Miss Philippa Penhow är en sorglig och löjlig gammal ungmö. Hon tror på fullaste allvar att den yngre Joseph Serridge är kär i henne och fattar inte alls att han bara är ute efter hennes pengar. Hennes rosenglasögon är så tjocka att de gör henne blind. Så går det som det går också.

I alla fall är detta den syn som den anonyme läsaren av miss Penhows dagbok förmedlar till oss läsare. Frågan kvarstår dock vad som hänt med miss Penhow, för i London finns nämligen bara Joseph Serridge kvar, som fastighetsägare för det hus vid Bleeding Heart Sqaure som tidigare tillhörde…just det, Philippa Penhow.

Till detta ganska nedgångna hus med dess ganska nedgångna hyresgäster kommer Lydia Langstone. Hon söker tillflykt undan man och hem hos sin far, kapten Ingleby-Lewis, en avgjort nedgången karaktär som inte gör många handtag här i livet (defintiivt inte i fråga om hushållsarbete) och spenderar mesta delen av sina dagar i ”affärsmöten” på den närliggande puben.

Men det vilar en oroväckande och illavarslande stämning över det undanskymda Londonskrymslet, doften från Smithfields köttmarknad är aldrig långt borta även om den kanske kommer lite väl nära när ett paket adresserat till Serridge visar sig innehålla ett ruttnande hjärta. Huset står dessutom under ständig bevakning av den civilklädde polisen Narton, men i vilket syfte? Är Joseph Serridge verkligen det odjur i människorhamn som Narton utmålar honom som och verkar det inte som polismannen har mer än bara ett professionellt intresse i saken. Han tycks nästa lite…besatt.

När jag precis hade avslutat Bleeding Heart Square var jag väldigt positivt inställd, men sedan dess har jag haft möjlighet att gå och grunna lite på saken och det är inte alltid av godo. Upplevelsen är nämligen lite dubbel: som en typisk genredeckare av whodunnit-karaktär känns den väldigt fräsch med en ovanligt lyckad mörk atmosfär som centrerar sig kring det slitna huset och dess hyresgäster. Men Andrew Taylor vill mer och här börjar det i efterhand kännas som att boken svajar lite och nästan faller sönder i minst två distinkta delar: deckare och så en förvisso intressant historisk skildring av ett trettiotalsLondon på gränsen till världskrig när man knappt kommit över det förra.

I den ena historien är det av naturliga skäl Serridge som är huvudkaraktären och i den andra är det Lydia. Taylor har med en fin fingetoppskänsla lyckats frammana bilden av förutsättningarna för kvinnor att leva ett självständigt liv i 1930-talets England. Omöjligt var det naturligtvis inte, men Lydia har fått en ”fin” uppfostran och för henne är det en viljeakt att behöva vända på varenda penny och inse att alla faktiskt inte har råd att anställa tjänstefolk. Och om hon själv inte tyckte att det var skämmigt nog att försöka skaffa sig ett eget uppehälle ser hennes omgivning, med lilla mamma i spetsen, till att påminna henne om den saken. Lydias kamp handlar alltså minst lika mycket om att frigöra sig från föreställningar om vad en kvinna borde göra, som vad medlemmar av en viss klass borde göra.

Berättelsen om hur Lydia genom lika delar desperation och viljestyrka, med benäget bistånd av Virginia Wolf och hennes A Room of One’s Own, är intressant och nyanserad. I princip alla män hon möter vill ha något av henne. Maken Marcus obrottslig lydnad, pappa kaptenen spritpengar, grannen Mr Fimberry en smula kärlek och Serridge…tja, vad Serridge vill ha av Lydia är inte helt klart men hon får icke desto mindre känslan av att det är något. Den enda som inte tycks kräva något av henne utan blott delar ett inledande intresse för Times korsord är Rory Wentwood, med resultatet att hans karaktär känns lite blek och tam.

Inte riktigt lika nyanserad men likväl intressant är bilden av det brittiska fascistpartiets aktiviteter under den här perioden, något som jag misstänker är alltför lätt att glömma bort i ett land som ägnade kriget åt att bekämpa just den ideologin.

På plussidan finns också de tre distinkta berättarperspektiven: det huvudsakliga tredjepersonsnarrativet, Miss Penhows allt mer desillusionerade dagboksnoteringar och så det giftgröna och bittra direkttilltalet. Språket är mer än kompetent med trevliga detaljer samt liknelser mellan exempelvis hus och smutsiga bröllopstårtor. Dessutom har Taylor smaksatt sin mörka atmosfär med precis lagom mycket detaljerad Londonporr för oss som nu gillar sådant. Däremot vet jag inte om det ska räknas som positivt eller negativt att hans framställning känns avsevärt äldre än 1930-tal, varför alla hänvisningar till manicker som telefoner och bilar nästa bryter stämningen.

Så, egentligen två olika böcker som är bra på olika sätt. Taylor får absolut ihop sin historia mot slutet utan att det känns krystat eller sökt men någon toppbetygsupplevelse blev Bleeding Heart Square i slutänden ändå inte.

Annonser