Fast Times at Ridgemont High (1982)

alt titel: Häftigt drag i plugget

Höst och starten på ett nytt läsår på Ridgemont High, någonstans i Kalifornien. Första året för vissa, sista året för andra. Stacy är en ”freshman” och rekommenderas av betydligt mer erfarna kompisen Linda (hon är ju praktiskt taget förlovad) att passa på att ha lite kul, helst med äldre killar. ”It’s just sex!” Stacys äldre bror Bradley ser fram emot sitt sista high school-år, han har bara sex avbetalningar kvar på sin babyblå amerikanare och funderar till och med på att göra slut med flickvännen Lisa så att han kan vara singel och fågelfri under vad som borde kunna bli det bästa året i hans liv.

Redan förtexterna till denna klassiska high school- och 80-talsfilm sätter stämningen. Där det händer i Ridgemont är i ”the mall” med de senaste arkadspelen och drivor av skräpmat. Jeansklädda, välformade bakar på rad och rökavdelning på biografen. Those were the days…

Men den som ser Fast Times… och förväntar sig bara ytterligare en Porkys, American Pie eller oförarglig John Hughes-film (med den apdåliga svenska översättningen, you could have fooled me) kommer att bli gruvligt besviken. Alternativt glatt överraskad. Även här kommer ledtråden redan i förtexterna – manus är skrivet av Cameron Crowe. Den unge Rolling Stone-journalisten hade nämligen under ett helt år wallraffat på San Diegos Clairemont High School och skrivit en bok om erfarenheten.

Till en början ser dock Fast Times… ut att slå in på minsta motståndets väg när det gäller den här typen av filmer. Alla stereotyperna är mer eller mindre närvarande: populära killen (Bradley), osäkra tjejen (Stacy), osäkra killen (Rat), nörden (Arnold), pundaren (Jeff), fixaren (Mike), och så vidare. Men de representeras här snarare av dessa individer och inte hela grupper som senare blir så vanligt.

Inte heller kommer filmen ofelbart fram till de komiska poänger som den tycks skylta med mil i förväg. Jeff får visserligen hög som ett hus krascha idrottshjältens bil men däremot klarar sig Bradleys blå ögonsten sig igenom det hela utan en skråma. Den tuffe läraren Mr. Hand avslutar inte året genom att bli förödmjukad av de som han plågat under året utan visar istället upp en oväntad sida.

Och förvånansvärt tidigt (kronologiskt alltså) är det till genus-o-meterns oförställda förtjusning inte enbart killarna som vill komma till och därför jagar tjejerna till utmattningens gräns. Stacy är nyfiken och sitter därför inte hemma och rullar tummarna i väntan på att killarna ska behaga infinna sig. Istället är det hon som får vara den drivande, vilket naturligtvis får konsekvenser.

Till viss del beror de här överraskande momenten på att filmen ligger på föredömliga 90 minuter men samtidigt ska spänna över ett helt läsår. Fast Times… blir i det avseendet mer av fragmentariska utsnitt från ett antal individers liv, vars största gemensamma nämnare är att de befinner sig i samma byggnad under ett antal timmar varje vecka. Historien som sådan har, förutom läsårsgränserna, egentligen inget tydligt början eller slut utan mer av den cykliska känsla som ofta förekommer i skolrelaterade filmer (Hej, hej, Harry).

Men Fast Times… är inte bara en ovanligt välskriven high school-film. Att se den och försöka pricka in alla numera mer eller mindre kända skådisar skulle faktiskt kunna bli en riktigt klurig ölhävarlek. Själv blev jag nog gladast över att se en av mina birolls- och B-filmsfavoriter, Ray Walston, som den rigide läraren Mr. Hand men hans biologikollega Mr. Vargas spelas också han av lätt igenkännlige Vincent Schiavelli.

Jag hade väl kanske lite svårare att svälja Judge Reinhold (25 år vid det laget) som den populäre Bradley medan Jennifer Jason Leigh trots sina modiga 20 år var en förhållandevis övertygande tonåring i Stacys kläder. Söta Phoebe Cates (19 år) genomför med bravur sin klassiska komma-upp-från-poolen-scen till tonerna av The Cars tunga synth och Forest Whitaker (21 år) är inte heller särskilt svår att notera eftersom han den ende av blott två svarta i denna i övrigt helvita ensemble.

Lätt igenkännlig om än osannolik och uppenbarligen den mest populäre karaktären av dem alla står dock en långhårig och blonderad Sean Penn (22 år) för. Visst sitter man hela tiden och kämpar mot skrattanfallen när han spela ut hela det register som står till buds för en stenad surfardude men jag har en känsla av att om det inte vore för att Jeff Spicoli spelas av Sean fuckin’ Penn (!) skulle han knappast ha gått till filmhistorien på det sätt han nu gjort.

