X3: Amerikansk jul i korthet

För ett par dagar sedan var det Thanksgiving och imorgon är det första advent. Hur bättre fira den trevliga händelsen än med tre mer eller mindre klassiska julfilmer (och så ohälsosamma mängder julmusik, glögg och pepparkakor förstås)? Amerikaner verkar gilla helgdagar och frågan är om inte julen, tillsammans med Thanksgiving, toppar popularitetslistan. I alla fall gillar man att göra filmer om framförallt dessa två helger. Enjoy!

***

It’s a Wonderful Life (1946)

alt. titel: Livet är underbart

Julfilmernas okrönte konung. George Baily växer upp upp i den lilla staden Bedford Falls. Hela sitt liv har han längtat bort, till äventyr och spänning, men något har alltid sett till att hålla honom kvar. I valet mellan fru Dygd och fröken Nöje har Georges väg alltid varit rak om än inte särskilt frivillig. Men en julaftonskväll orkar han inte längre vara den präktige och pålitlige utan står i begrepp att ta livet av sig. Då dyker ängeln Clarence upp för att visa honom varför det inte är någon särskilt bra idé.

Nå, det finns en anledning till att It’s a Wonderful Life fortfarande, efter nästan 65 år, är julfimernas julfilm — den är nämligen fantastiskt bra. Dels handlar det om att James Stewart var en gudabenådad skådespelare som lekande lätt klarar av att dra en lång, känslosam monolog i inte bara en tagning utan också övertyga tittaren om att det han säger är vettigt. Men framförallt handlar det om att Frank Capra i denna rätt kluriga version av julberättelsernas julberättelse, Charles Dickens A Christmas Carol, presenterar en hyllning till den lille, hårt arbetande, mannen i en underbar balansgång mellan humor, kärlek och inte minst sorg och desperation.

Jag gissar att det är den reella svärtan gett filmens dess livskraft. Om man tänker på mer moderna, inte bara jul-, filmer blir humor- och kärlekselementen ofta överdrivna för att ingen i publiken ska missa att nu är det minsann ROLIGT. I It’s a Wonderful Life ligger dessa element som konstanta, men förhållandevis nedtonade, stråk. Men när George den ödesmättade julaftonen tror att allt är förbi trots det hårda jobb han har lagt ned är han verkligen förtvivlad och tar fullt naturligt ut det på fru och barn. I nutida filmer är det värsta som händer att mamma eller pappa måste erkänna för ett barn att de inte hunnit fixa den där julklappen som lille Jamie så hemskt gärna ville ha. Big deal, George är på väg att hamna i fängelse, han kommer att vanära sin familj och antagligen ställa dem på bar backe när den lilla sparkassan måste slå igen.

Den enda större invändningen jag har är att Capra på slutet går ifrån sin nedtonade stil och det blir väl sentimentalt. Bortsett från det är detta en perfekt film, inte bara i julfilmsgenren.

White Christmas (1954)

Man skulle kunna tro att det här är filmen som gjorde Irving Berlin-sången i Bing Crosbys gräddiga och lätta vibratostil till den julhit den fortfarande är idag (julsångernas julsång?) men det är faktiskt tvärtom (vilket trogna läsare redan förstått). Sången dök första gången upp i den tolv år äldre musikalen Holiday Inn och blev så populär att man bestämde sig för att göra en ny musikal (i rungade Technicolor) runt den men med ungefär samma ramhistoria som den tidigare filmen.

De synnerligen populära artisterna Bob och Phil följer med systarna Betty och Judy till Columbia Inn i Vermont. Trots att det snart är jul är Vermont lika snöfritt som Florida och ägaren till hotellet måste snart göra sig av med det om det inte kommer fler gäster. Nu visar det sig dock att hotellägaren är Bob och Phils gamle general från tiden de spenderade på marsch i Europa och de bestämmer sig för att rädda hotellet. Samtidigt försöker Phil och Judy tota ihop Bob och Betty. Det förekommer givetvis ett antal missförstånd och hilarity ensues.

