På förekommen anledning från bloggaren Jojjenito, vars recension av The Harder They Fall påminde mig om att jag faktiskt hade ytterligare en boxningsrulle i gömmorna.

***

alt. titel: Ringmärkt

Av alla slamkrypande kräk må ändå boxningsmanagern vara ett av de lägsta. Exemplaret för dagen heter Maish Rennick och företräder boxaren Luis ”Mountain” Rivera. Eller snarare ex-boxaren. Med 17 år i ringen under bältet och en sista våldsam match mot Cassius Clay blir Mountain förbjuden av förbundsläkaren att boxas mer. Maish tar inte emot nyheterna med någon större glädje, men det är knappast omtanke om Mountain som framförallt motiverar honom. Managern är givetvis skyldig Ma Greeny pengar och utan sin boxare finns det inte mycket inkomster att hoppas på.

Men Maish knipa är ingenting jämfört med Mountains förtvivlan och desperation. Under 17 år har han inte gjort annat än att boxas, han vet inte vad han skulle kunna göra istället eller vart han ska ta vägen. Det enda som är större än hans vilsenhet är hans skuldkänslor inför Maish, han vill inte till något pris svika mannen som stått vid hans sida och gråtit för hans skull under alla dessa år.

Requiem… känns mer som en femtiotalsfilm än en sextiotalsdito och det är inte så konstigt. Filmen är nämligen en remake på en TV-pjäs som skrevs av Rod Serling 1956 där rollen som ex-boxaren Mountain spelades av den riktige ex-boxaren Jack Palance. Även Anthony Quinn hade haft en tidigare karriär som boxare, så realismen i deras utspel var det knappast något fel på.

När det gäller förhållandet mellan boxare och manager bjuder Requiem… som synes inte på några större överraskningar. Jackie Gleeson är egoistisk och manipulativ medan Anthony Quinn är en välvillig jätte. Sällskapet kompletteras dessutom av Mickey Rooneys cutman Army som bryr sig betydligt mer om Mountain än Maish gör men som ändå aldrig kan säga ifrån och göra sig (och Mountain) fri.

Men det behöver inte alltid vara så otroligt nyskapande för att ändå bli bra. Här är det primärt Quinns Mountain som glänser, fast med ett mycket matt sken. Han är sluddrig, tankarna far fram och tillbaka mellan himmel och jord och han framstår mer som ett barn än som en vuxen karl. I ögonen syns det hur plågsamt sakta maskineriet rör sig där inne, det är mer rost och trasiga kugghjul än fungerande urverk.

Men även om omvärlden säger annorlunda är Mountain inte beredd att lägga sig platt. Visst, han kan tänka sig att ta de flesta jobb men vill åtminstone ha lite cred för sina 111 ärliga matcher och det faktum att han en gång i tiden nästan var världsmästare. Även en föredetting som Mountain förtjänar respekt och värdighet och därför blir det så mycket mer hjärtskärande när det framstår allt tydligare att inte ens detta är livet berett att förära honom.

I likhet med The Harder They Fall står Requiem… med alla fötterna stadigt placerade på den olycklige boxarens sida. Det intressanta är inte fighten i ringen utan den som måste utkämpas bortom repen.

Bloggaren Movies-Noir har förstås sett Requiem för a Heavyweight och gillade Quinn lika mycket som jag själv.