De som däremot kan pricka in de kanske lite mer okända Robert Romanus eller Dean Cameron förtjänar en stor klunk ur Budweiser- eller Millerglaset (vad annars ska man dricka till uramerikansk film?). För att inte tala om de som har huvudet nog på skaft för att hitta igen Eric Stoltz, Anthony Edwards och killen som är upptagen i rollistan under namnet ”Nicholas Coppola”.

14 reaktioner till “Fast Times at Ridgemont High (1982)”

  1. Har tyvärr ingen text att länka till, men Fast Times at Ridgemont High är en av de bästa ungdomsfilmerna i mitt tycke. Mycket av det du skriver håller jag med om och vi verkar ha ganska liknande uppfattning om filmen. Tycker också det är kul att så många kända ansikten dyker upp filmen igenom.

    Eric Stoltz och Anthony Edwards som Sean Penns surfarvänner är ju inte med så mycket, men har en minnesvärd scen i filmen (inne på hamburgerstället). Finns överhuvudtaget flera minnesvärda repliker och scener, men det är helhetskänslan som gör att den sticker ut.

  2. Visst är filmen bra, men för min del såg jag den nog för sent. Bästa ungdomsfilmer är för mig filmer som jag såg när jag var i rätt ålder.

  3. Jo, det håller jag med om, finns inte mycket som slår upplevelsen att se en sådan film när man var i rätt ålder. Men om man ser till den typen av film (ungdomsfilm) så tillhör den bland de bättre i mina ögon.

  4. @Movies-Noir: Ja, i genren high school-filmer får man nog säga att den var väldigt stark. Ffallt på det sätt som den spelade med i stereotyperna och samtidigt undvek det väldigt förutsägbara.

  5. Precis som när det gäller de senaste årens amerikanska animerade filmer (typ Pixar) så har jag nåt sorts fånigt motstånd mot amerikanska ungdomsfilmer från 80-talet. Av de jag har sett så vet jag inte om jag har gillat nån. Men nån gång jag ska köra en liten genomgång med de bästa/mest kända och då lär den här ingå.

  6. @Jojjenito: Hur kan man inte gilla småkorkade 80-talsungdomsfilmer?! John Hughes är ingen husgud hos dig mao?

  7. Efter din fina och positiva text får jag nog lov att ge filmen en chans till. Har gjort ett försök men kanske inte var humöret det rätta för jag brukar gilla ungdomsfilmer från den här tiden.

  8. @filmitch: Roligt att du gillade texten men jag kan förstå ifall Fast Times… inte går hem. Den är som sagt verkligen ingen John Hughes-rulle och är det det man förväntar sig (vilket man ju gör när det gäller den här genren ;)) blir upplevelsen lite avslagen. Men ytterligare en chans tycker jag absolut att den förtjänar.

  9. John Hughes? Mja, Planes, Trains… är ju riktigt bra. Det är väl ungdomsfilmerna som kanske inte är min grej. Men som sagt, nån gång ska faktiskt se filmerna (typ Breakfast Club, Weird Science, Sixteen Candles…) på riktigt och då får vi se vad jag tycker. Det är nåt med de där standardtyperna i high school-filmer som inte riktigt funkar tror jag. Vi får se.

  10. @Jojjenito: Haha, och det är Hughes ”komedier” som jag _inte_ gillar. Och visst bygger genren på att det ska vara mycket streotyper, det är ju det som gör att filmer som Fast Times… står ut desto mer.

  11. Jag upptäckte faktiskt Cage första gången jag såg den. Om jag inte minns helt fel jobbar han i köket på något sätt. Dock visste jag redan innan att han skulle vara med, så det kanske var lite fusk.

    Jag gillar den här riktigt mycket. Klar 4/5 och en stor upplevelse, speciellt jämfört med American Pie och John Hughes bidrag (som jag alltid tyckt varit lite för trevliga) till genren. Tänk om min generation kunde fått en lika bra ungdomsfilm. De som är några år yngre har ju i alla fall Adventureland och Juno..

  12. @Pladd: Liiiite fuskigt är det kanske, vet man vad man letar efter känns han ju absolut igen. Och jag är övertygad om att man måste kunna hitta lika vettiga ungdomsfilmer under senare delen av 80-talet eller tidiga 90-talet, helt omöjligt kan det ju inte vara. Fast just nu kommer jag faktiskt inte på någon 🙂

  13. @Henke: Spännande, då ska jag försöka hoppa över så snart som möjligt! Ja, den där samtidsnostalgin är i sanning svårslagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: