Treasure Planet (2002)

alt. titel: Skattkammarplaneten

Unge Jim Hawkins kompenserar en frånvarande fader med att busköra sin solcellsdrivna flygande surfingbräda, en sysselsättning vilken ofta ger honom problem med polisen till hans mors stora förtvivlan. Hon försöker förgäves tala Jim tillrätta och ber honom tänka på sin framtid men den trulige ynglingen tycker sig inte se någon framtid värd att tala om.

Men en regnig natt kraschlandar en farkost vid det lilla värdshuset och innan dess pilot drar sitt sista rosslande andetag hinner Billy Bones förära Jim med en karta till den ökände piraten kapten Flints lika ökända men mer mytiskt betonade skattkammarplanet. Den döende Bones hinner dessutom kraxa ur sig en ödesdiger varning: ”Beware of the cyborg!”.

Lyckligtvis har familjens vän Dr. Delbert Doppler både entusiasmen och ekonomiska förutsättningar att agera utifrån kartförvärvet och snart är både han och Jim ombord på skeppet RLS Legacy. Men för Jims del blir det knappast den nöjesresa han har sett fram emot – kaptenen ger honom mässpojksjobbet och hans närmaste chef blir kocken John Silver.

Inledningsvis är Jim avogt inställd, inte bara till jobbet som sådant utan också till Silver eftersom denne är en cyborg. Men genom montagemagi bondar snart pojken och kocken och Silver blir föga förvånande det faderssubstitut som Jim alltid har letat efter, även om han inte varit medveten om det. Så kan han då verkligen ha hört rätt när Silver tillsammans med den övriga besättningen konspirerar att ta över skeppet och behålla Flints skatt för sig själv?

Treasure Planet är en av de senare Disney-filmer som kollapsade rätt rejält, intäktsmässigt sett. Den blev förvisso nominerad till en Oscar för bästa animerade film, men det säger inte så mycket då den nomineringen (till en Disney-rulle, alltså) mer tycks bygga på rutin än specifika kvaliteter nu för tiden.

Lite synd kan jag tycka, för det här är ett rätt trevligt omtag på den klassiska piratskildringen. Utan några större problem har man förflyttat historien från de sju haven till rymden och samtidigt behållit den fantastiska känslan genom att låta alla skepp vara som ”vanliga” skepp, bara svävande istället för stävande. Istället för krycka har Silver ett cyborgben och istället för ögonlapp har han ett cyborgöga.

Som förhärdad Disney-skurk skulle han dock inte vinna särskilt många priser, han är inte bottenlöst beräknande och äregirig som Scar, inte heller bara elak och klantig som Guvernör Ratcliffe. I slutänden faller egentligen alla negativa karaktärsdrag bort eftersom han annars knappast skulle kunna vara den positiva fadersfiguren som Jim behöver. Det säger sig kanske självt att av den hänsynslöshet, varmed Silver skjuter folk i ryggen i Stevensons original, finns inte ett spår.

Möjligen kan frånvaron av en riktig skurk vara en anledning till att filmen aldrig nådde någon större publik. Å andra sidan är original-Silvers papegoja, Captain Flint, utbytt mot den charmerande lille Morph som är en av de bättre komiska Disney-sidekicksen. Den i stort sett tyste Morph framstår i filmens andra halva dessutom som inte mindre än fullkomligt briljant när man kan kontrastera honom mot den skeppsbrutne och lätt galne roboten BEN, vilken olyckligtvis har utrustats med Martin Shorts röst.

Sedan ska väl också erkännas att manusförfattarna har målat Jims coming of age-historia med ovanligt breda penseldrag. Montaget där han blir upplärd av Silver parallellt med att man får se flashbacks av hur en ointresserad fader lämnade fru och gråtande son utan att slänga så mycket som en blick bakåt blir aningens tungfotat. Ur ett genusperspektiv finns inte heller mycket att hämta, vilket naturligtvis är tråkigt. Det hade exempelvis kunnat vara intressant att se vart man hade kunna ta en historia med huvudpersonen Jenna istället för Jim. De enda kvinnor som nu finns närvarande är Jims oroliga mor och Legacys kvinnliga kapten. Vilket å andra sidan är en förbättring med hela 100% jämfört med originalet…

Men med ett trevligt score av James Newton Howard och gott om influenser hämtade från Stargate (även om man i filmen är mycket noga med att istället använda ordet ”portal”) är Tresure Planet en helt ok Disney-klassiker.

4 reaktioner till “Treasure Planet (2002)”

  1. Själv skulle jag knappast kalla filmen ”en klassiker” och ge den max en tvåa om jag skulle vara på bra humör. Filmen börjar helt okej, men sen blir det tradigt. Karaktärerna är okarismatiska karikatyrer som talar och agerar i hysteriskt tempo. Animeringen är också opersonlig och stel. Det finns förvisso en kärna till något bra, särskilt miljöerna uppskattas. Men annars är det tyvärr tunt och platt som ett pappersark.

  2. Egentligen håller jag ju med dig om nästan allt. Uttrycket klassiker var väl mer att adaptera Disneys eget språkbruk, när filmerna är klassiker redan innan de har haft premiär. Själv hör jag till de stockkonservativa som egentligen tycker att den sista (riktiga) klassikern är Robin Hood. Första delen är klart bättre än den andra. Men ändå känner jag mig på något sätt vänligt inställd till filmen.

  3. Detta var den första Disneyfilmen som jag INTE såg på bio med mina barn (den första var Den lilla sjöjungfrun). Min dotter ansåg att det var för pinsamt med en sovande far i salongen och min son var inne i Pokemon hypen. Det har aldrig blivit av att jag sett filmen. Håller med om att Robin Hood är den sista klassikern.

  4. @filmitch: Så du fick inte ens sova även om du inte snarkade? Det var hårt i så fall 🙂

    När det gäller Disney _var_ det bättre förr…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: