Alt. titel: Nico: Above the Law, Nico

Nicola Toscani invandrade till USA vid unga år och uppfostrades till patriot. Efter att ha studerat kampsport i Japan blir han värvad till CIA och det är nu, under det tidiga 1970-talet, som han inser vad hans nya hemland går för. Han jobbar nämligen i Vietnam men blir, trots allt han borde ha upplevt, förfärad när han förstår att hans kollegor torterar asiater, inte för att få information om trupprörelser, utan för att får veta var man kan få tag på lite schysst opium. Han slår ned chefstorteraren och skriker ”You’re the barbarians!”

Klipp. Nu står han vid sin unga sons dop med en vän hustru vid sin sida och vi förstår med en gång att det här, det bådar inte gott. Hustru och barn signalerar i sammanhang som dessa lycka och vad har en lycklig man? Jo, något att förlora. Nico har börjat arbeta som polis i Chicago och som om hustru-och-barn-förebådandet inte vore nog kan hans kollegor inte nog övertydligt påpeka att han får ta ordentligt om hand om sin gamla partner, för det här är ju hennes sista vecka som polis.

Självklart funkar det väl sådär för Nico att hålla sig på mattan i ens en vecka eftersom han för en personlig vendetta mot Chicagos knarkavskum. Någon chef som vill lägga sig i vad vår hjälte ägnar sin arbetstid åt ser vi inte röken av. Lyckligtvis är Nico inte bara pricksäker med pistolen utan kan efter sina Japan-år också försvara sig mer handgripligt om så behövs. Pub- och butiksägare kan bara hjälplöst stå och se på medan superpolisen använder deras inredning för att knocka skurkar till höger och vänster.

Nog för att man blandat in både sprängämnen, flyktingar och korruption i denna knarkhistoria men Above the Law är trots detta inte särskilt svår att greppa (eller också berodde det bara på att jag såg den precis efter Southland Tales).

Filmen är Steven Segals första som skådespelare (han hade tidigare verkat som kampsportskoordinator i bland annat Never Say Never Again) och i det avseendet gör han en helt ok insats. Jag har emellertid aldrig varit särskilt förtjust i Steven som kampsportsskådis (förutom Under Siege och det är uteslutande Tommy Lee Jones och Gary Buseys förtjänst) och det blir för mig redan i denna första film väldigt tydligt varför. Segal tar sig själv på alldeles för stort allvar, man ser hur gärna han vill vara den där supersnuten som skiter i alla regler, bara han kan sätta dit elakingarna. Och i och med hans TV-projekt Steven Segal: Lawman har han ju också nått dit.

Redan här finns dessutom rättspatoset närvarande (som fick blomma ut till olyckliga proportioner i On Deadly Ground). Inte ett öga är torrt och ståpäls obligatoriskt när Segal läxar upp elaka CIA: ”You guys may think you’re above the law, but you’re not above mine”.

Genus-o-metern tycker väl kanske att det kändes lite bortkastat med Pam Grier som Nicos juridikkunnige partner. Hon får i och för sig agera tufft så det räcker och leta reda på en massa viktig information, men när det verkligen gäller tar Nico hellre sällskap av den manlige polisen som ser ut att vara minst 50 och kan segna ned i en hjärtinfarkt vilken sekund som helst. Pam Grier kan på nåder få vänta i bilen.

Till sin väna hustru (en blott 30-årig och synnerligen ungdomlig Sharon Stone) kan han inte nog understryka att hon inte ska oroa sig, han ska handskas med det faktum att han försatt sin familj i livsfara. När hon gråtande ber honom svälja sin förbannade stolthet och vända farligheterna ryggen ler han överslätande och lovar att allt ska ordna sig, bara han får göra sin grej.

Men för all del, Above the Law är en hyfsad actionrulle, vilket sannolikt åtminstone till viss del kan tillskrivas regissören Andrew Davis, ansvarig för riktigt bra filmer som Under Siege och The Fugitive, men även magplask som Collateral Damage. Den är av en den kalibern att man har överseende med nödlösningar som att Nico bara råkar känna någon som är en jäkel på datorer och som dessutom i sin tur bara råkar känna till en killa på Princeton som har en jättestor databas som är mycket enklare att få tillgång till än att hacka sig in hos CIA.