrämseleffekterna håller en fullt acceptabel klass.

Om du gillar Lovecraft, missa inte Trash is Kings trevliga inlägg om Fallet Charles Dexter Ward.