Fearless (1993)

Tillbaka i gamla hjulspår igen…

***

Alt. titel: Utan fruktan

Publicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1994.

Utan fruktan börjar med just fruktan och vi befinner oss mitt i ett stort majsfält med en massa skrikande fioler omkring oss. Efter ett tag får man se omfattningen av förödelsen från luften, ett flygplan har kraschat. En av de lyckliga som överlevde är Max (Jeff Bridges) och han verkar lamslagen av detta faktum. Hans tidigare flygskräck är nu helt borta och han är övertygad om att han inte kan dö. Samtidigt sörjer Carla (Rosie Perez) sin omkommne son och dessa två människospillror förs samman i ett sista fösök att rädda dem båda.

Detta skulle kunna vara en mycket medioker film om det inte vore för några livräddande scener och, naturligtvis, skådespelarna. Jeff Bridges är ypperlig och Rosie Perez har verkligen förutsättningar. Max’s reaktion på olyckan är ett fullkomligt lugn. Tack vare detta lugn räddar han många passagerare genom att leda dem ut ur vraket. Han hoppar ned på marken med orden: ”Vi lever!”. Men själv lever han inte. Max går genom hela filmen som ett spöke, utan känslor och utan fruktan.

Alla sätter Max på en heroernas piedestal men luften där uppe är alltför tunn för att verkligen leva i.

Omdöme 2011:

På förekommen anledning av bloggaren Movies-Noir recension av samma film. Jag har faktiskt inte sett om Fearless sedan den kom, men det var bland annat filmen som (tillsammans med fantastiska Fisher King) fäste Jeff Bridges på mitt fimament. Hans prestation satte sig verkligen i mitt huvud, så hänsynsfull mot Carla och samtidigt så avstängd inför sin egen familj. Ypperligt! Peter Weir vet hur man gör…

Jag reagerar lite på att texten är så kort, men vid det här laget hade jag bara jobbat för tidningen i ett par månader så jag får väl skylla på nybörjarskrivkramp.

4 reaktioner till “Fearless (1993)”

  1. Tack för länken 😉

    Måste bara fråga, men det kanske blir lite spoiler-varning på ditt svar, vilka scener var det som höjde för din del (om du minns) ? Var det slutet kanske ? Har läst många som gillar slutet, men personligen var just slutet lite av en besvikelse.

  2. Much obliged… Jag vet inte om jag egentligen kommer ihåg enskilda scener som särskilt bra, det var nog mer Bridges som en tour de force generellt. Tror jag i alla fall, men nu var det ju ett tag sedan 😉 Och ja, jag kan hålla med om att just slutet kanske blir lite följdriktigt, lite svulstigt.

  3. ÅÅÅÅ JEFF BRIDGES *KLAPP KLAPP KLAPP*
    ÅÅÅÅ JEFF BRIDGES *KLAPP KLAPP KLAPP*

    (roar mig med lite supportersång om du undrar)

    Han är toppen, Peter Weir är toppen, Isabella Rossellini är toppen, filmen är toppen. Rosie Perez är det inte.

  4. @Fiffi: Hahaha, till och med jag, som aldrig besökt ett idrottsevenemang i hela mitt liv fattade vad det handlade om 😀 Utmärkt summering, om du fråga mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: