Sherlock Holmes (2009)

Det kan verkligen inte vara lätt att tolka Sir Arthur Conan Doyles klassiska karaktär. Inte nog med att både noveller och långnoveller är välkända och folkkära, det har också gjorts oräkneliga adaptioner för både film och TV. Så i det avseendet väljer regissör Guy Ritchie och story-författare Lionel Wigram helt rätt genom att låta både sin Holmes och ständige sidekicken doktor Watson ta sig nästan så långt bort det går från dimmiga hedar och deer stalker-hattar.

Tyvärr funkar det inte riktigt för min del, jag hade nog haft lättare att komma in i historien om karaktären bara hade hetat Schmerlock Schmolmes eller något sådant. Trots att jag visste att Sherlock Holmes inte skulle bli någon ”klassisk” Holmes kan jag inte låta bli att länge vänta på hatten och en betydligt mindre fysisk detektiv. Denna uppdaterade Holmes använder sina remarkabla slutledningsförmågor till att lista ut hur han ska slå ut sina motståndare på effektivast möjliga sätt på ett sätt som påminner om en grammatonsk Gun Kata från Equilibrium. Han är en viktoriansk superhjälte i hippa John Lennon-runda solglasögon, komplett med verktygsbälte och en förmåga att använda det mesta som vapen.

Hade jag inte haft den här hangup’en hade jag nog kunnat känna, och inte bara se, att relationen mellan Jude Laws Watson och Downey Jr.’s Holmes fungerar riktigt bra. Law är lagom strikt när det behövs, men får också chansen att göra några riktigt bra ingripanden och tjafset, som håller en lagom humor-nivå, befäster deras bromance. Downey Jr. tycks gå från klarhet till klarhet och visade redan i Chaplin att han fullständigt behärskar fysisk humor.

De effekter som används, används bra och man har lagt sig vinn om att återskapa ett förhållandevis nedslitet, lerigt och grått London. Det kan mycket väl vara mer realistiskt, men jag saknar ändå den stämning som From Hell eller Sweeny Todd lyckades skapa. Återigen ser jag Ritchies London, men jag känner det inte.

Däremot vill jag påpeka att jag varit i det Holmesmuseum som är lokaliserat på 221 B Baker Street och filmens vardagsrum hade kunnat inrymma nästan hela det huset. Av Londondimman, vilken uppgavs sticka i ögonen som kayennpeppar, ser man inte mycket. Och jag tror inte att Holmes skulle ha varit riktigt lika pigg som han är här efter ett dopp i 1890-talets Themsen. Ska man nu hänga upp sig på Themsen känns floden dessutom lite väl tom på båtar med tanke på att den, jämsides med järnvägen, var den huvudsakliga farleden genom en av dåtidens få miljonstäder.

Inte heller fanns det mycket för genus-o-metern att hämta. Lite, men inte mycket. Äktenskap (Watsons med Mary Morstan) framställs, i likhet med exempelvis The Incredibles, såsom den insitution vilken tar död på allt som är roligt här i livet och först upp på stupstocken är den manliga vänskapen. Irene Adler är i sin tur en av de mest kända kvinnliga karaktärerna som Conan Doyle skapade, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon är den enda kvinnliga karaktär som är ens i närheten av att vara Holmes jämlike. Här har hon fått återuppstå i Rachel McAdams skepnad, bara drygt tre gånger så mycket yngre än Holmes än Adler egentligen ska vara… Visst får hon vara handlingskraftig och självständig så det räcker (hon är exempelvis en klart bättre skytt än Watson) men i slutänden är hon inte så mycket mer än ett verktyg som kan användas för att få Holmes dit man vill.

Usch, vad det här blev gnälligt… Jag tror nog att jag skulle tycka bättre om den här filmen om jag såg om den efter ett tag, så det är möjligt att jag kommer tillbaka och ändrar mitt nu ganska sura betyg. För sakens skull vill jag dock påpeka att jag inte är emot uppdaterade karaktärer på ren princip, den brittiska serien med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman var extremt underhållande.

Uppdatering:
Nä, det blev inte bättre… Jag tycker fortfarande att det känns helt fel för Sherlock, men känner mig ännu mer övertygad om att jag antagligen skulle ha tyckt att historien som sådan var rätt kul om bara huvudpersonen hade varit någon annan. Och så börjar jag misstänka att jag inte är så särskilt förtjust i Guy Ritchies stil, den känns som för mycket CGI, helt enkelt. Nästan som om alla karaktärerna rör sig i ett tecknat landskap och jag får ingen känsla för tyngden i miljön.

13 reaktioner till “Sherlock Holmes (2009)”

  1. Haha, det var ord och inga visor, det… Skulle vara intressant att veta vad som i det här materialet har koppling till klassiske Holmes 🙂 Vad var det som var högklassigt med slutet, jag tyckte nästan det var sämst av allt 😉

  2. Ritchie lyckades med Judelagen och Junior att charma mig rätt ordentligt. Jag är väldigt billig i detta avseende men jag gillar farten och musiken. Filmen är ju skapt för att locka en bred publik vilket får mig att tro att uppföljaren handlar mer om större effekter än en bra fortsättning.
    Bra skrivet, jag gillar det.

  3. @filmbobby: Tack, vad roligt att du tyckte om det. Jag brukar också vara väldigt lättköpt med fart och musik (som i det här fallet iofs var väldigt trevlig) men när det gäller Ritchie är jag tydligen svårflörtad.

  4. Mnjae knappt godkänd vill jag minnas. Holmes o Watson tjafsade alldeles för mycket med varandra för min smak det lite för mycket Leathal Weapon av det hela. Däremot var filmen ganska snygg med bra skådisar men tyvärr en ganska oegagerande historia. När uppföljaren kommer stannar jag nog hemma.
    Holmes i modern tappning som gick på SVT för ett tag sedan var i alla avseenden bättre.

  5. Jag gillar Ritchie, åtminstone när det gäller Snatch och Lock Stock & Two Smoking Barrels. Fast denna kändes inte så Ritchisk som de, mest för att det inte var den där brittiska London-känslan.

  6. @filmitch: Precis tvärtom som för min del mao, jag gillade inte det visuella men tyckte att historien ändå var rätt ok. Men moderna Holmes var absolut bättre.

    @filmbobby: Grejen är att jag inte ens orkat ta mig igenom Lock…, så hade det här inte handlat om Sherlock hade jag nog hoppat den också. Men om stilen inte är densamma som du säger kan det ju knappast vara Ritchie-känslan som jag störde mig på här.

  7. Håller med om att Sherlock Holmes-känslan är borta och ersatt med Ritchies uppspeedade variant. Tyckte filmen ändå gjorde sitt jobb. Gillade t ex Holmes snabba analyser innan han skulle utfajta en motståndare.

  8. @Jojjenito: Och det var bland annat de där analyserna som jag _inte_ gillade med filmen. Kändes alldeles för o-Holmesigt 😉

  9. Ja, man får koppla bort Doyles bok-Sherlock för att uppskatta stilen. Ah, jag tyckte det var roligt faktiskt. Liksom Holmes-logik applicerat på ett annorlunda sätt. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: