Tillbaka i gamla hjulspår igen…

***

Alt. titel: Utan fruktan

Publicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1994.

Utan fruktan börjar med just fruktan och vi befinner oss mitt i ett stort majsfält med en massa skrikande fioler omkring oss. Efter ett tag får man se omfattningen av förödelsen från luften, ett flygplan har kraschat. En av de lyckliga som överlevde är Max (Jeff Bridges) och han verkar lamslagen av detta faktum. Hans tidigare flygskräck är nu helt borta och han är övertygad om att han inte kan dö. Samtidigt sörjer Carla (Rosie Perez) sin omkommne son och dessa två människospillror förs samman i ett sista fösök att rädda dem båda.

Detta skulle kunna vara en mycket medioker film om det inte vore för några livräddande scener och, naturligtvis, skådespelarna. Jeff Bridges är ypperlig och Rosie Perez har verkligen förutsättningar. Max’s reaktion på olyckan är ett fullkomligt lugn. Tack vare detta lugn räddar han många passagerare genom att leda dem ut ur vraket. Han hoppar ned på marken med orden: ”Vi lever!”. Men själv lever han inte. Max går genom hela filmen som ett spöke, utan känslor och utan fruktan.

Alla sätter Max på en heroernas piedestal men luften där uppe är alltför tunn för att verkligen leva i.

Omdöme 2011:

På förekommen anledning av bloggaren Movies-Noir recension av samma film. Jag har faktiskt inte sett om Fearless sedan den kom, men det var bland annat filmen som (tillsammans med fantastiska Fisher King) fäste Jeff Bridges på mitt fimament. Hans prestation satte sig verkligen i mitt huvud, så hänsynsfull mot Carla och samtidigt så avstängd inför sin egen familj. Ypperligt! Peter Weir vet hur man gör…

Jag reagerar lite på att texten är så kort, men vid det här laget hade jag bara jobbat för tidningen i ett par månader så jag får väl skylla på nybörjarskrivkramp.