Closet Land (1991)

En barnboksförfattare blir mitt i natten hämtad av regeringstrupper, försedd med ögonbindel och lämnad i ett minimalt rum. Hårdhänta vakter klämmer på henne både här och där (hon blev bortförd endast iklädd nattlinne) och trakasserar henne verbalt. Hon förstår inte varför hon blivit hämtad: vad kan vara mer oskyldigt än barnböcker?

När hon väl blir hämtad till förhörsrummet är förhörsledaren samlad och resonabel. Och när författarinnan lägger fram sina argument för varför hon inte alls borde vara här (hon har inga som helst politiska intressen, hon skriver bara barnböcker, oskyldiga barnböcker) inser han snabbt att ett misstag begåtts och släpper henne fri. Fast skulle hon inte vilja vänta på sin officiella ursäkt på plats? Hon gör så men är fullt naturligt fortfarande upprörd över att ett sådant misstag kan ha begåtts. Han är fortfarande ursäktande: sådant händer, en siffra fel i underlaget, hämtningspatrullen körde fel.

Men när författarinnan framhärdar att hon ska klaga, hon känner minsann igen rösten på vakten som trakasserade henne, blir han något undrande: vakterna är strikt förbjudna att hålla på med sådana saker. Kan det kanske vara så att hon inbillat sig allt? Hon kräver sin ursäkt, han hämtar ett redan förseglat kuvert från en låda och meddelar att det nu är för sent för henne att lämna rummet. Tillsammans ska de ta reda på sanningen.

Men vilken sanning? Förhörsledaren halar fram manuset till författarinnans än så länge opublicerade nya bok Closet Land vilken handlar om en liten flicka som instängd i en garderob låtsas att kläderna är hennes vänner som kommer till liv i mörkret. Är det inte i själva verket så att författarinnan har en avancerad plan med sin historia, att subliminalt indoktrinera det uppväxande släktet vilka ofta förstår mer än man tror?

Är inte boken egentligen en historia om hemlighetsfulla möten mellan regeringsfientliga individer?! Man har redan arresterat två personer med samma kodnamn som flickans garderobsvänner, så är det inte lika bra att ge upp och erkänna det hela med en gång? Se så, skriv under bekännelsen, det kommer att kännas så mycket bättre när det hela är över.

Och så vidare i all oändlighet. I likhet med författarinnan inser man allt eftersom att en enkel väg ur denna situation, som bara blir mer och mer absurd och smärtsam, inte finns. Den från början så resonable förhörsledaren förlorar aldrig fattningen, men vrider långsamt upp nivån på både den fysiska och psykiska tortyren.

När en bloggkollega säger att en viss film borde vara något som man gillar är det klart att man blir nyfiken. Så när Movies-Noir gjorde det uttalandet i kommentarerna till hans egen recension av Closet Land var jag givetvis tvungen att se vad det hela handlade om. Beskrivningen av filmen lät intressant men jag hade ändå inte förväntat mig det här.

Closet Land är gjord i samarbete med Amnesty International och ger en både fysisk och mental bild av vad tortyr innebär. En subtil blandning av rent kroppslig misshandel (som dock aldrig blir grafisk), beskrivningar av vilken misshandel som väntar (”It’s the suspense, not the pain, that’ll drive you mad”), förnedring och försök att förvirra (har författarinnan varit fånge i en dag, två dagar, två månader, två år?) talar sitt tydliga budskap.

Men Closet Land är långt ifrån en pekpinne-film som lever på att försöka utnyttja folks dåliga samvete över att man själv lever i högönsklig välmåga (allt är relativt). Trots att regissör och manusförfattare Radha Bharadwaj är en debutant på bägge områdena måste hon ha övertygat starkt; Ron Howard producerar, Philip Glass har skrivit musiken och framför kameran ser vi utmärkta Madeleine Stowe och Alan Rickman.

De två spelar ett intrikat spel med henne konstant i underläge men ändå kämpandes emot. Våra sympatier finns hela tiden hos den vi oundvikligen uppfattar som ett oskyldigt offer men jag kan ändå inte låta bli att än mer imponeras av Rickmans prestation. Hade han spelat Severus Snape på det här sättet hade Harry Potter-serien definitivt blivit barnförbjuden.

Closet Land påminner bland annat om Brazil och V for Vendetta, men tack vare barnbokens närvaro också om Paperhouse, i det hur historien hela tiden svävar över avgrunden mellan verklighet och fantasi.

Mot slutet bjuds vi dessutom på ytterligare en överraskning som inledningsvis känns som ett ganska skarpt brott men som i efterhand ger ytterligare bränsle till funderingar. Den öppnar nämligen upp för möjligheten att det hela inte alls hänt, utan bara utspelar sig i författarinnans huvud. Och om det har hänt, talar förhörsledaren sanning med sina påståenden eller är de bara ännu en länk i den avancerade tortyrkedjan? Slutet lämnar det hela öppet för alla tolkningar. Och vad ska egentligen den allestädes närvarande triangelformen i förhörsrummet betyda?

Closet Land blev en filmupplevelse som, när man tröskat sig igenom tillräckligt många halvljumma skräckremakes och dussin-action, börjar kännas ouppnåelig: den lyckades både intressera och engagera (tillräckligt mycket för att för första gången lösa medlemskap i Amnesty). Både hjärna och hjärta fick vara med och leka och även om filmen inte blev någon fullpoängare för min del är jag glad över rekommendationen som ledde mig fram till den. Tack för den!

5 reaktioner till “Closet Land (1991)”

  1. Tack för tipset om den här, och givetvis ett urtack till M-Noir (nu minns jag nog att jag läst om den där också). Låter som en sån där film som man kan bli frustrerad av. En sån där rulle där man inte alls är galen men ändå blir gripen av män i vita rockar och sen ska försöka bevisa att man inte är galen. Det låter som en smågrej men sen går det liksom inte att komma ur situationen.

  2. Jättekul att du fick se filmen och ännu roligare att du faktiskt gillade den. Jag var inte lika positiv till filmen, men jag kan förstå om andra gillar den. Den ställer många frågor och lämnar en hel del åt tittaren vilket alltid är trevligt (oftast åtminstone).

    Jag är glad att jag kunde tipsa om en film jag inte uppskattade, men som visade sig gå hem på annat håll 😀

  3. @Jojjenito: Ja, äras den som äras bör när det gäller tipsandet. Det Kafka-artade är ju liksom hela grejen, det obehagliga är bara att man får en stark känsla av att det är en etablerad metod och inte bara ett narrativt trix.

    @Movies-Noir: Man kanske skulle kunna ha cineastiska trash to treasure-fester? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: