The Last Emperor (1987)

alt. titel: Den siste kejsaren

Det finns ett uttryck som, likt världens största kork nedslängd i Döda havet, ständigt bobbar upp när jag ser The Last Emperor, en film som blivit belönad med nio (9!) små guldgubbar. Det må vara vanvördigt men känns icke desto mindre som ett korrekt epitet att smäcka fast på filmen, som ett putslustigt bilklistermärke (”Min andra bil är en Porsche”). Caro signor Bertolucci: Det är inte svårt att skita när arslet är fullt.

The Last Emperor är biografifilmen om Puyi, Kinas siste kejsare. Utvald att bli kejsare, inte ens tre år fyllda, förflyttades den lille gossen till den Förbjudna staden. Där växte han upp med en kader av enucker som enbart fanns på plats för att tillfredsställa hans minsta önskan (så länge det inte handlade om att bege sig utanför stadens murar). Förnedrande för enuckerna kan man tycka men de såg till att ta för sig av de rikedomar som fanns tillgängliga, så till den grad att när man försökte sätta stopp för stölderna fick man ett mindre uppror på halsen.

Puyi valdes ut 1908 men blev formellt avsatt mindre än fem år senare när den nybildade kinesiska republiken ansåg att det var mer tidsenligt med en president än en kejsare som kunde räkna sina förfäder åtminstone tvåhundra år bakåt. För en kort period (11 dagar) återinsattes han 1917 men annars levde den unge regenten som en fånge inne i sin förbjudna stad till dess att han blev utkastad.

På trettiotalet lockade japanerna med ett kejsarskap i Manchukuo (innehållandes bland annat en del av Manchuriet) och frestelsen blev Puyi för stor. Under drygt tio år var han i praktiken japanernas marionettregent, innan han blev tillfångatagen och förd till Sibirien när röda armén invaderade landet.

The Last Emperor berättar denna vindlande historia genom ett minst sagt händelserikt 1900-tal med hjälp av ett antal återblickar under Puyis tid i ett kinesiskt fångläger. Hans liv som gudomlig kejsare kontrasteras mot det asketiska lägrets försök att omforma honom till en lydig maoist. Han anklagas för flera brott mot den kinesiska regimen från tiden som kejsare i Manchukuo och mot slutet av sin vistelse skriver han på bekännelser för alla dessa.

Jag kan förstå att Oscarsjuryn blev tjusad av The Last Emperor. Det är den där typen av svepande episk storslagenhetsfilm som, i likhet med exempelvis Gandhi, bygger på ett liv vilket deltagit i några av nutidshistoriens mest omvälvande händelser. Enligt Wikipedia stod bland annat den kinesiska regeringen till filmens tjänst med sin armén som därmed utgjorde en icke föraktlig del av de 19 000 statister som krävdes.

Den vänligt inställda kinesiska regeringen bistod också med tillstånd att filma på plats inne i den Förbjudna staden, vilket naturligtvis resulterat i en ruggigt snygg film. Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att det inte borde ha varit särskilt svårt att göra den ruggigt snygg — alla miljöerna finns ju liksom där fixa och färdiga (därav kopplingen till talesättet ovan). Det är en orgie i böljande tygstycken, elaborerade tronrum och klädesplagg så fullspäckade med guldbrokad att originalen måste ha vägt åtskilliga kilo. Men snygga miljöer och kostymer tar inte en film hela vägen.

Problemet är att jag, också här i likhet med Gandhi, saknar ”the human angle”. Det är snyggt och det är deskriptivt och vi lär oss lite smått och gott om kinesisk nutidshistoria genom detta fascinerande människoöde men vi lär oss inte det minsta om människan Puyi. Vad han egentligen tyckte och kände inför allt det som hände honom.

Var han fullt nöjd med att ta på sig alla krigsbrott som lades vid hans fötter av maoisterna och sedan framleva resten av sina dagar som en hederlig och hårt arbetande trädgårdsmästare? Ännu mindre får vi veta om hans kejsarinna Wanrong. Det här gör att i alla fall jag också till viss del tappar intresse för vad som händer dessa karaktärslösa figurer och The Last Emperor blir därmed en ganska långtråkig tillställning.

Dessutom märker jag att man nu för tiden faktiskt blivit bortskämd med att filmer som tilldrar sig i andra länder än de anglosaxiska i allt högre utsträckning då också innehåller andra språk än engelska. Så var inte fallet i slutet av 80-talet och även om The Last Emperor rollbesatts med gräddan av dåtidens asiat-amerikanska skådespelare blir upplevelsen ibland den man får av en halvtaskigt dubbad Hong Kong-rulle.

