alt.titel: Vi barn från Bahnhof Zoo

Att komma hem efter tre dagars jobbresa och hitta en oväntad film i posten, det är en trevlig överraskning. När det sedan visar sig att det är snälla och generösa bloggkollegor som skickat filmen med omtanke om ens cineastiska allmänbildning blir överraskningen ännu trevligare.

Några sådana trevliga överraskningar har livet däremot inte i beredskap för Christiane, tretton på det fjortonde. Skilsmässobarn och utkastad i ett av Västberlins gråa 70-talsbetongmiljonprogramsområden lever hon för David Bowies musik och önskan att kunna åka in till stan och gå på disco. Summa summarum: livet är mest ”piss och skit”.

Sannolikt är det ren livsleda och den rikliga tillgången som gör att Christiane, redan när hon kliver över tröskeln på discot Sound, tar sina första stapplande men ack så likriktade steg in i knarkträsket. Hon får ett piller som hon stoppar i sig men efter att ha stött på en kille med en spruta i armen inne på toa blir hon rädd och spyr upp det med en gång.

På Sound får hon också kontakt med Detlev. Han är snäll, varnar henne mot drogerna och försöker inte tafsa så inte är det väl så konstigt att Christiane kärar ned sig i honom. Inte konstigare än att när hon ser Detlev hoppa på knarktåget som han så idogt varnat henne för blir hon så besviken att hon själv stoppar i sig första bästa piller som råkar ligga i fickan.

Besvikelse tycks också vara vad som leder Christiane till att börja sila även om hon själv säger att hon bara vill ”veta hur det känns”. För kontroll har hon förstås, Christiane. För henne är det inga problem att sila litegrann, bara då och då, när man verkligen vill. Det välkända kruxet är ju bara att hon snart vill hela tiden. Och inte bara vill, hon måste.

Och vad göra när födelsedagspengarna från fjortonårsdagen är slut? Från sprutan i armen (eller i vaden eller i handryggen eller vart det nu överhuvudtaget finns sprutbara kärl) är steget väldigt kort till torskens bil. Snart är Christiane lika hemma på prostitutionshänget Banhof Zoo som hon tidigare var i skolan.

Christiane F. är en av de där ikonografiska filmerna som man (åtminstone som 70-talist) alltid hört talas om men mer sällan sett. När Micke på Blue Rose Case  förstod att jag faktiskt inte stiftat närmare bekantskap med barnen vid Banhof Zoo såg han till att det blev ändring på det.

Som synes av beskrivning ovan är detta knappast en film i ”hejsan-svejsan”-klassen. Den är en osminkad skildring, om jag någonsin såge en, av den berlinska knarkscenen, modell yngre. Christiane F. försöker inte vara det minsta insmickrande och det känns faktiskt ovant att se en film som inte medelst musik eller storyvändningar försöker tala om för mig som tittare vad jag ska tycka och känna om den lilla (så småningom) rödhåriga knarkhoran.

För trots att Christiane värjer sig lite halvslött mot knark och mer aktivt mot prostitution är det naturligtvis där hon hamnar till slut. Till viss del med Detlevs benägna hjälp. Eller kanske snarare förhållandet med Detlev, för man får intrycket av att åtminstone en del av incitamenten för Christianes drogande och horande springer antingen ur besvikelser över att Detlev inte älskar henne (alternativt är ett själviskt svin som vill ha alla silar för sig själv) eller önskan att skaffa honom den där fixen som han så väl behöver.

Det finns stunder i filmen när Christiane och Detlev är rara mot varandra men inte sällan ryker de ihop över sina respektive knarkbehov. Jag blir aldrig riktigt klar över vad det är som gör att Christiane fastnar för Detlev från första början, bortsett från att han tycks vara en äldre kille med fjunig moppemustasch som är schysst mot henne. Och är man tretton och vinglar runt i mammas högklackade skor på ”Europas modernaste discoteque” är det kanske allt som krävs.

Den distans och nivåskillnad jag upplever mellan de två, knarkklyftan antar jag att man skulle kunna kalla den, tycker jag också understryks av deras inte särskilt ömsesidiga försäkringar till varandra. ”D: Jag vill inte att du blir en knarkarbrud. C: Jag vill inte att du dör.” eller ”D: En dag tar vi oss ur. C: Jag lovar att aldrig knulla en torsk”.

Inte heller Christianes mammas roll blir särskilt tydlig i filmen. För visst har flickan en mamma och inte någon som drogar eller super, utan en, som det verkar, rätt normal ensamstående mamma som försöker jonglera tonårsdöttrar, jobb och ett nytt förhållande. Man har alltså inte ansträngt sig för att publiken ska uppfatta henne som frånvarande men samtidigt är hon inte det minsta närvarande.

Att dottern springer på ”disco” var och varannan kväll utan att en förälder reagerar må kanske vara hänt men här verkar det som om modern inte uppmärksammar dotterns missbruk innan hon hittar Christiane utslagen på badrumsgolvet. Och då har Christiane ärligt talat börjat se rätt sliten ut ett bra tag. Och i detta utslagna läge, frågar man då verkligen sin fjortonåring om det är aktuellt med läkare? Fortsättningsvis tycks Christiane och Detlev också ges möjlighet att försöka bli rena på egen hand i moderns lägenhet (och det är banne mig ingen vacker process) men när det är klart och de två är tillbaka vid Banhof Zoo lyser hon återigen med sin frånvaro.

Men det man förstås undrar mest över är ”varför”. Varför börjar Christiane knarka? Varför super Jeppe? Jag kan inte svara för Jeppe på Berget och knappt ens för Christiane trots att jag spenderat lite drygt två timmar i hennes sällskap. Det närmaste jag kommer är att hon helt enkelt är utled och att knarket i det läget blir ett avbrott i monotonin. Ungefär samma anledning antyds hos Detlev: när Christiane frågar om hans hemmagjorda tatuering blir svaret ”Jag hade så tråkigt”. Samtidigt framställs de avgörande händelserna (den första tabletten och den första sprutan) som tydligt orsakade av besvikelse över att saker och ting inte blivit som tonåringen tänkt sig.

Filmen bygger på en bok från 1979 som i sin tur bygger på intervjuer gjorda med den riktiga Christiane F. Hela syftet med den var att öppna samtidens ögon för den Västberlinska knarkscenen och det tycks den har gjort med besked. Det är heller inte svårt att förstå varför filmen, i sin brutalt ärliga framställning, har nått den kultstatus den har.

Problemet för min del är att jag inte upplevde Christiane F. som särskilt bra som film betraktat. Eventuellt hänger det, som nämndes ovan, på att man är så van att se filmer som talar om för en vad man ska känna. Så när jag ser den här, som verkligen inte gör någon ansträngning i den riktningen, känner jag mig bortkommen. Alla osäkerheterna (relationen Christiane-Detlev, mammans roll och den stora frågan Varför) gör mig lite vilsen och jag får svårt att känna med Christiane. Jag ser att hon lider och jag tycker synd om den lilla flickspetan men det finns hela tiden en distans mellan oss.

Däremot är Christiane F. som tids- och ämnesdokument betraktat mer fascinerande. Den håller ständigt en delikat balans där det är så långt ifrån knarkromantik man bara kan komma, samtidigt som det verkligen inte handlar om något gottande i ungdomarnas elände. Möjligen är denna nästintill dokumentära känsla ytterligare ett filter som gör det svårt att uppamma några känslor för dess protagonister.

Så tack Micke, jag uppskattar verkligen gesten och det var onekligen två intressanta och svåra timmar men tyvärr kunde jag inte känna för Christiane på samma sätt som du.