Tarzan (1999)

Tarzan är en av de där odödliga bokkaraktärerna (Sherlock Holmes, Robin Hood) som sedan sin födelse gett upphov till ett nära nog oräkneligt antal uppföljare och adaptionen i alla möjliga (och omöjliga) media. Frågan är dock om intresset för apornas konung har minskat under de senaste åren, Disneys Tarzan tycks vara den senaste bioproduktionen om karaktären, har ändå drygt tio år på nacken, och är knappast den mest prominenta bland bolagets alla “klassiker”.

Filmens upptakt går rasande fort och innan vi vet ordet av har Tarzans namnlösa föräldrar inte bara räddat sig från ett brinnande fartyg, byggt ett litet trädhus och dött för leoparden Sabors klor; gorillahonan Kala hunnit förlora en unge och skaffa sig en ersättare.

För det är ju ersättaren, Tarzan, som är filmens fokus. Som i princip varenda Disneyfilm de senaste åren brottas han med frågan om vem han ”egentligen” är och var han hör hemma. Silverryggen Kerchack vill inte erkänna honom som en fullgod medlem i flocken och de andra gorillaungarna retar honom för att han inte hänger med.

Han skäms för sin vita hy, sina ljusa ögon och sin utstickande näsa till dess att Kala kan trösta med att de i alla fall ha lika många öron, lika många händer och varsitt hjärta som bultar för varandra i ömsint moder-/sonkärlek. Intressant med tanke på att Tarzan i boken hade en betydligt mer pragmatisk inställning till sitt utanförskap – efter lite initialt lidande är han fullt på det klara med att han inte är någon apa och tycks rätt nöjd med det.

När Tarzan blivit vuxen (eller åtminstone utvecklat en knivskap haka, dito näsa och rent monstruösa quadriceps) hörs en dag skott i djungeln. Det är den onde storviltjägaren Clayton som hyrts av den traditionellt förvirrade professor Porter och dennes dotter Jane för att föra dem till gorillornas land. Men där professorn och Jane bara är intresserade av att studera de snälla jättarna på plats räknar Clayton med att tjäna pengar på hela affären genom att ta aporna till fånga.

Efter att ha läst Fiffis underbara recension/filmminne om Tarzan känns det som varje invändning till den här filmen spottar på hennes modershjärta men det kan inte hjälpas: Tarzan lyfter liksom aldrig (som film betraktat, alltså, som karaktär är djungelmannen nog så luftburen).

Vissa saker funkar absolut. Rörelsemönstret hos de flesta djuren, framförallt gorillorna, är så bra att man bara hisnar. Animatörerna har skissat fram de där speciella handrörelserna med knogar snarare än fingertoppar helt perfekt. Actionscenen där Jane och Tarzan blir jagade av ett gäng babianer (egentligen mandriller om vi ska vara petiga) är fartfylld och rolig och jag gillar Jane, både som karaktär och framförallt hennes röst i form av Minnie Driver. Hon får bland annat chans att vända på den klassiska ”Me Trazan, You Jane”-scenen på ett ganska charmigt sätt.

Å andra sidan… På ren lyssningsnivå är Phil Collins soundtrack nog så medryckande men det är något med Collins röst som känns väldigt…o-djunglig. Scenen där de unga gorillorna och elefanten Tantor njutningsfullt trashar professor Porters läger står sig slätt mot exempelvis motsvarande masscen i The Lion King (”I Just Can’t Wait To Be King”). Varken skurk (Clayton) eller side-kicks (Terk och Tantor) fastnar. På det hela taget känns det som om Disneyskurkarna har varit rätt bleka på sista tiden och Terk med Rosie O’Donnell-röst är så forcerad och påklistrad att jag nästan hoppas på att Clayton ska få en chans att knäppa åtminstone en apa till.

Jag lämnar alla biologiska invändningar (som att mandriller är terrestra apor) därhän (fast ett par har ju redan poppat upp, jag kan bara inte hålla mig) men måste ändå avsluta med att ta upp ett irritationselement som ju mer jag tänker på det snart kommer att ha nått bibliska proportioner. I Tarzan of the Apes är Tarzan näck till dess att han stöter på en svart stam i djungeln, insett att de är människor liksom han och att de smyckar sig. Ergo: han tar till slut om hand om ett ländkläde som han bär på samma sätt som den tidigare ägaren. Det är en ren utsmyckning, för så har han tolkat afrikanernas klädsel.

Så varför i hela fridens namn är filmens Trazan, vilken inte stöter på en enda svart man, iförd ett prydligt ländkläde redan som liten batting?!! Visst, jag fattar att Disney inte kan utsätta sin unga publik för traumat att åse en fyraårig snopp (än mindre den vuxne Tarzans bihang) men man har inte en försökt att krysta fram någon förklaring kring varför och hur och det stör mig bortom allt förnuft.