Dan följer snygga men fullkomligt främmande Alice till sjukhuset efter att hon blivit påkörd på Londons gator. De fastnar så pass för varandra att de blir ihop och, får vi anta, sätter på varandra. Ett år senare blir Dan fotograferad av snygga och något mognare Anna för ett boksläpp och vill sätta på henne, trots att han fortfarande är ihop med Alice. Ytterligare lite senare sexchattar Dan med läkaren Larry och låtsas vara Anna. Hon, det vill säga Dan, stämmer träff med Larry vid London Aquarium. Som av en händelse råkar den riktiga Anna vara på plats och efter inledande missförstånd blir de ihop och, får vi anta, sätter på varandra.

Dan och Alice dyker upp på Annas vernissage där det är helt uppenbart att Larry vill sätta på Alice trots att han är ihop med Anna och att Dan fortfarande vill sätta på Anna. Ett år senare har Dan och Anna satt på varandra rätt regelbundet (Anna och Larry har trots detta faktum hunnit gifta sig) och de gör slut med sina respektive. Larry går på strippklubb och stöter till sin förtjusning på Alice som arbetar där. Anna vill skiljas och blir påsatt av Larry för att han ska skriva under skilsmässopappren. Dan blir förbannad och gör slut.

Det känns helt ärligt som om denna cirkus av påsättningar och gräl och otrohet bara går runt runt (det gör den förvisso) och håller på i evighet (det gör den däremot lyckligtvis inte). Med all respekt för veteranregissören Mike Nichols samt pjäs- och manusförfattare Patrick Marber, blir jag aldrig särskilt brydd av Closer. Möjligen beror det på att jag aldrig varit kär, alternativt kåt, på det där fullkomligt okontrollerade sättet som Dan, Alice, Anna och Larry konstant tycks vara men för mig framstår deras beteenden som otroligt jobbiga. I fallet med Dan och Annas otrohet dessutom fruktansvärt kränkande (men med tanke på Dans sexchatts”skämt” tycks han inte överdrivet anfäktad av moraliska betänkligheter). Håll dig till en person och gör slut innan du går på nästa. Hur svårt ska det vara?!

Framförallt männen tycks fullkomligt besatta av att få fram ”sanningen” ur sina kvinnor och då handlar det först som sist om huruvida de har blivit påsatta av någon annan (helt oavsett om den utfrågande och den utfrågade var ett par vid den aktuella tidpunkten eller inte) och hur det i så fall var. Jag tror vi alla kan vara rätt överens om att den typen av utfrågningar sällan ger den tillfredsställelse som borde vara målet. Dan hävdar till och med att han är beroende av sanningen, utan vilken människan bara är ett djur. I mina ögon gör han dock rätt tappra försök att uppvisa en hel del djuriskhet trots sitt påstådda beroende.

Titeln blir jag inte heller klok på. Vad ska den egentligen betyda? Något som liknar närhet tycks inte finnas mellan karaktärerna, det är istället sex och okontrollerbar kärlek (utom i ett fall) som gäller. Trots att det blir helt fel böjning kanske man ska uppfatta titeln som ”Closed” istället för det är sannerligen alla fyra karaktärerna i ett eller annat avseende.

Däremot måste jag erkänna att skådespelarinsatserna från alla inblandade: Jude Law, Natalie Portman, Julia Roberts (Jesus, vad den kvinnan fortfarande kan vara snygg!) och Clive Owen är riktigt bra och att de tycks ha slängt sig in i sina mer eller mindre egotrippade och trasiga karaktärer med liv och lust. Clive Owen spelade förövrigt Dans roll också när pjäsen spelades i West End.

Jag vet inte om Nicholas här såg en chans att göra en Who’s Afraid of Virginia Woolf för 2000-talet men för min del blev Closer mest en film som beskriver minst tre år av relationsmisär och människor som inte tycks kunna vara i samma rum utan att göra varandra illa.

Annonser