alt. titel: Plötsligt i somras

På förekommen anledning från Jessica på The Velvet Café som också har upptäckt att Elizabeth Taylor en gång i tiden var något mer än extravaganta smycken och lika extravaganta äktenskap.

***

Läkaren John Cuckrowicz har i slutet av 30-talet kommit till New Orleans från Chicago för att vid hospitalet Lion’s View införa neurokirurgins ädla konst. Närmare bestämt lobotomier, ett ingrepp som sägs ge frid åt den vansinnigaste galning och ”kills the devil in the soul”. Ett delikat ingrepp att utföra under de bästa av omständigheter och det är knappats vad som finns tillgängligt vid Lion’s View. Stället håller kort sagt på att falla sönder.

Därför är det lätt att förstå varför sjukhusdirektören blir så uppspelt när den rika änkan Violet Venables intresserar sig för den nyinflyttade läkarens arbete. John blir inbjuden till ett överdådigt hus med svarta tjänare och en prydlig liten kvinnlig sekreterare. Mrs. Venables själv är dock en annan historia och visste man inte bättre skulle man kunna tro att hon velat träffa den gode doktorn för sin egen räkning.

Hon uppvisar nämligen en närmast ohälsosam fixering vid sin son Sebastian, poeten. Det enda hon kan göra i nuläget är emellertid att prata om den nästintill gudomlige Sebastian eftersom sonen ”suddenly, last summer” dog av en hjärtinfarkt i Spanien. Till slut kan samtalet ledas in på andra spår och det visar sig förstås att det halva löftet om en stor donation till hospitalet inte är utan sina förbehåll.

Sebastians kusin Catherine var med honom i Spanien när han dog och har sedan den dagen varit galen. Mrs. Venables går inte in närmare på hur denna galenskap yttrar sig, mer än att den unga kvinnan säger de mest vidriga och obscena saker. Den rika fastern är övertygad om att det bästa för alla inblandade, inklusive Catherine själv, är ett rask snitt i hjärnan.

Idel ädel adel skulle man väl kunna säga att Suddenly, Last Summer bjuder på. Filmen bygger på en Tennessee Williams-enaktare och på manussidan var förutom dramatikern själv även Gore Vidal inblandad. Producent är Sam Spiegel och Joseph L. Mankiewicz regisserade.

Som den sanningssökande läkaren Cuckrowicz ser vi Montgomery Clift som vid det här laget dock hade påbörjat missbrukarprocessen som uppenbarligen är känd som ”the longest suicide in Hollywood history”. Han behöver emellertid inte göra så mycket förutom att stödja och lyssna på sina kvinnor. Det är väl rätt tveksamt om man ska ge hela äran till Clifts briljanta lyssnaregenskaper, klart är i alla fall att Katherine Hepburn som den försmådda modern och Elizabeth Taylor som den kanske inte alls särskilt förvirrade kusinen är alldeles underbara i sina respektive roller.

Framförallt blir jag nästan golvad av Hepburn. När hon i första mötet med Clift leder ut honom i Sebastians uråldriga ormbunksträdgård – ”like the dawn of creation” – drar hon en lång tirad som hoppar från det ena ämnet till det andra, men som mest rör sig kring den älskade sonen, och som borde få mig att stänga av på fem röda. Istället finner jag mig obönhörligt fascinerad av allt hon har att säga. Hennes scennärvaro är något som en nutida skådespelarFaust säkerligen skulle byta mot både en och två själar.

Men visst får hon en hel del hjälp av Williams, för Suddenly, Last Summer är en film vars text i sina mest intensiva stunder vida överglänser den visuella adaptionen (även om dramatikern varit lite väl förtjust i att trycka in orden ”…suddenly, last summer…” i replikskiftena). Hepburns beskrivning (och framförande) av hur Sebastian skådar Guds anlete i en sköldpaddsmassaker på Galapagos är helt enastående. Överhuvudtaget är uppslukande, förtärande, ett centralt element i Suddenly, Last Summer, frågan är bara vem det är som äter vem i förhållandet mellan mor och son.

Nå, nu finns det också fina visuella stunder, där priset för min del tas när Elizabeth Taylor (Jesus, så snygg hon var!) kommer på villovägar in i både de manliga och kvinnliga ”galningssalarna” vid Lion’s View. Bägge scenerna är enkla och tajta och desto obehagligare tack vare detta.

Inte heller själva plotten med dess ”oväntade” klimax, rörande Sebastians läggning, når upp till monologernas höjder. Ärligt talat känns den snarare en smula daterad men när det begav sig var man tvungen att få dispens under The Code, i samarbete med katolska kyrkan. Kanske (men bara kanske…) har vi blivit mer luttrade på 2000-talet, för efter max en minut av Hepburns svada om sin älskade poetson fäller min man kommentaren ”Måste alla män som heter Sebaaaaastian på film vara homosexuella?” (en läggning som i detta skede alltså ska vara ett stort mysterium för publiken).

Av flera anledningar är Suddenly, Last Summer alltså ingen fullträff, men den är ändå sevärd; uteslutande tack vare sina leading ladies.

Bloggaren Movies-Noir har (förstås) sett filmen, men tyckte den var lite enformig.