Enemy at the Gates (2001)

I oktober 1942 har slaget om Stalingrad pågått i fyra månader men är fortfarande långt ifrån över. Soldaten Vasilij Zaitsev anläder till fullt kaos och beordras storma tyska befästningar utan så mycket som en vattenpistol att försvara sig med. Alla och envar som försöker retirera blir utan misskund skjutna av sina egna trupper som desertörer. Snart visar det sig dock att den enkle herdepojken från Uralbergen är en jäkel på att skjuta och han blir snabbt förflyttad till ett prickskyttekommando.

Den politiske kommissarien Danilov inser Zaitsevs potential och gör honom till en sovjetisk hjälte, en glorifiering Vasilij själv gärna hade varit utan. Förutom att slåss mot Röda arméns kolossala propagandamaskin måste Zaitsev också handskas med det faktum att han och Danilov bägge är kära i den vackra och modiga Tania. Och som om detta inte vore nog har Tredje riket dessutom skickat sin skickligaste krypskytt till Stalingrad för att ta hand om den misshaglige och träffsäkre Zaitsev en gång för alla.

Direkt när vi kastas in i Stalingrad (med en inåkning som bisarrt nog påminner om LOTR och slaget vid Osgiliath) bland bomber, explosioner, blod, spyor och lera blir det problematiskt. Man förstår med en gång att det här ska bli en realistisk krigsfilm men för att kunna bli berörd av denna realism måste man nästan ha någon att relatera till. Vi förstår att denna någon borde vara Jude Law (ryskt bleksiktig som som en kanske något snyggare Vasilij än vad samtida foton antyder), men förutom att ge honom mer screentime än någon av alla de andra soldatstatisterna som rusar runt som yra höns påhejade av megafonvrålande officerer får vi ingen kontakt med karaktären.

Och så fortsätter det tyvärr filmen igenom. Jag upplever inte Danilov, Vasilij, Tania och major Königs öden och äventyr, jag ser Joseph Fiennes, Jude Law, Rachel Weisz och Ed Harris agera, realistiskt skitiga ansikten till trots. Och tyvärr, Bob Hoskins må vara Nikita Chrusjtjovs klonade tvilling utseendemässigt sett, men jag kan bara inte tänka bort den misantropiske privatdetektiven Eddie Valiant.

Det kanske låter osannolikt, men Enemy at the Gates tillhör även genren ”filmer producerade 2001 som mot bakgrund av kända slag under andra världskriget slänger in ett triangeldrama”. Den kalkonvarning som helt visst finns för Pearl Harbour blir orättvis att sätta på Enemy at the Gates, men jag kan inte påstå att själva kärlekshistorien känns särskilt mycket mer trovärdig.

Möjligen försökte man med filmens personfokuseringen (Enemy at the Gates är inte särskilt hjälpsam om man vill veta något mer om slaget om Stalingrad än hur krypskyttekommandot arbetade) komma undan det faktum att det i en strid mellan Nazityskland och Stalinsovjet (i en ideologisk backspegel) knappast går att utnämna någon till vinnare utan att stöta på rejäla problem. Lite försiktigt antyds det dock att den redlige Zaitsev är en betydligt bättre människa än politrucken Danilov som inte tvekar att använda det inflytande han har för ett par personliga förmåner.

Men där Michael Bay åtminstone siktade på rejält saftiga effekter à la ”Awsome!” försöker Enemy at the Gates skapa drama i en hjärnornas kamp mellan de två prickskyttarna, men fixar inte den nerv som krävs för det ens ska bli det minsta spännande att stirra längs med en gevärspipa. Dessutom rör man till det ordentligt rent språkmässigt. De ryska huvudkaraktärerna pratar brittisk engelska, men man hör ryska pratas och alla propagandatryck görs med krylliska bokstäver. Tyskarna pratar inledningsvis tyska, sedan engelska med tysk brytning när de ska kommunicera med ”ryssarna” men när general Paulus och major König diskuterar gör de det på mer eller mindre amerikansk engelska. Onödigt, krångligt och smått skrattretande i en film där det annars inte finns särskilt mycket att skratta åt. Om man nu inte tycker att knivskarpa bilder av folk som blir skjutna är höjden av humor, förstås; då är Enemy at the Gates en riktig skrattfest.

10 reaktioner till “Enemy at the Gates (2001)”

  1. Det här är en film jag inte sett sedan jag såg den på bio när den kom, utomlands. Minns att jag gillade saker med den, men kan mycket väl tänka mig att den inte skulle funka lika bra idag. Blir inte direkt sugen på att ta reda på hur det ligger till 🙂

  2. @Movies-Noir: Visst finns det vissa saker att gilla, Annaud är knappast någon klåpare. Men helhetsintrycket var ingen hit.

    @Fiffi: Jag åt mycket pepparkakor i julas 😉

  3. Kommer ihåg att jag läste om Vasilij och Königs duell i Beevors eminenta bok Stalingrad, då tänkte jag att detta kunde bli en bra film. Mycket riktigt kom filmen men resultatet är sisådär.
    Pearl Harbor som du nämner hör till de värre upplevelser jag haft på bio jag gör allt för att förtränga denna hemska film jag tar en Åsa-Nisse anyday om jag var tvungen att välja.

  4. @filmitch: Haha, jag måtte ha väldigt vaga minnen av Pearl Harbor för någon Åsa-Nisse-klass kan jag då rakt inte komma ihåg 😉 Men inte är den någon av Michael Bays stoltare stunder.

  5. Den enda film av Michael Bay som jag faktiskt gillat är The Island. Jag vet inte, kan bero på att jag gillar både Scarlett (främst) och Ewan. Men nu var det ju en helt annan regissör det gällde, jag fick i ett förvirrat ögonblick för mig att Bay även låg bakom Enemy at the Gates (hette den inte även Stalingrad?). Men det känns väldigt tveksamt om jag nånsin kommer att se den här filmen.

  6. @Jojjenito: Tja, frågar du mig är det ju ingen större förlust… Nä, med Bay bakom ratten hade slutresultatet sannolikt varit radikalt annorlunda. Men inte nödvändigtvis bättre. När det gäller Bay hänger jag mig nog fortfarande kvar vid de ha regisserade i mitten av 90-talet (Bad Boys, The Rock och Armageddon). The Island var helt ok och besatt med bättre skådisar än han vanligtvis jobbar med men historien fallerade tyckte jag.

    I vissa länder fanns iaf stadens namn med också i titeln på den här filmen.

  7. Det finns en annan film som heter just Stalingrad som kom, tror jag, något år innen eller efter denna. Den verkar vara en mer renodlad krigsfilm.

  8. Det stämmer bra, Stalingrad är från 1993. Men Jojjenito kan ha rätt med Enemy at the Gates då den i Frankrike även kallades Stalingrad eller Stalingrad – Enemy at the Gates (enligt IMDb).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: