Holiday Inn (1942)

alt. titel: Värdshuset fritiden

Idag är det den amerikanska storhelgen Thanksgiving. En i grunden rätt sympatisk helg som är tänkt att användas till tacksägelse över att man lever och har hälsan inom familjens trygga hank och stör. Filmmässigt verkar den snarare ge upphov till svårartade Norén-situationer, våldsamheter och depression.

Icke så i denna sympatiska musikalklassiker som idag får tjäna dubbla syften: en thanksgivinghyllning till det stora landet “over there” och som introduktion till den officiella julhelgsstarten eftersom det redan på söndag är första advent. Jag bjuder in er till Holiday Inn!

***

För mig är en klassisk julfilm musikalen White Christmas med Bing Crosby, Danny Kaye, Rosemary Cloony och Vera Ellen (damernas avslutande julklänningar är to die for!). Det tog ett bra tag innan jag fattade att den i sin tur bygger på en annan musikal, Holiday Inn, och att det är här som den nästintill sönderspelade sången dessutom gjorde sin första entré.

Jim, Ted och Lila har en bejublad scenshow i New York. Men Jim är trött på showbusiness (man är ju aldrig ledig på helgerna!) och drömmer om att dra sig tillbaka till ett lugnare liv i Conneticut. I hans värld ska dessutom Lila följa med eftersom de är förlovade. Lila har dock andra planer eftersom hon också är kär i Ted och faktiskt inte är särskilt sugen på att leva ett avslappnat lantliv.

Efter att Jim har blivit dumpad å det brutalaste av sin fästmö och sin bäste kompis (något som han emellertid tar med en sådan osannolik fattning att man undrar om han egentligen hann förstå vad som hände) visar det sig att lantlivet är allt annat än lugnt. Han borde kanske ha tittat på några avsnitt av ”Bonde söker fru” först…

Från att vilja vara ledig på just helgerna kläcker Jim nu idén att öppna upp sin gård (vilken bara tycks bli större och större för varje interiörscen vi får se, man skulle kunna grilla en hel ko i eldstaden) på just helgerna (inte en helt osannolik tanke, USA ståtar med inte mindre än 15 officiella helger) för exklusiva och helgbetonade shower och sedan kunna vara ledig årets övriga dagar.

Till sin hjälp får han den skönsjungande Linda, vilken han raskt blir kär i. Men Ted har i sin tur blivit övergiven av den lättflyktiga Lila (som nu hittat en Texasmiljonär) och dansar sig in i Lindas hjärta, trots Jims idoga försök att hålla dem isär. Hur ska det gå, hur ska det gå?

Som synes är det inte den minst sagt lövtunna historien som är själva poängen i Holiday Inn, det är Showen – Bing Crosby och Marjorie Reynolds sjungande samt Fred Astaires (med olika partners) dansande (den mannens kroppskontroll trotsar den fysiska verkligheten). För varje helg (nästan) har man skapat ett enskilt nummer som ofta är påkostat utan att bli bombastiskt, charmigt och humoristiskt med Irving Berlins kvalitetsstämpel på musik och text (även om han inte verkar ha förtagit sig när han skrev ”You’re Easy To Dance With”).

Det är tonvis med fejksnö, buddykänslan mellan Bing och Fred sitter som gjuten och Walter Abel som den girige agenten Danny Reed bidrar med en hel del harmlös komedi. Det blir också en rätt underfundig metakänsla när Bing kommer till en Hollywoodstudio där man byggt upp en replika av ”hans” Holiday Inn, vilket givetvis är det “riktiga” Holiday Inn man använt i filmen.

Tidsmässigt kan man lugnt säga att två nummer står ut från de övriga. Dels är det ”Song of Freedom” där man använt sig en hel del av överlagrade bilder, vilka egentligen inte har något alls med själva showen att göra. Friheten att segla på de sju haven illustreras av armador av stävande krigsfartyg och de fria fåglarna blir följdriktigt flygplan i en sådan mängd att de skymmer solen. Det räcker med att titta på produktionsårtalet för att de sekvenserna ska få sin förklaring.

Numret ”Abraham” som framförs på Lincolns födelsedag i februari är kanske lite mer svårsmält för nutida PK-magar. Där har man nämligen valt att uppmärksamma det faktum att Lincoln frigjorde USA:s slavar med att ge alla aktörerna ”blackface” och texten frågar efter ” Who was it set the darkie free?”

Men förutom det faktum att den välkända hotell/motellkedjan tagit sitt namn från filmen kommer man i Holiday Inn ett annat högintressant värdelöst vetande på spåren. Varje helg och nummer introduceras med en liten animerad kalender och när det är dags för Thanksgiving får en kalkon förvirrat hoppa fram och tillbaka mellan två olika veckor (eftersom kalkonen, likt julegrisen, uppenbarligen insett att dess yttersta mening med livet är att bli uppäten).

Detta är mer än bara en liten rolig extragrej, utan refererar till det totala Thanksgiving-kaos som uppstod 1939-1941 i USA. Sedan 1863 hade presidenten varje år påbjudit en nationell tacksägelsedag, vilken infallit under den fjärde torsdagen i november. Det ansågs som dålig smak att börja julskyltningen innan Thanksgiving var över (men efter den helgen var det tappen ur tunnan för både skyltning och försäljning) och i slutet på 30-talet rådde fortfarande depression. I ett försök att boosta julförsäljningen valde Roosevelt därför att 1939 tidigarelägga helgen till tredje torsdagen i november.

Det skulle han inte ha gjort. Landet gick i klinch (inte minst kort- och höstklädesproducenter), han själv jämfördes med Hitler (vilket på den tiden torde ha varit den värsta förolämpning, på gränsen till förtal, man kunde slänga ur sig) och här kan man läsa helt underbara reaktioner, höga som låga, på beslutet. Rektorn för New York University kräver att hänsyn tas till universitetets football-schema, vilket planeras flera år i förväg, restauranger vill veta exakt när de ska servera sina kalkonmåltider medan förnumstiga Floridabor påpekar att levernet i solskensstaten är så fantastiskt att varje dag är en dag av tacksägelse, så för deras del spelar det hela ingen som helst roll.

Eftersom vissa stater följde Roosevelts initiativ medan andra valde att inte göra det (vi bor väl förihelvitte inte i Sovjet!) blev förvirringen som sagt enorm och försöket övergavs efter blott tre år. Men 1942 fanns det förstås fortfarande i färskt minne hos var och en som såg Holiday Inn. Så här nästan 70 år senare får man istället ta Wikipedia till hjälp.

Fast just det, det var ju Holiday Inn det här skulle handla om och inte den förvisso mycket fascinerande helgkulturen i USA. Tillräckligt bra för att bli en gjuten Thanksgiving- och julklassiker tillsammans med White Christmas hamnar den dock inte på någon topplacering vad gäller Hollywoodmusikaler. För det är historien alldeles för ogenomarbetad.

Det mycket trevliga soundtracket finns givetvis på Spotify.

Och som en liten extra tacksägelsebonus passar jag på att slänga med en länk till det likaledes trevliga soundtracket till White Christmas.