När jag sitter och tittar på Jennifer Garner i 13 Going on 30 infinner sig en tydlig frustration. Till viss del över att filmen följer sin standardmall till punkt och pricka (Jennifer Lär Sig en Läxa™) och dessutom inte lyckas göra något speciellt nytänkande eller originellt ens inom denna mall. Men mest av allt över att jag faktiskt för nästan första gången känner mig direkt dum när jag sitter och tittar på en sådan här film. Vad trodde jag egentligen att jag skulle få?!

Visst, man är van över att ta sig igenom en hel del skräp (Robots) för att hitta fram till pärlorna (Detour) eller, i brist på detta, åtminstone ett par timmars mer eller mindre hjärndöd underhållning (Accepted). Men av någon anledning blev just 13 Going on 30 det hjärndöda halmstrå som knäckte den här filmkamelens tålamodsrygg.

Möjligen berodde det på att det ändå kommit en hel del filmer tidigare på temat barn-i-vuxens-kropp (exempelvis Big, Freaky Friday x 3 och Vice Versa) där de flesta åtminstone är måttligt underhållande. Möjligen berodde det på att 13 Going on 30, trots ett helt ok produktionsvärde, uppenbarligen inte bemödat sig att lägga ned det minsta ansträngning på konsekvens i sitt manus.

Plotten går alltså ut på att trettonåriga Jennifer (eller Jenna som hon heter i filmen) tack vare ett magiskt önskepulver plötsligt genomgår en våldsam tillväxtspurt och åldras 17 år i en grisblink för att vakna upp som ”30, flirty and thriving”. Till en början är allt frid och fröjd och i sedvanlig ordning njuter Jenna av sitt nyvunna vuxenliv som tidningsredaktör med lägenhet på 5th Avenue. Men snart går det upp för henne, kanske inte att vuxenlivet som sådant är särskilt ansträngande, men att hon under de 17 åren utvecklats till en rätt otrevlig person. En person som hon numera alltså inte är eftersom hon helt plötsligt inte har ett minne av dessa år.

Jennas vuxna jag har ena sekunden enbart de andra trettonåriga flickorna i sitt lägenhetshus som förtrogna för att i nästa utan hinder knalla fram på 10-centimetersklackar och uppenbarligen ändå ha något minne av hur man klär sig som professionell trettioåring. Hon har heller inga problem att med stor framgång (but of course!) gjuta ihop trettonåringens oskyldiga världssyn med den hos en demonredaktör som skulle kunna kalla Anna Wintour för sin bitch.

Jag tror dock att det var själva slutet som blev den slutgiltiga Basic Instinct-ispiken rakt in i filmtittarhjärtat. Det som gör att Jenna inte stannar kvar i sitt trettioårsjag är hennes heta längtan att kunna hooka upp med barndomskompisen Matt som hon tappat kontakten med under de 17 år hon inte längre kommer ihåg och som nu ska gifta sig med en annan trots att det är helt uppenbart att de är Perfekta För Varandra™ (särskilt som Matt inte längre är överviktig).

Tillbaka som trettonåring får vi se hur hon tar tillvara denna guldklimp till grabb för att sedan raskt återigen hoppa 17 år (som bägge nu kommer ihåg) fram i tiden när Jenna och Matt lever lyckliga i alla sina dagar (eller åtminstone till dess att de är trettio). Här har vi alltså ett scenario som går ut på att Matt utvecklas på exakt samma sätt som han tidigare gjort utan närvaron av Jenna medan hon blivit exakt den snälla och hyggliga trettonåringen i trettioårskroppen som hon var i filmen.

Nej, jag kan fortfarande inte riktigt förklara varför det var just 13 Going on 30 som rörde upp all den här frustrationen och nästintill skamkänslan inför min egen enfaldighet (för vad annat kan man kalla det?), jag vet bara att det inte är känslor jag eftersträvar när jag ser på film.