alt titel: Häftigt drag i plugget

Höst och starten på ett nytt läsår på Ridgemont High, någonstans i Kalifornien. Första året för vissa, sista året för andra. Stacy är en ”freshman” och rekommenderas av betydligt mer erfarna kompisen Linda (hon är ju praktiskt taget förlovad) att passa på att ha lite kul, helst med äldre killar. ”It’s just sex!” Stacys äldre bror Bradley ser fram emot sitt sista high school-år, han har bara sex avbetalningar kvar på sin babyblå amerikanare och funderar till och med på att göra slut med flickvännen Lisa så att han kan vara singel och fågelfri under vad som borde kunna bli det bästa året i hans liv.

Redan förtexterna till denna klassiska high school- och 80-talsfilm sätter stämningen. Där det händer i Ridgemont är i ”the mall” med de senaste arkadspelen och drivor av skräpmat. Jeansklädda, välformade bakar på rad och rökavdelning på biografen. Those were the days…

Men den som ser Fast Times… och förväntar sig bara ytterligare en Porkys, American Pie eller oförarglig John Hughes-film (med den apdåliga svenska översättningen, you could have fooled me) kommer att bli gruvligt besviken. Alternativt glatt överraskad. Även här kommer ledtråden redan i förtexterna – manus är skrivet av Cameron Crowe. Den unge Rolling Stone-journalisten hade nämligen under ett helt år wallraffat på San Diegos Clairemont High School och skrivit en bok om erfarenheten.

Till en början ser dock Fast Times… ut att slå in på minsta motståndets väg när det gäller den här typen av filmer. Alla stereotyperna är mer eller mindre närvarande: populära killen (Bradley), osäkra tjejen (Stacy), osäkra killen (Rat), nörden (Arnold), pundaren (Jeff), fixaren (Mike), och så vidare. Men de representeras här snarare av dessa individer och inte hela grupper som senare blir så vanligt.

Inte heller kommer filmen ofelbart fram till de komiska poänger som den tycks skylta med mil i förväg. Jeff får visserligen hög som ett hus krascha idrottshjältens bil men däremot klarar sig Bradleys blå ögonsten sig igenom det hela utan en skråma. Den tuffe läraren Mr. Hand avslutar inte året genom att bli förödmjukad av de som han plågat under året utan visar istället upp en oväntad sida.

Och förvånansvärt tidigt (kronologiskt alltså) är det till genus-o-meterns oförställda förtjusning inte enbart killarna som vill komma till och därför jagar tjejerna till utmattningens gräns. Stacy är nyfiken och sitter därför inte hemma och rullar tummarna i väntan på att killarna ska behaga infinna sig. Istället är det hon som får vara den drivande, vilket naturligtvis får konsekvenser.

Till viss del beror de här överraskande momenten på att filmen ligger på föredömliga 90 minuter men samtidigt ska spänna över ett helt läsår. Fast Times… blir i det avseendet mer av fragmentariska utsnitt från ett antal individers liv, vars största gemensamma nämnare är att de befinner sig i samma byggnad under ett antal timmar varje vecka. Historien som sådan har, förutom läsårsgränserna, egentligen inget tydligt början eller slut utan mer av den cykliska känsla som ofta förekommer i skolrelaterade filmer (Hej, hej, Harry).

Men Fast Times… är inte bara en ovanligt välskriven high school-film. Att se den och försöka pricka in alla numera mer eller mindre kända skådisar skulle faktiskt kunna bli en riktigt klurig ölhävarlek. Själv blev jag nog gladast över att se en av mina birolls- och B-filmsfavoriter, Ray Walston, som den rigide läraren Mr. Hand men hans biologikollega Mr. Vargas spelas också han av lätt igenkännlige Vincent Schiavelli.

Jag hade väl kanske lite svårare att svälja Judge Reinhold (25 år vid det laget) som den populäre Bradley medan Jennifer Jason Leigh trots sina modiga 20 år var en förhållandevis övertygande tonåring i Stacys kläder. Söta Phoebe Cates (19 år) genomför med bravur sin klassiska komma-upp-från-poolen-scen till tonerna av The Cars tunga synth och Forest Whitaker (21 år) är inte heller särskilt svår att notera eftersom han den ende av blott två svarta i denna i övrigt helvita ensemble.

Lätt igenkännlig om än osannolik och uppenbarligen den mest populäre karaktären av dem alla står dock en långhårig och blonderad Sean Penn (22 år) för. Visst sitter man hela tiden och kämpar mot skrattanfallen när han spela ut hela det register som står till buds för en stenad surfardude men jag har en känsla av att om det inte vore för att Jeff Spicoli spelas av Sean fuckin’ Penn (!) skulle han knappast ha gått till filmhistorien på det sätt han nu gjort.

De som däremot kan pricka in de kanske lite mer okända Robert Romanus eller Dean Cameron förtjänar en stor klunk ur Budweiser- eller Millerglaset (vad annars ska man dricka till uramerikansk film?). För att inte tala om de som har huvudet nog på skaft för att hitta igen Eric Stoltz, Anthony Edwards och killen som är upptagen i rollistan under namnet ”Nicholas Coppola”.

Annonser