Newarks flygplats tidigt på morgonen. Passagerare, flygvärdinnor och piloter — många är på väg till eller från arbete. Flygplansmekaniker och flygledare. Kö till starbanorna och flighten till LAX blir en halvtimme försenad. An ordinary day’s work? Inte direkt, med tanke på att året är 2001 och datumet 11 september.

United Airlines flight 93 är sannolikt det av de fyra kapade flighterna som man utanför USA har minst koll på — det är det plan som krashlandade på en åker i Pennsylvania utan att nå sitt mål (möjligen Camp David eller Capitolium i Washington D.C.). Exakt vad som hände är också omöjligt att veta eftersom inga överlevde kraschen. Bakom handlingen i United 93 står istället intervjuer med överlevande familjer som fick telefonsamtal från skräckslagna passagerare, telefonsvararmeddelanden och inspelad kommunikation från cockpit.

Regissören Paul Greengrass har i United 93 satsat hårt på autenticitet. Handkamera, grynig bild och teknisk jargong i alla markbaserade flygmiljöer länder en dokumentär känsla åt hela framställningen. Ett par välbekanta ansikten i casten, men inga storstjärnor och många av rollerna som flygplans- och flygplatspersonal spelas av vanliga anställda. Vissa roller besätts av de verkliga personerna, som alltså var på plats när det hände. Inga av passagerarna hänvisas till med namn och vi besparas tårfyllda avsked vid gaten med guldlockiga barn eller åldrande föräldrar (”Call us as soon as you land, darling!”).

Och till viss del funkar det. Man får en bra känsla för den långsamma uppbyggnaden av det totala kaos som rådde på markplan när de två planen ränt in i WTC. Hur det första kapade planet rönte en viss oro innan man kunde ta in vad som verkligen hade hänt. Här finner Greengrass god användning av TV-bilderna som kablades ut av CNN och som rullar i kontrollrum, civila som militära. Man förstår att trots all information (falsk som korrekt) som flög över telefonlinjer och skreks över rum, visste många av de närmaste deltagarna inte stort mer om vad som egentligen hände än alla som satt framför TV:n i vardagsrummet. Okunnighetsdesperationen ger upphov till funderingar huruvida man kan ramma kapade plan med obestyckade jetplan om ingen annan utväg ges.

Vad som också känns i magen är dödsångesten hos passagerarna på planet, manuset är tajt, utan onödiga utvikningar, när det väl händer något går det fort och om inget annat kan man känna en viss tacksamhet mot telecom-revolutionen. Med hjälp av flygplanstelefoner och mobiler kunde nämligen många av passagerarna komma i kontakt med sina familjer innan kraschen.

United 93 är en habil film men det är också allt. Man får en bra bild av vad som hände och vad som eventuellt kan ha hänt. Jag vet inte om det är med tio års fruktlöst terrorkrig i ryggen som 44 människors död givetvis känns tragisk, men kanske inte den världsomvälvande händelse som istället blev dess eftermäle.