TV-producenten (och före detta porrditon) Oliver Quayle tycker att han gjort ett riktigt kap. Tack vare en gammal vän har han lyckats övertala den gamle skräckskådespelaren Paul Toombes att återkomma till scenen som sin fantastiskt populära karaktär Dr. Death. Intresset för Dr. Death-TV-serien är stort, men inte enbart för att Paul Toombes en gång var poppis, utan kanske i största utsträckningen eftersom han anklagats för att ha mördat sin unga fru Ellen och därefter spenderat ett antal år på mentalsjukhus.

Paul själv känner sig inte helt övertygad om att detta är det bästa sättet att ta itu med sina demoner men kompisen Herbert Flay är säker på att det här är precis vad Paul behöver för att komma tillbaka. Snart tycks det dock som om Pauls farhågor besannas, runt omkring honom börjar folk dö som flugor och det dessutom helt i enlighet med avdagatagandena i hans gamla Dr. Death-filmer. Och så var det ju det där med hans gamla flamma Faye som numera bor i källaren till Herberts hus tillsammans med en massa spindlar…

När man plockar upp filmtips från excellenta bloggaren Trash is King kan man i alla fall vara säker på en sak: det blir sällan tråkigt. I Madhouse får man möjlighet att njuta av både Vincent Price som Paul och Peter Cushing som Herbert och framförallt Vincent tycks roa sig kungligt.

Dels får han möjlighet att vara mer krass än i tidigare filmer eftersom denna tilldrar sig i nutiden och han ska vara en, om inte bitter, så desillusionerad skäckveteran. Dels får han också möjlighet att plocka in en avsevärd självdistans till sin egen status som skräckikon vilket bland annat innebär att man får se snuttar ur hans gamla rullar (fast man då låtsas att det är Paul Toombes som är med i till exempel The Pit and the Pendulum eller The Raven). Me like the meta… Allt det här länder en lättsam stämning som faktiskt går ihop riktigt fint med de mer skräckbetonade elementen.

Ren gore är det förstås inte så mycket bevänt med, för det tycks budgeten för Madhouse ha varit alldeles för begränsad och de eventuella dödseffekterna är inte särskilt upphetsande. Men däremot undrar jag om inte Wes Craven hade bland annat Madhouse i bakhuvudet när han gjorde Scream för den krypande paranoian inför den handsk- och slängkappsförsedde mördaren känns välbekant (även Trash is King gör en Scream-koppling). Pauls osäkerhet om det verkligen är så att han blivit galen och antagit sin Dr. Death-persona för att kunna göra sig av med misshagliga personer övertygar. Dessutom är hans Dr. Death-sminkning riktigt snygg.

Men jag tror att det som gör att Madhouse känns förhållandevis fräsch är de lätt bisarra och absurda stråk som dyker upp här och var. Vi har mostern och morbrodern till ett av mordoffren som är övertygade om att Toombes är mördaren och därför campar i hans trädgård. Detta för att vid varje lämpligt tillfälle (det vill säga så fort de får syn på stackars Paul) högljutt försöka utpressa honom. Sedan finns som sagt också källar-Faye som förutom att gulla med sina spindlar dessutom är ohyggligt vanställd efter att ha suttit fast i ett brinnande bilvrak. Hennes karaktär har egentligen ingenting med själva huvudhistorien att göra men livar påtagligt upp hela produkten som är Madhouse.

Visst finns det en hel del rent ologiska element i filmen. Jag gillar framförallt det faktum att strömförsörjningen i 70-talets England tycks vara lika opålitlig som den kaliforniska med tanke på att Paul i tid och otid måste släpa runt på tända stearinljus (batterier till ficklampor verkar det också vara ont om) och att brittiska TV-studios är oväntat lättantändliga. Och man ska man vara petig kan man fråga sig vilket ”Madhouse” titeln egentligen ska alludera till. Men till syvende og sidst är filmen underhållande och det räckte för mig den här lördagskvällen.

Annonser