alt.titel: Swedish Punks

”De hade ungdomens heta begär på livet och fartens extas i blodet!!!!”

Tja, farten får vi i alla fall känna av redan i inledningen med en vild biljakt. Polisen är efter Berra och Kritan som till slut kultar sin bil men lyckas smita från olycksplatsen innan lagens långa arm hinner fram.

Annars samlas raggargänget mest på raggarfiket där man intar ohälsosamma mängder coca-cola (introducerad i Sverige nio år tidigare), sjunger med i jukeboxhittarna och stuffar loss. Generellt är de så bespottade raggarna riktigt snälla och trevliga ungdomar men rötägg finns i alla sammanhang och här stavas de som sagt Berra och Kritan.

Den respektabla delen av samhället, representerad av Disponent Oskar Kallgren, tycker att raggare är ett otyg. Han har sett till att dottern Kristina inte längre får hänga med Svenne eftersom Svenne är raggare och han har dessutom skvallrat om saken för Svennes mamma. Som om Svennes mamma behöver fler skvallerbyttor i sitt liv, med nykterhetsnämnden som håller tummen i ögat på hennes otrevlige och försupne make.

Om bara Oskar Kallgren hade fått se det vi ser, det vill säga att Svenne inte bara är mån om sin lilla mamma, sköter sitt jobb med den äran, vill ta examen och dessutom sysslar med den fostrande och stärkande sporten boxning. Exakt vad det är som gör Svenne till raggare är faktiskt liiiite svårt att avgöra, bortsett från att han hänger med andra raggare.

Det är svårt att få något grepp om vad regissör Ragnar Frisk (of Åsa-Nisse fame) vill med Raggargänget. Å ena sidan har vi de vilda, farliga och sedermera rättmätigt straffade Berra och Kritan. De är så långt gångna i sin rötäggsbana att alla de andra så småningom vänder sig emot dem. För de andra raggarna är å andra sidan på det hela taget rejäla ungdomar som har oskyldiga FF-skivor (vilken dock förstörs av Berra som uppviglar den lättledde Kritan till att ”slå sönder hela skiten”) och inte tycks tycka hälften så bra om att köra bil som de gillar att hänga på sitt fik. I linje med detta har vi låten ”Åh, vad trist de’ måste ha varit förr” som beklagar den mossiga föräldragenerationen som fick leva utan raggarextasen.

Sedan har vi disponent Kallgrens omvändelse från raggarhatare till en mer tolerant inställning. Lite vid sidan av får vi dessutom se glimtar av hur polisen arbetar för att identifiera Berra och Kritan eftersom de flydde från polisen i inledningen efter ett rån. Utöver det är Raggargänget en sådan där film där man mer eller mindre omotiverat brister ut i sång, vilket ju inte var helt ovanligt i många amerikanska ungdomsfilmer. Här blir vi trakterade toner från Britt Damberg (vars bana tycks ha börjat med förlust i en amatörtalangtävling mot Siw Malmkvist), Carli Tornehave (”Sveriges Frank Sinatra”) och en nästintill oroväckande intensiv Laila Westersund.

Handlingsmässigt hänger det hjälpligt ihop men någonstans i mitten trakteras vi en temporal mindfuck av Stephen King-proportioner. På fiket säger en av tjejerna att hennes föräldrar är borta och att de skulle kunna ha en skiva. Man får intrycket av att detta planeras några dagar framåt i tiden. Samtidigt kommer Kristina till fiket och berättar att syster Mona sjunger på Grönan samma kväll. Klipp till Mona som redan sjunger på Grönan, bistådd av en entusiastisk storbandsledare med trombon. Klipp till gänget som twistar loss så det står härliga till, till samma låt som tycks komma live från radion, och skivan verkar ha hunnit pågå ett bra tag.

Den blir som sagt emellertid förstörd av Berra och Kritan, men när de övriga ungdomarna beklagat sig ett tag över det sönderslagna föräldrahemmet kommer någon med den lysande idén att de istället ska gå och bada (!). Klipp till enbart tjejerna (!) som rusar ned till den tydligen närbelägna sjön. Antingen har nu hela handlingen förflyttats till Kiruna eller också har något hänt med dygnsrytmen för det tycks nämligen plötsligt vara strålande sol ute. Tjejerna börjar klä av sig på stranden (fast med kameran på ganska långt avstånd ska erkännas) och vinkar glatt till (den nattliga?) motorbåten ute på sjön.

Klipp till pappa disponenten som står och väntar på sin dotter vid vad han själv påstår ska vara femtiden på morgonen. Kristina kommer just då gående på uppfarten belyst av en sol som jag i alla fall hittills aldrig träffat på vid den tidpunkten. Det går helt enkelt inte ihop och man får inte heller någon känsla av att det har bekymrat filmteamet överhövan.

Summa summarum känns filmen som om en filmanalfabet haft ett gäng mallar, vilka han försökt passa ihop, och sedan genomfört men utan att egentligen fatta vad det är han håller på med eller varför han gör som han gör.

Ok, så fartexstasen skulle väl till nöds kunna passera men ”ungdomens heta begär” är inget mindre än falsk marknadsföring. Den enda ålder som uttryckligen nämns i filmen är Kristina (19) och visst förekommer det ett par som är närmare 20 än 30 i rollistan, men på det stora hela är det utan tvekan vuxna människor vi ser i tonårsrollerna. Priset tas av Berra och Kritan; Ernst-Hugo Järegård (i sin första filmroll) är 34 och Jan-Olof Strandberg (betydligt mer filmvan) är 36. Där ligger till och med Beverly Hills-gängets rynkor i lä.

Med tanke på allt detta är rollistan ändå förvånansvärt imponerande, de redan nämnda backas dessutom upp av Solveig Tärnström som ”raggarbrud”, Sigge Fürst som disponenten och Arne Källerud som inte bara Svennes boxningstränare, utan också extraknäcker som Kritans (inte särskilt pådrivande) övervakare.

Fast vad hjälper det i den allmänna soppan och med en Svenne och Berra vars uttal snarare antyder nyhetsuppläsare och dramaskolning än ett hårt liv på samhällets botten? Då spelar det tyvärr mindre roll hur många ”syrak” man kryddar konversationen med.

Annonser