I oktober 1942 har slaget om Stalingrad pågått i fyra månader men är fortfarande långt ifrån över. Soldaten Vasilij Zaitsev anläder till fullt kaos och beordras storma tyska befästningar utan så mycket som en vattenpistol att försvara sig med. Alla och envar som försöker retirera blir utan misskund skjutna av sina egna trupper som desertörer. Snart visar det sig dock att den enkle herdepojken från Uralbergen är en jäkel på att skjuta och han blir snabbt förflyttad till ett prickskyttekommando.

Den politiske kommissarien Danilov inser Zaitsevs potential och gör honom till en sovjetisk hjälte, en glorifiering Vasilij själv gärna hade varit utan. Förutom att slåss mot Röda arméns kolossala propagandamaskin måste Zaitsev också handskas med det faktum att han och Danilov bägge är kära i den vackra och modiga Tania. Och som om detta inte vore nog har Tredje riket dessutom skickat sin skickligaste krypskytt till Stalingrad för att ta hand om den misshaglige och träffsäkre Zaitsev en gång för alla.

Direkt när vi kastas in i Stalingrad (med en inåkning som bisarrt nog påminner om LOTR och slaget vid Osgiliath) bland bomber, explosioner, blod, spyor och lera blir det problematiskt. Man förstår med en gång att det här ska bli en realistisk krigsfilm men för att kunna bli berörd av denna realism måste man nästan ha någon att relatera till. Vi förstår att denna någon borde vara Jude Law (ryskt bleksiktig som som en kanske något snyggare Vasilij än vad samtida foton antyder), men förutom att ge honom mer screentime än någon av alla de andra soldatstatisterna som rusar runt som yra höns påhejade av megafonvrålande officerer får vi ingen kontakt med karaktären.

Och så fortsätter det tyvärr filmen igenom. Jag upplever inte Danilov, Vasilij, Tania och major Königs öden och äventyr, jag ser Joseph Fiennes, Jude Law, Rachel Weisz och Ed Harris agera, realistiskt skitiga ansikten till trots. Och tyvärr, Bob Hoskins må vara Nikita Chrusjtjovs klonade tvilling utseendemässigt sett, men jag kan bara inte tänka bort den misantropiske privatdetektiven Eddie Valiant.

Det kanske låter osannolikt, men Enemy at the Gates tillhör även genren ”filmer producerade 2001 som mot bakgrund av kända slag under andra världskriget slänger in ett triangeldrama”. Den kalkonvarning som helt visst finns för Pearl Harbour blir orättvis att sätta på Enemy at the Gates, men jag kan inte påstå att själva kärlekshistorien känns särskilt mycket mer trovärdig.

Möjligen försökte man med filmens personfokuseringen (Enemy at the Gates är inte särskilt hjälpsam om man vill veta något mer om slaget om Stalingrad än hur krypskyttekommandot arbetade) komma undan det faktum att det i en strid mellan Nazityskland och Stalinsovjet (i en ideologisk backspegel) knappast går att utnämna någon till vinnare utan att stöta på rejäla problem. Lite försiktigt antyds det dock att den redlige Zaitsev är en betydligt bättre människa än politrucken Danilov som inte tvekar att använda det inflytande han har för ett par personliga förmåner.

Men där Michael Bay åtminstone siktade på rejält saftiga effekter à la ”Awsome!” försöker Enemy at the Gates skapa drama i en hjärnornas kamp mellan de två prickskyttarna, men fixar inte den nerv som krävs för det ens ska bli det minsta spännande att stirra längs med en gevärspipa. Dessutom rör man till det ordentligt rent språkmässigt. De ryska huvudkaraktärerna pratar brittisk engelska, men man hör ryska pratas och alla propagandatryck görs med krylliska bokstäver. Tyskarna pratar inledningsvis tyska, sedan engelska med tysk brytning när de ska kommunicera med ”ryssarna” men när general Paulus och major König diskuterar gör de det på mer eller mindre amerikansk engelska. Onödigt, krångligt och smått skrattretande i en film där det annars inte finns särskilt mycket att skratta åt. Om man nu inte tycker att knivskarpa bilder av folk som blir skjutna är höjden av humor, förstås; då är Enemy at the Gates en riktig skrattfest.