Samantha börjar så smått ångra att hon tog det här, i backspegeln misstänkt, välbetalda barnvaktsjobbet. Framförallt som uppdragsgivaren inte dyker upp till deras första träff, sedan visar sig bo mitt ute i ingenstans och dessutom har ljugit om jobbet. Det är nämligen inget barn som ska vaktas utan en åldrig moder, vilken dock försäkras (återigen, i backspegeln, misstänkt ivrigt) inte vara till något besvär alls.

Men Samantha behöver verkligen jobbet och reagerar inledningsvis bara på Mr Ulmans desperation över att hitta en ”barn”vakt genom att begära saftigt betalt. Inte tillräckligt saftigt ska det visa sig… Hon kan givetvis inte låta bli att snoka runt lite i det enorma huset men börjar höra ljud som gör henne mer och mer nervös. Är hennes enda sällskap verkligen bara en sjuk gammal kvinna?

Att bloggaren Trash is King rekommenderar modernare filmer hör inte till vanligheterna, så när upphetsningen var stor över att regissören Ti West skulle komma med en ny film och inlägget samtidigt hyllade regissörens tidigare The House of the Devil måste man ju se ”what all the hoopla is all about”. Att TiK nästan omedelbart blev uppbackad av kollegan Plox gjorde inte nyfikenheten mindre.

Det som gör att The House of the Devil står ut lite från de flesta nyare skräckfilmer som jag sett (och det är i och för sig ärligt talat inga våldsamma mängder) är att den inte förlitar sig på recovered footage, ej heller ironiska blinkningar och hänvisningar till skräckfilmsgenren eller tortyrporr.

Däremot har Ti West (som också skrivit manus och redigerat) förlagt själva handlingen i skräckfilmernas guldera: ett obestämt 80-tal (Samantha är utrustad med en Walkman stor som en kristallradio) och till det dessutom filmat det hela med 16mm-kamera. Sammantaget får man en skön retro-känsla som bryts på ett uppfriskande sätt av både tempo och, så småningom, händelseutvecklingen. Inte heller tycker jag att den här lite plastiga, nästan kitchiga, ytan som ofta återfinns i riktigt 80-talsfilmer är närvarande. Not that I’m complaining…

West tar tid på sig med sin historia och prioriterar stämning framför action, vilket absolut betalar sig. Dels eftersom det skapas en atmosfär i det stora huset som känns synnerligen otrevlig trots att inget egentligen har hänt eller synts till (it will, though…), dels eftersom när de första skräckelementen uppenbarar sig är de så överraskande att de nästan blir till jump scares trots att de inte alls är det. Stämningsmässigt inleds The House of the Devil med att vara lite av en haunted house-historia för att övergå i något lite mer påtagligt.

Visst får man också lite action men även här överraskar West positivt genom att inte följa sina tidsmässiga föregångare i något slags zombieartat reproducerande. Vi slipper ändlösa jakter med hasande mördare som förvisso snigellångsamt men ändå obegripligt obevekligt hinner ikapp sitt kvinnliga offer. Vi slipper en massa dividerande fram och tillbaka mellan offer och förövare innan avgörandet faller.

Vi slipper dessutom skrik och gap från Samantha – här kan vi snacka om kvinnor som kan själv. I detta sammanhang är det samtidigt tacknämligt att det aldrig går till överdrift, Samantha visar att hon kan fatta snabba och obehagliga beslut men hon blir för den skulle ingen superkvinna som helt plötsligt sparkar bad guy-stjärt högt och lågt.

Lite synd då att slutet inte håller samma distans. För här är vi plötsligt tillbaka i en åttiotalistisk patentlösning (it got whiskers on it…) som jag dessutom alltid tyckt varit lite trist. Men fram till dess var The House of the Devil riktigt, riktigt trevlig.

Fler har sett The House of the Devil. Movies — Noir tyckte liksom jag att den var trevlig men Filmitch var lite mer svårflörtad.

Annonser