Sherlock Holmes (2009)

Det kan verkligen inte vara lätt att tolka Sir Arthur Conan Doyles klassiska karaktär. Inte nog med att både noveller och långnoveller är välkända och folkkära, det har också gjorts oräkneliga adaptioner för både film och TV. Så i det avseendet väljer regissör Guy Ritchie och story-författare Lionel Wigram helt rätt genom att låta både sin Holmes och ständige sidekicken doktor Watson ta sig nästan så långt bort det går från dimmiga hedar och deer stalker-hattar.

Tyvärr funkar det inte riktigt för min del, jag hade nog haft lättare att komma in i historien om karaktären bara hade hetat Schmerlock Schmolmes eller något sådant. Trots att jag visste att Sherlock Holmes inte skulle bli någon ”klassisk” Holmes kan jag inte låta bli att länge vänta på hatten och en betydligt mindre fysisk detektiv. Denna uppdaterade Holmes använder sina remarkabla slutledningsförmågor till att lista ut hur han ska slå ut sina motståndare på effektivast möjliga sätt på ett sätt som påminner om en grammatonsk Gun Kata från Equilibrium. Han är en viktoriansk superhjälte i hippa John Lennon-runda solglasögon, komplett med verktygsbälte och en förmåga att använda det mesta som vapen.

Hade jag inte haft den här hangup’en hade jag nog kunnat känna, och inte bara se, att relationen mellan Jude Laws Watson och Downey Jr.’s Holmes fungerar riktigt bra. Law är lagom strikt när det behövs, men får också chansen att göra några riktigt bra ingripanden och tjafset, som håller en lagom humor-nivå, befäster deras bromance. Downey Jr. tycks gå från klarhet till klarhet och visade redan i Chaplin att han fullständigt behärskar fysisk humor.

De effekter som används, används bra och man har lagt sig vinn om att återskapa ett förhållandevis nedslitet, lerigt och grått London. Det kan mycket väl vara mer realistiskt, men jag saknar ändå den stämning som From Hell eller Sweeny Todd lyckades skapa. Återigen ser jag Ritchies London, men jag känner det inte.

Däremot vill jag påpeka att jag varit i det Holmesmuseum som är lokaliserat på 221 B Baker Street och filmens vardagsrum hade kunnat inrymma nästan hela det huset. Av Londondimman, vilken uppgavs sticka i ögonen som kayennpeppar, ser man inte mycket. Och jag tror inte att Holmes skulle ha varit riktigt lika pigg som han är här efter ett dopp i 1890-talets Themsen. Ska man nu hänga upp sig på Themsen känns floden dessutom lite väl tom på båtar med tanke på att den, jämsides med järnvägen, var den huvudsakliga farleden genom en av dåtidens få miljonstäder.

Inte heller fanns det mycket för genus-o-metern att hämta. Lite, men inte mycket. Äktenskap (Watsons med Mary Morstan) framställs, i likhet med exempelvis The Incredibles, såsom den insitution vilken tar död på allt som är roligt här i livet och först upp på stupstocken är den manliga vänskapen. Irene Adler är i sin tur en av de mest kända kvinnliga karaktärerna som Conan Doyle skapade, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon är den enda kvinnliga karaktär som är ens i närheten av att vara Holmes jämlike. Här har hon fått återuppstå i Rachel McAdams skepnad, bara drygt tre gånger så mycket yngre än Holmes än Adler egentligen ska vara… Visst får hon vara handlingskraftig och självständig så det räcker (hon är exempelvis en klart bättre skytt än Watson) men i slutänden är hon inte så mycket mer än ett verktyg som kan användas för att få Holmes dit man vill.

Usch, vad det här blev gnälligt… Jag tror nog att jag skulle tycka bättre om den här filmen om jag såg om den efter ett tag, så det är möjligt att jag kommer tillbaka och ändrar mitt nu ganska sura betyg. För sakens skull vill jag dock påpeka att jag inte är emot uppdaterade karaktärer på ren princip, den brittiska serien med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman var extremt underhållande.

Uppdatering:
Nä, det blev inte bättre… Jag tycker fortfarande att det känns helt fel för Sherlock, men känner mig ännu mer övertygad om att jag antagligen skulle ha tyckt att historien som sådan var rätt kul om bara huvudpersonen hade varit någon annan. Och så börjar jag misstänka att jag inte är så särskilt förtjust i Guy Ritchies stil, den känns som för mycket CGI, helt enkelt. Nästan som om alla karaktärerna rör sig i ett tecknat landskap och jag får ingen känsla för tyngden i miljön.

Annons