Requiem for a Heavyweight (1962)

På förekommen anledning från bloggaren Jojjenito, vars recension av The Harder They Fall påminde mig om att jag faktiskt hade ytterligare en boxningsrulle i gömmorna.

***

alt. titel: Ringmärkt

Av alla slamkrypande kräk må ändå boxningsmanagern vara ett av de lägsta. Exemplaret för dagen heter Maish Rennick och företräder boxaren Luis ”Mountain” Rivera. Eller snarare ex-boxaren. Med 17 år i ringen under bältet och en sista våldsam match mot Cassius Clay blir Mountain förbjuden av förbundsläkaren att boxas mer. Maish tar inte emot nyheterna med någon större glädje, men det är knappast omtanke om Mountain som framförallt motiverar honom. Managern är givetvis skyldig Ma Greeny pengar och utan sin boxare finns det inte mycket inkomster att hoppas på.

Men Maish knipa är ingenting jämfört med Mountains förtvivlan och desperation. Under 17 år har han inte gjort annat än att boxas, han vet inte vad han skulle kunna göra istället eller vart han ska ta vägen. Det enda som är större än hans vilsenhet är hans skuldkänslor inför Maish, han vill inte till något pris svika mannen som stått vid hans sida och gråtit för hans skull under alla dessa år.

Requiem… känns mer som en femtiotalsfilm än en sextiotalsdito och det är inte så konstigt. Filmen är nämligen en remake på en TV-pjäs som skrevs av Rod Serling 1956 där rollen som ex-boxaren Mountain spelades av den riktige ex-boxaren Jack Palance. Även Anthony Quinn hade haft en tidigare karriär som boxare, så realismen i deras utspel var det knappast något fel på.

När det gäller förhållandet mellan boxare och manager bjuder Requiem… som synes inte på några större överraskningar. Jackie Gleeson är egoistisk och manipulativ medan Anthony Quinn är en välvillig jätte. Sällskapet kompletteras dessutom av Mickey Rooneys cutman Army som bryr sig betydligt mer om Mountain än Maish gör men som ändå aldrig kan säga ifrån och göra sig (och Mountain) fri.

Men det behöver inte alltid vara så otroligt nyskapande för att ändå bli bra. Här är det primärt Quinns Mountain som glänser, fast med ett mycket matt sken. Han är sluddrig, tankarna far fram och tillbaka mellan himmel och jord och han framstår mer som ett barn än som en vuxen karl. I ögonen syns det hur plågsamt sakta maskineriet rör sig där inne, det är mer rost och trasiga kugghjul än fungerande urverk.

Men även om omvärlden säger annorlunda är Mountain inte beredd att lägga sig platt. Visst, han kan tänka sig att ta de flesta jobb men vill åtminstone ha lite cred för sina 111 ärliga matcher och det faktum att han en gång i tiden nästan var världsmästare. Även en föredetting som Mountain förtjänar respekt och värdighet och därför blir det så mycket mer hjärtskärande när det framstår allt tydligare att inte ens detta är livet berett att förära honom.

I likhet med The Harder They Fall står Requiem… med alla fötterna stadigt placerade på den olycklige boxarens sida. Det intressanta är inte fighten i ringen utan den som måste utkämpas bortom repen.

Bloggaren Movies-Noir har förstås sett Requiem för a Heavyweight och gillade Quinn lika mycket som jag själv.

8 reaktioner till “Requiem for a Heavyweight (1962)”

  1. Häftig titel!

    50-talsboxning låter väldigt charmigt. Dessutom är det som du skriver, fighten bortom repen är mest intressant. Så är det i alla dessa filmer, till och med Rocky IV.

  2. Tack för länkningen och visst är Quinn bra !? Man känner verkligen för honom och jag tycker allt detta är ett bra boxningsdrama. En film som förtjänar mer uppmärksamhet och det får den nu 😉

  3. @Pladd: Ja, när man ser de här är det inte utan att man blir lite sugen på ett boxningstema. Känns som att just den sporten skildrats ganska enhetligt.

    @Movies-Noir: Det är ju inte många som skrivit om de här gamla godingarna, så det är klart att man länkar till de som har gjort det. Quinn var verkligen helt fantastisk. Tragisk men fantastisk.

  4. Tack för ping! Källan med boxningsrullar verkar outsinlig. Det här verkar vara en bra rulle. Påminner kanske lite i handlingen om The Wrestler och givetvis en del andra äldre filmer. Just det där med att klara livet efter att karriären är slut. Kan bli smärtsamt. Jag gör en liten notering och ska försöka se den här. Det blir dock inte som en del av mitt noir-tema. Dels är det ju ingen noir och dels måste mitt tema ta slut nån gång. 😉

  5. @Jojjenito: Jag tyckte nog den här nästan var bättre än The Harder… Mer tragisk. Ja. noirtemat verkar ha levt ett helt eget liv…

  6. En trevlig liten film som jag såg för inte alls länge sedan (hade lite av en sportfilmsperiod under slutet av förra året och början utav detta). Det jag gillade främst med ”Requiem for a Heavyweight” var det avskalade och jordnära tillvägagångssättet man hade till filmens historia och dessutom att man inte drog ut på den för länge. Filmen gav en liten inblick i huvudkaraktärernas liv, sedan ”fortsatte man vidare till andra jaktmarker” (eller hur man nu kan uttrycka sig).

    Trevlig recension 🙂

  7. @Martin: Kul att du gillade den (både recensionen och texten). Ja, den var verkligen avskalad men vad som grep mig mest var nog det fatalistiska slutet. Otroligt bra!

  8. @Sofia: Håller absolut med dig om att slutet är fantastiskt. Framförallt att filmen slutar i precis rätt tid och att den lämnar en snabb inblick i huvudpersonens öde, för att sedan lämnat resten åt ens egen fantasi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.