Ofta är det väldigt roligt att se film som man inte känner till det minsta. Är det dessutom film från en era som man inte är särskilt välbekant med är sannolikheten desto större att det hela blir en stor överraskning. You Only Live Once fastnade jag för tack vare Henry Fonda i den manliga huvudrollen och Fritz Lang som regissör, men utöver det var filmen en mörk fläck på kartan.

Och mörk skulle den förbli, fast i ett lite annat avseende förstås. Eddie Taylor ska precis släppas fri efter tredje resan, dömd som flyktbilschaufför. Fängelsedirektören säger gemytligt att han aldrig vill se Eddie över sin tröskel igen och att Eddie är smart nog att faktiskt kunna gå en annan väg än de flesta frisläppta fångar. När Eddie för sista gången går över rastgården måste han redan tacka nej till kommande stötar (varvid hans förtörnade medfångar påminner honom om att han fortfarande är ”one of the boys”) medan en av medfångarna ger honom det i backspegeln synnerliga visa rådet att hålla sig borta från ”dames”.

Men det är precis vad Eddie inte gör, för på andra sidan gallret väntar den lojala (inte bara obrottsligt lojala ska det visa sig) Jo. Hon har väntat i tre år på sin Eddie och de åker direkt för att gifta sig samt ta en liten smekmånad. I den svalkande pensionatsträdgården lyssnar de till grodornas kväkande medan Eddie berättar för Jo att grodor bildar par för livet och om den ena grodan dör, dör också den andra. Samtidigt som vi ser Eddie och Jos spegelbilder i vattnet… Tyvärr råkar ägaren vara en ivrig läsare av kriminaltidningar och när han i en av dem hittar en bild av Eddie kastas paret ut mitt i natten, ”Convicts and their wives ain’t welcome here!”

Nåväl, Eddie och Jo tar nya tag och lägger handpenning på ett litet hus. Eller rättare sagt: Eddie skulle ha lagt handpenning på ett litet hus om han inte hade fått sparken från jobbet som Jos chef har fixat till honom. Givetvis kan han inte tala om för Jo hur det ligger till när hon glad som en lärka ringer och berättar att hon redan flyttat in. Eddie ser lätt illamående ut när hans fru glatt pladdrar på om flyttfest.

Mitt i natten knackar det på fönstret och där står Eddie. Hans hatt har hittats i en bil som varit inblandad i ett rån och även om Jo tror på hans oskuld vågar han inte hoppas på att rättsväsendet ska göra detsamma. Trots det lyckas Jo övertala honom att han ska göra det rätta och överlämna sig i lagens händer. Big mistake, juryn litar naturligtvis inte det minsta på Eddies vittnesmål och han blir dömd till elektriska stolen.

Hollywoods klassiska noir-period brukar vanligen räknas från det tidiga 40-talet men här har vi en film som mycket väl skulle slinka in under det staketet. Historien är cynisk och desillusionerad så det räcker och Lang slänger in ett par visuellt riktigt trevliga scener, där priset tas av hur de dramatiska skuggorna från Eddies livstidsbur faller på golvet.

Dessutom är You Only Live Once en snabbfotad fest för mig som är en total sucker för en snyggt driven historia. Det finns inte många scener eller meningsutbyten som känns onödiga eller långdragna och det händer saker precis hela tiden. Berättandet är i många avseenden ett under av ekonomi. Vi lämnar exempelvis Eddie i klorna på polisen och i nästa scen ser vi en tidningsredaktion med tre olika löp på väggen, vart och ett olika, beroende på vilken domen blir. Telefonen ringer, kort pratstund, chefredaktören pekar på ett av löpen och därmed får även publiken ett snabbt och enkelt svar på vad som hänt. Me like!

Sedan ska det väl erkännas att historien som sådan ganska snabbt upphör att vara särskilt överraskande (utom i ett avseende för min del i alla fall) – man förstår omgående att det knappast väntar Eddie och Jo någon tomtebolycka i slutet av regnbågen. Vägen dit är dessutom kantad med rätt uppenbara vändningar. Storymässigt blev jag nog lite mer förtjust i Detour, men även i You Only Live Once finns som synes den för genren förväntade fatalismen.

Det som däremot blir intressant är hur manuset hela tiden ger både Eddie och Jo nyanserade karaktärer, deras öde är en tragisk blandning av samhällets låga förväntningar, egna dumdristiga handlingar och olyckliga omständigheter. Filmen igenom har parets förespråkare, vilka ivrigt motsäger alla olyckskorpar som menar att Eddie varit på väg mot dödsstraffet sedan den dag han föddes. Slutet upplever jag som förvånansvärt öppet vad gäller skuld och ansvar. Inte så illa pinkat av den mörka hästen.

Givetvis har You Only Live Once setts och omskrivits av bloggaren Movies – Noir som tyckte lika bra om den som jag.

Annonser