Till att börja med: Detta blir sista inlägget innan jag och bloggen tar lite julledigt. Om ni överlever stöket, julbordet och dans kring granen ses vi igen den 28 december.

***

”Like sands through the hour glass, so are the days of our lives”.

Nej, det blev ju inte riktigt rätt. Men det är kanske lite betecknande att jag inte kan låta bli att tänka på en evighetssåpa samtidigt som jag tittar på vad som borde vara en rätt underhållande sword and sorcery-rulle, adapterad från ett populärt dataspel. Och tänker jag inte på evighetssåpor, funderar jag på om amerikanarna verkligen är medvetna om att det sagoland de suggererar fram i verkligheten inte alls styrs av en välvillig konung som ser in i sitt hjärta och då vet hur man gör Det Rätta, utan någon som på pappret är det värsta USA kan tänka sig (en muslim på väg att skaffa sig kärnvapen).

Men om vi nu ska strunta i trist nutidspolitik kan vi väl lika gärna förflytta oss tillbaka till en icke angiven forntid där kamelerna paraderar i fil genom sanddynerna. Där adopterar en kung en rättrådig och parcourkunnig föräldralös gosse, vilken växer upp som prins. 15 år senare är han fortfarande precis lika rättrådig (nästan) och precis lika vig men blivit rejält mycket mer deffad. Han och hans prinsbröder intar staden Alamut där han träffar på den hårt uppsnörda prinsessan. Diverse förvecklingar vidtar när prinsen och prinsessan måste rädda sina eget skinn, bli förälskade och rädda världen. I den ordningen.

Eftersom Disney har varit med och producerat det hela tillsammans med Jerry Bruckheimer är Prince of Persia ett actionspäckat spektakel utan våldsamma dödsfall, särskilt mycket blod och definitivt inga svordomar (för tänk om barnen lärde sig att säga ”bloody hell” samtidigt som de ser någon få en kniv i magen?!) Förhållandet mellan Jake Gyllenhaals Dastan och Gemma Artertons Tamina är givetvis mycket kyskt, även om de envisas med att drunkna i varandras ögon och kyssas vid de mest olämpliga av tidpunkter.

Jag misstänker dock att det inte är någon större idé att enbart skylla på Disney för att genus-o-metern upplevde prinsrullen som rätt unken. Taminas handlingsgrund är andlighet och ett gudomligt uppdrag medan Dastans är rättrådighet. På det stora hela bidrar hon inte med särskilt mycket mer än att skrika ”Dastan!!” vid lämpliga tillfällen när hon själv eller han råkar illa ut. Och givetvis får hon också en chans att göra den stora uppoffring som gör att han i sin tur kan rädda världen från undergång.

Man får en känsla av att Prince of Persia skulle kunnat vara en snygg blandning mellan Pirates… och The Mummy. Tyvärr har veteranen Mike Newell (vad gjorde han här egentligen?!) inte kunnat räta ut det röriga manuset där man stundtals inte riktigt visste var Dastan och Tamina var på väg härnäst eller vem som egentligen hade den där fördömda dolken. Jake är ingen match för varken Johnny Depp eller Brendan Fraser och Gemma står sig slätt mot både Rachel Weisz och Kiera Knightly (ja, till och med mot underbetts-Kiera!). Geoffrey Rush har man försökt ersätta med både Ben Kingsley och Alfred Molina (en elak och en rolig skäggubbe) och det faller ju på sin egen orimlighet.

Och det här är inte de enda invändningar man kan göra mot rollbesättningen. När man ser Prince of Persia skulle man kunna frestas att tro att Hollywood redan börjat någon slags etnisk utrensning och att alla skådespelare med någon som helst koppling till Mellanöstern satt i interneringsläger á la The Siege. I den här filmen finns de i alla fall inte, hur motiverat man än skulle kunna tycka att sådana rollval skulle vara. Klädmässigt ser vi varken burnusar eller burkor och de förekommande slöjorna är av den mer lättflyktiga Salome-typen.

Ledsen Jake, du har säkert lagt löjligt mycket tid på fysträning för den här rollen men det skit samma. Du är en fantastiskt duktig skådis i rätt film men det lättsamma kärleksgnabbet som ska lägga grunden för en äkta actionfilmsförälskelse fixar du helt enkelt inte. Gör dig själv en tjänst och ställ inte upp i fler filmer av den här typen, de gör dig inga tjänster karriärmässigt. Om du gillar att pantsätta din själ åt Disney föreslår jag att du istället plockar röstrollen som den halvdeprimerade och lite knepiga emo-brödrosten i nästa animerade produktion.

Annonser