På förekommen anledning från Vrångmannen och Surskägget som på sin blogg för några dagar sedan hade en julkalendergenomgång av Richard Linklaters filmer. Surskägget var dock inte särskilt förtjust i just den här.

***

Nu för tiden tillhör det verkligen ovanligheterna att man bänkar sig inför en film som man inte vet något om. Antingen har man aktivt plockat fram filmen som rullar i spelaren eller också är det i alla fall något man hört talas om. Så icke med A Scanner Darkly. Titeln kändes vagt välbekant men den togs enbart på en rekommendation om bra men dåligt uppmärksammade filmer.

En man i en nedsliten lägenhet kan inte sluta klia sig – det kryper insekter över hela honom. Eftersom han inte står bredvid en sönderslagen myrfarm drar man ganska snabbt slutsatsen att baggarna inte är verkliga utan att det är ett svårartat fall av delirium vi har att göra med. Och eftersom problemet kan lokaliseras till mannens hjärna hjälper varken idogt duschande eller insektsspray istället för after shave.

I en möteslokal välkomnar man knarkagenten Fred som förklädd (eftersom han jobbar undercover) berättar om kriget mot knarket. Det senaste gisslet är den så kallade Substance D, där ”D” står för Death. Men innan döden inträder orsakar drogen hallucinationer, en delning mellan höger och vänster hjärnhalva och svårartad paranoia. Fred själv tycks inte må så bra och det ska visa sig att han fallit i samma fälla som så många andra poliser som jobbar undercover – han har blivit beroende av just de droger han arbetar för att bekämpa.

Bekämpandet gör han i egenskap av småhandlaren Bob Arctor som bor i en nedgången del av Anaheim. Genom Substance D har Fred/Bob redan små konversationer med sig själv (mellan vänster och höger hjärnhalva) och personlighetskrisen blir inte bättre av att han dessutom blir satt att granska övervakningsbanden från sitt eget hus.

Första hinten om att A Scanner Darkly kan bli något lite extra är att Richard Linklaters namn hoppar upp från förtexterna. Sedan tar det ett tag att komma underfund med den rent visuellt – den är filmad ”som vanligt” för att därefter ha blivit animerad genom så kallad ”interpolated-rotoscoping”. Resultatet blir en slags blandning mellan spelfilm och en rätt klassisk tecknad serie-känsla. Jag satt i alla fall och hela tiden väntade på att pratbubblorna skulle börja dyka upp.

När man väl vant sig vid själva utseendet gäller det att hänga med. Jag såg den otextad och eftersom det är en Linklaterfilm som dessutom handlar om stissighetsordbajsande missbrukare blir det lite av en utmaning. I alla fall till dess att man inser att väldigt få av konversationerna, i sann knarkanda, har någon betydelse för ens förståelse av själva plotten.

Men klarar man bara av den här lilla hinderbanan är A Scanner Darkly ändå en av de bättre missbrukarfilmerna jag har sett. Kanske inte i något slags ”verklighets”perspektiv (den går absolut inte att jämföra med exempelvis Christiane F.), men den innehåller en hel del humor utan att bli farsartad. Framförallt handlar det om att Bob, tillsammans med medknarkarna Ernie, Jim och Freck, blir så totalparanoida att nästan vad som helst kan hända (tidigt markerat av Jims Illuminati-T-shirt). Har exempelvis Jim lagt ut fällor i Bobs hus ifall man skulle få ovälkommet besök? Mot slutet är Bob så djupt inne i hallucinerandet att Jim och Ernie inte sällan tar skepnaden av två jättestora skalbaggar där de sitter i soffan.

A Scanner Darkly är en filmatiserad roman av Philip K. Dick och även i detta är den en lite speciell missbrukarfilm eftersom den givetvis (det är ju ändå Mr. Dick vi pratar om här) samtidigt är en science fiction. Boken var ett försök från Dick att hantera sin egen missbrukarperiod i början av 70-talet och eftersom jag inte har läst den vet jag inte hur starkt sci-fi-temat är i förlagan.

Men i filmen kan jag nästan tycka att man lika gärna skulle kunna slopa den vinkeln eftersom historien i det stora hela är en helt ”vanlig” undercover- och missbrukarfilm. De ”scramble suits” som Fred/Bob och hans kollegor måste ha på sig när de ska bevara sin identitet och historiespåret med att försöka lista ut vem som egentligen är ansvarig för distributionen av den fiktiva Substance D stör (eller i alla fall distraherar) nästan mer än de tillför.

Den stora behållningen ligger istället bland annat i den visuella stilen (som Linklater också använde till sin tidigare film Waking Life) som skapar en rätt skön stämning och dessutom ger möjlighet att sömlöst introducera de vildaste knarkhallucinationer. Men den största orsaken till att filmen blev riktigt underhållande är skådespeleriet och då framförallt från Robert Downey Jr. som Jim Barris och Woody Harrelson som Ernie Luckman. Keanu Reeves som Fred/Bob gör sitt jobb och så även Winona Ryder som den kvinnliga medlemmen av knarkhushållet men de är inte ens i närheten av framförallt Robert D’s insats som är en av de bästa jag har sett från honom. Men så har han ju lite erfarenhet också…