I White Christmas har man totalt övergivit den tidigare musikalens förhållandevis nedtonade stil, här är det storslagen bombastik som gäller! Tyvärr gör det de nummer som repeteras på Columbia Inn lite…tråkiga, det blir helt enkelt för mycket med typ tjugo dansare runt den förvisso imponerande lättfotade Vera-Ellen. Det bästa numret för min del är istället den söta ”Count You Blessings” där Bing och Rosemary Clooney sitter vid brasan och delar på smörgåsar.

Humorn är också rätt överdriven, ivrigt påhejad av framförallt Danny Kaye som Bings lättsinniga sidekick, men eftersom det nu är Danny kan man oftast ta hans hörbara sväljningar när Vera-Ellen förslår att de ska låtsas vara förlovade eller när han bokstavligen hoppar till av överraskning i tid och otid. Det vänskapliga gnabbet mellan honom och Bing flyter på och hade det inte varit för att hans dansande är rätt nedtonat hade man aldrig kunnat gissa att rollen som Phil Davies först gick till Fred Astaire och sedan till Donald O’Connor innan den landade i den rödhåriges knä.

White Christmas är en julstandard för min del, men den har allt eftersom blivit en sådan där film som man kan sätta på och låta gå lite halvt om halvt i bakgrunden medan man ser till att glöggen blir varm, knäcken inte kokar över och skinkan sköter sig i ugnen.

How the Grinch Stole Christmas (2000)

alt. titel: Grinchen — Julen är stulen

I varje snöflinga finns en hel värld (vad händer med världarna när de landar på marken? När det töar?) och vi får följa med Anthony Hopkins honungslent intensiva röst när han introducerar oss för Whoville, en stad där man ständigt räknar ned minutrarna som är kvar innan det äntligen blir julafton. Problemet (enligt vissa i alla fall) är dock att Whovilleinvånarna har kommit att likställa julen med juklappar och det kommersiella kaoset är totalt.

Den enda som inte gillar julen är Grinchen, en grön och luden kille som bor högst upp på Mount Crumpit och som tar hand om Whovillebornas sopor som de regelmässigt dumpar på berget. Grinchen ogillar inte bara julen, han är en misantrop som ogillar det mesta och som medelst telefonkatalogen vrålar ut sitt hat mot var och en av Whovilleborna i ordentlig bokstavsordning. Men den lilla flickan Cindy Lou tycker att alla är värda att få ta del av julkänslan och bjuder därför in Grinchen till firandet. Allt hade sannolikt gått så mycket bättre om inte borgmästaren och Grinchen varit gamla rivaler…

How the Grinch… bygger på den amerikanska TV-specialen från mitten av 60-talet, vilken i sin tur bygger på en bok av Dr. Seuss (författaren och tecknaren Theodor Seuss Geisel) om hur en cyniker inser att julen handlar om mer än bara prylar och presenter. TV-versionen lade exempelvis till sången ”You’re a mean one, Mr. Grinch” och en del av den bakgrundshistoria (inklusive hunden Max) som filmen utökar ytterligare (Cindy Lous tveksamhet inför julprylhetsen och vem Grinchen egentligen är).

Ron Howard är naturligtvis ingen klåpare när det kommer till att regissera film, How the Grinch… har en skön stämning och sjuåriga Taylor Momsen är söt som sucralos i sina ståltrådsflätor och fluffiga rosa vantar. Men det här är till 150% Jim Carreys film. Filmen utför ett balansnummer mot det outhärdligt smöriga och utan honom som Grinchen hade den varit ohjälpligt förlorad i den sirapsfyllda avgrunden. Men tack vare hans råa och illusionslösa gröning, som får en hel del chanser att slå sig ordentligt lös i Carrey-monologer, blir det hela rätt kul (inte minst när han låtsas vara Ron Howard själv i regissörens välbekanta keps). Scenerna sans Carrey kan man exempelvis ägna åt att knäcka nötter eller varför inte passa på att klämma lite på klapparna under granen?

Annons