Tidigt 1900-tal i New York och the talk of the town är Reginald Clarke, uppburen i såväl litterära kretsar som andra, kanske mer fashionabla än kultiverade. Alla han möter drabbas av hans närmast skrämmande dragningskraft. Han är mannen som ”brought to perfection the art of talking”, till och med att dinera med honom är en ”liberal education”.

Clarke är en generös själ och tar sig gärna an unga konstnärliga protegéer, det enda man skulle kunna anmärka på är den regelbundenhet varmed de blir utbytta. Den senaste i raden är Ernest Fielding, närmast handlingsförlamad av beundran inför sin hjälte. Helt klart är i alla fall att han inte riktigt känner sig lika inspirerad och kreativ under Reginalds tak. Och så var det ju det där med att Reginald vid en bejublad uppläsning deklamerar Ernests pjäs, pjäsen han ännu inte ens hunnit fästa på papper.

I sig självt är väl The House of the Vampire inte så mycket mer än en habil och charmig skräckskildring. Däremot finns det en mängd omständigheter som gör den betydligt mer intressant som fenomen än en skräcklångnovell/-kortroman.

Till att börja med är det en av de första beskrivningarna av en vampyr som inte bokstavligt talat suger blod, utan istället lever på livsenergi (en slags mental vampyr) eller, i det här fallet, kreativitet. Att snabbt läsa om historien ur detta perspektiv är lite kul eftersom man snabbt inser att författaren inte är särskilt subtil i sina antydningar om vad som komma skall. Å andra sidan finns det tillräckligt många hänvisningar till fysiskt och symboliskt blod för att man ett tag i alla fall ska hållas lite i spänning om vilken riktning historien ska ta. Ernest kallar Reginald dessutom för ”Master” vid åtminstone ett par tillfällen. Och i sammanhanget livsenergivampyrer är det inte utan att man blir lite fundersam på huruvida dedikationen ”To my mother” inte skulle kunna tolkas lika mycket som en anklagelse som en hyllning.

Dessutom är skildringen av Ernest och hans relation till både Reginald och bästa vännen Jack, åtminstone ur mitt besudlade 2000-talsperspektiv, ganska övertydligt homosexuellt färgad. Ernest kan inte stilla sitt bultande hjärta när han tänker på att han snart ska komma att få bo i samma hus som sin hjälte Reginald Clarke. Om sin BFF Jack deklarerar den unge författaren som svar på en fråga från Reginald ”It isn’t a matter of caring. We are two beings that live one life.” Till och med Reginald blir allt lite till sig när Jack dyker upp: ”His touch seemed to thrill Clarke, who breathed heavily and then stepped to the window, as if to conceal the flush of vitality on his cheek.”

Med den här läsningen blir också själva vampyrvinkeln suggestiv. Är det kanske så att Reginald egentligen inte alls korrumperar Ernests kreativitet, utan något mycket mera grundläggande? Inledningsvis framställs den unge mannen också, till skillnad från Jack, som kapitalt ointresserad av flickor och helt fokuserad på sin “konst”. Ernest blir allt glåmigare och nervösare under Reginalds inflytande och han börjar inte återhämta sig innan han tar en liten semester i Atlantic City. Där träffar han den mognare kvinnan Ethel Brandenburg som också hon befunnit sig inom Reginalds trollkrets. Det är bara genom sitt (sunda och straighta) förhållande till Ethel som Ernests frälsning tycks ligga.

Men det mest intressanta av allt hos The House of the Vampire ligger nog trots allt hos författaren själv. George Sylvester Viereck föddes i Tyskland och kom först som 12-åring till USA. Han var bästpolare med Nicola Tesla på 20-talet. Han var dessutom en hängiven germanofil och startade två tidningar under första världskriget vilka intog den tyska ståndpunkten.

Under andra världskriget satt han i fängelse mellan ’42 och ’47 för att ha underlåtit att anmäla sig som nazist. Som en sann författare såg han dock till att dra nytta av sin fängelsevistelse och gav ut en skildring av sina fem år på statens bekostnad 1952. Då boken på sitt omslag framförallt anspelade på den homosexualitet, både frivillig och påtvingad, som Viereck påstod sig endast ha bevittnat (med tanke på ovanstående vete tusan…) anses den som starten på femtiotalets gay pulp genre.

Librivoxkvalitet: Riktigt bra inläst av en av mina favorituppläsare.

Annonser