Det blir inte lättare av att en av fånglägrets förhörsledare spelas av den lätt igenkännlige Ric Young och den unge Puyis informator av Victor Wong. Den ende som riktigt passar in i sin roll är föga förvånande en superbrittisk Peter O’Toole som den något äldre Puyis informator Reginald Johnston.

The Last Emperor må vara en modern klassiker men för mig saknade den substans. I likhet med Puyi trevade jag mig fram genom fladdrande fragment, men tyvärr utan att finna någon motsvarighet till en borggård full med knäböjande tjänstefolk på andra sidan.

9 reaktioner till “The Last Emperor (1987)”

  1. Bra revy! Du lyckades beskriva precis hur jag känner inför flera så kallade ”storfilmer”. Jag har inte sett denna och nu kommer jag sannerligen inte söka upp den. Tack för varningen.

  2. Tack, det var roligt att höra. Nå, vem vet, du kanske skulle älska The Last Emperor? Men i genren storvulna-biografifilmer-som-spänner-över-minst-ett-halvt-århundrade-och-världsomvälvande-händelser skulle jag personligen nog snarare rekommendera Gandhi.

  3. Oj oj, jag som inte sett denna och faktiskt laddat för att ta mig an den när som helst. Men så kommer du och ”förstör” med ett lågt betyg 😉 Hmm, den glider tyvärr ner på att-se-listan nu, men är fortfarande nyfiken på den.

    Väntar som vanligt med att läsa texten tills jag sett den (om det nu händer efter denna ”chock”, haha).

  4. Det som stör mig i filmen är inte brist på substans. Jag tyckte att timmarna gick hyfsat snabbt när jag såg filmen. Det som stör mig är att den utger sig för att vara ”sann” och bygger på en sann historia, samtidigt som den är full av exotiska inslag och spär på uttjatade fördomar om kineser. Det som saknar substans i filmen är själva skildringen av Kina, kineser och av kejsaren själv: just ”the human angle” som du uttrycker det så väl. Usch.

  5. @Movies-Noir: Aj då, det var ju inte meningen. Ber så mycket om ursäkt! Men jag lyssnade och lyssnade ut i etern och fick inga telepatiska blogg-vibbar. Hur står det till med ESP:n egentligen? 😉

    @Filmmedia: Jag antar att filmen bygger på den självbiografi som finns men det går naturligtvis att ifrågasätta den också. Om inte annat hur nedbruten mannen egentligen blev i det här omprogrammeringslägret. Det är alltid svårt att göra film om kulturer som för oss framstår som väldigt främmande, hur göra det utan att det blir varken nedlåtande eller fördomsfullt. Problemet med The Last Emperor är ju också att bilden blir väldigt smal eftersom fokus ligger på en enda person. Å andra sidan kan man undra om det var Bertoluccis ambition att göra en ”sann” film eller om han mest ville göra en vacker film.

  6. ”Jag antar att filmen bygger på den självbiografi”. Hur bra och lika böckerna brukar filmer vara? Själva episoderna och händelseförloppet är de samma som i boken, men skildringarna av karaktärerna är det inte. Filmen är tillrättalagd och ”sanningen” som filmen kommer nära ligger säkert lika nära Bertoluccis egna fördomar om kineser som boken. Hur man ska skildra utan att varken vara nedlåtande eller fördomsfull? Kina är förvisso en annorlunda kultur på gott och ont…. men man bör väl först och främst låta bli att vara nedlåtande och ha i alla fall en gnutta respekt för de personer och den kultur man skildrar?

  7. @Filmmedia: Självklart är en litterär förlaga ingen garant för att en film blir varken bra eller sanningsenlig, min poäng var snarare att eftersom jag inte läst den har jag svårt att avgöra hur stort inflytande den har haft på filmen. I teorin skulle den ju kunna vara precis lika exotiserande. Och självklart ska man väl alltid ha respekt för den kultur man strävar efter att skildra, jag tror bara inte att det alltid är så värst enkelt. Visst kan det väl ha funnits respekt hos Bertolucci, men respekt för något som egentligen är en fördom eller i alla fall en förutfattad mening? Typ ”Jag har full respekt för att alla norrlänningar är tystlåtna och dricker hembränt. Det är deras kultur och inget jag kan eller vill ändra på”. 😉

  8. Tackar för att fått ett nytt uttryck som jag kommer ha god användning av 🙂 Filmen har jag sett en gång och det fick räcka för gudar så trist.

  9. @filmitch: Du hade aldrig hört det förut alltså? Där ser man… Det som jag tycker är intressant utifrån kommentarerna här är att ingen verkar tycka att det är den fantastiska film som jag vill minnas att den hyllades som när den kom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: