United 93 (2006)

Newarks flygplats tidigt på morgonen. Passagerare, flygvärdinnor och piloter — många är på väg till eller från arbete. Flygplansmekaniker och flygledare. Kö till starbanorna och flighten till LAX blir en halvtimme försenad. An ordinary day’s work? Inte direkt, med tanke på att året är 2001 och datumet 11 september.

United Airlines flight 93 är sannolikt det av de fyra kapade flighterna som man utanför USA har minst koll på — det är det plan som krashlandade på en åker i Pennsylvania utan att nå sitt mål (möjligen Camp David eller Capitolium i Washington D.C.). Exakt vad som hände är också omöjligt att veta eftersom inga överlevde kraschen. Bakom handlingen i United 93 står istället intervjuer med överlevande familjer som fick telefonsamtal från skräckslagna passagerare, telefonsvararmeddelanden och inspelad kommunikation från cockpit.

Regissören Paul Greengrass har i United 93 satsat hårt på autenticitet. Handkamera, grynig bild och teknisk jargong i alla markbaserade flygmiljöer länder en dokumentär känsla åt hela framställningen. Ett par välbekanta ansikten i casten, men inga storstjärnor och många av rollerna som flygplans- och flygplatspersonal spelas av vanliga anställda. Vissa roller besätts av de verkliga personerna, som alltså var på plats när det hände. Inga av passagerarna hänvisas till med namn och vi besparas tårfyllda avsked vid gaten med guldlockiga barn eller åldrande föräldrar (”Call us as soon as you land, darling!”).

Och till viss del funkar det. Man får en bra känsla för den långsamma uppbyggnaden av det totala kaos som rådde på markplan när de två planen ränt in i WTC. Hur det första kapade planet rönte en viss oro innan man kunde ta in vad som verkligen hade hänt. Här finner Greengrass god användning av TV-bilderna som kablades ut av CNN och som rullar i kontrollrum, civila som militära. Man förstår att trots all information (falsk som korrekt) som flög över telefonlinjer och skreks över rum, visste många av de närmaste deltagarna inte stort mer om vad som egentligen hände än alla som satt framför TV:n i vardagsrummet. Okunnighetsdesperationen ger upphov till funderingar huruvida man kan ramma kapade plan med obestyckade jetplan om ingen annan utväg ges.

Vad som också känns i magen är dödsångesten hos passagerarna på planet, manuset är tajt, utan onödiga utvikningar, när det väl händer något går det fort och om inget annat kan man känna en viss tacksamhet mot telecom-revolutionen. Med hjälp av flygplanstelefoner och mobiler kunde nämligen många av passagerarna komma i kontakt med sina familjer innan kraschen.

United 93 är en habil film men det är också allt. Man får en bra bild av vad som hände och vad som eventuellt kan ha hänt. Jag vet inte om det är med tio års fruktlöst terrorkrig i ryggen som 44 människors död givetvis känns tragisk, men kanske inte den världsomvälvande händelse som istället blev dess eftermäle.

Annons

9 reaktioner till “United 93 (2006)”

  1. Var det första gången du såg den ? Personligen såg jag United 93 på bio när den kom och stämningen i biosalongen var kännbar när filmen närmade sig slutet. En given fyra var det då, har inte sett den sen dess…

  2. Första gången för mig och det är klart att det blir en väldigt annorlunda känsla i en biosalong när filmen är förhållandevis fräsch.

  3. Ja, speciellt när man ser den med så många andra människor som blir så känslosamma samtidigt. En upplevelse utöver det vanliga, även om man helst hade velat slippa lite av den där känslan som de drabbade måste ha känt.

  4. Du sammanfattade ganska väl mina åsikter om filmen. En habil film som lyckades fånga känslan och atmosfären om vad som hände den dagen, men filmen gav mig inte mer än så. Kanske resulterade den autentiska framställningen som Paul Greengrass ville frambringa med United 93, att här fanns för lite att ”klamra sig fast på” för mig i publiken? Vad vet jag.

    Bra recension som vanligt 🙂

  5. @Martin: Jag upplevde inte autenticiteten som ett typiskt ”gisslantagande” men annars tycks vi ju ha haft ungefär samma upplevelse av den. Roligt att du uppskattade texten.

  6. Jag delar din upplevelse i många hänseenden. Bra film, men känslan av att verkligen vara där fanns inte riktigt. Har tänkt se om den i många år, men det har inte blivit av. Känns som att det finns mer att hämta.

  7. Till skillnad från Pladd så sögs jag verkligen in i filmen och känslan att vara där fanns absolut för mig. Kände klump i halsen och i magen en ”annalkande katastrof”-känsla. Jag återkommer med en recension vid lämpligt tillfälle. En klockren fyra blev det från mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: