alt. titel: Den siste kejsaren

Det finns ett uttryck som, likt världens största kork nedslängd i Döda havet, ständigt bobbar upp när jag ser The Last Emperor, en film som blivit belönad med nio (9!) små guldgubbar. Det må vara vanvördigt men känns icke desto mindre som ett korrekt epitet att smäcka fast på filmen, som ett putslustigt bilklistermärke (”Min andra bil är en Porsche”). Caro signor Bertolucci: Det är inte svårt att skita när arslet är fullt.

The Last Emperor är biografifilmen om Puyi, Kinas siste kejsare. Utvald att bli kejsare, inte ens tre år fyllda, förflyttades den lille gossen till den Förbjudna staden. Där växte han upp med en kader av enucker som enbart fanns på plats för att tillfredsställa hans minsta önskan (så länge det inte handlade om att bege sig utanför stadens murar). Förnedrande för enuckerna kan man tycka men de såg till att ta för sig av de rikedomar som fanns tillgängliga, så till den grad att när man försökte sätta stopp för stölderna fick man ett mindre uppror på halsen.

Puyi valdes ut 1908 men blev formellt avsatt mindre än fem år senare när den nybildade kinesiska republiken ansåg att det var mer tidsenligt med en president än en kejsare som kunde räkna sina förfäder åtminstone tvåhundra år bakåt. För en kort period (11 dagar) återinsattes han 1917 men annars levde den unge regenten som en fånge inne i sin förbjudna stad till dess att han blev utkastad.

På trettiotalet lockade japanerna med ett kejsarskap i Manchukuo (innehållandes bland annat en del av Manchuriet) och frestelsen blev Puyi för stor. Under drygt tio år var han i praktiken japanernas marionettregent, innan han blev tillfångatagen och förd till Sibirien när röda armén invaderade landet.

The Last Emperor berättar denna vindlande historia genom ett minst sagt händelserikt 1900-tal med hjälp av ett antal återblickar under Puyis tid i ett kinesiskt fångläger. Hans liv som gudomlig kejsare kontrasteras mot det asketiska lägrets försök att omforma honom till en lydig maoist. Han anklagas för flera brott mot den kinesiska regimen från tiden som kejsare i Manchukuo och mot slutet av sin vistelse skriver han på bekännelser för alla dessa.

Jag kan förstå att Oscarsjuryn blev tjusad av The Last Emperor. Det är den där typen av svepande episk storslagenhetsfilm som, i likhet med exempelvis Gandhi, bygger på ett liv vilket deltagit i några av nutidshistoriens mest omvälvande händelser. Enligt Wikipedia stod bland annat den kinesiska regeringen till filmens tjänst med sin armén som därmed utgjorde en icke föraktlig del av de 19 000 statister som krävdes.

Den vänligt inställda kinesiska regeringen bistod också med tillstånd att filma på plats inne i den Förbjudna staden, vilket naturligtvis resulterat i en ruggigt snygg film. Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att det inte borde ha varit särskilt svårt att göra den ruggigt snygg — alla miljöerna finns ju liksom där fixa och färdiga (därav kopplingen till talesättet ovan). Det är en orgie i böljande tygstycken, elaborerade tronrum och klädesplagg så fullspäckade med guldbrokad att originalen måste ha vägt åtskilliga kilo. Men snygga miljöer och kostymer tar inte en film hela vägen.

Problemet är att jag, också här i likhet med Gandhi, saknar ”the human angle”. Det är snyggt och det är deskriptivt och vi lär oss lite smått och gott om kinesisk nutidshistoria genom detta fascinerande människoöde men vi lär oss inte det minsta om människan Puyi. Vad han egentligen tyckte och kände inför allt det som hände honom.

Var han fullt nöjd med att ta på sig alla krigsbrott som lades vid hans fötter av maoisterna och sedan framleva resten av sina dagar som en hederlig och hårt arbetande trädgårdsmästare? Ännu mindre får vi veta om hans kejsarinna Wanrong. Det här gör att i alla fall jag också till viss del tappar intresse för vad som händer dessa karaktärslösa figurer och The Last Emperor blir därmed en ganska långtråkig tillställning.

Dessutom märker jag att man nu för tiden faktiskt blivit bortskämd med att filmer som tilldrar sig i andra länder än de anglosaxiska i allt högre utsträckning då också innehåller andra språk än engelska. Så var inte fallet i slutet av 80-talet och även om The Last Emperor rollbesatts med gräddan av dåtidens asiat-amerikanska skådespelare blir upplevelsen ibland den man får av en halvtaskigt dubbad Hong Kong-rulle.

Det blir inte lättare av att en av fånglägrets förhörsledare spelas av den lätt igenkännlige Ric Young och den unge Puyis informator av Victor Wong. Den ende som riktigt passar in i sin roll är föga förvånande en superbrittisk Peter O’Toole som den något äldre Puyis informator Reginald Johnston.

The Last Emperor må vara en modern klassiker men för mig saknade den substans. I likhet med Puyi trevade jag mig fram genom fladdrande fragment, men tyvärr utan att finna någon motsvarighet till en borggård full med knäböjande tjänstefolk på andra sidan.