I bid you fare thee well…

Jag ska inte ge mig på något storslaget säckknytande av en månad späckad med klassiska skräckhistorier, för det skulle jag behöva doktorsgrader i både litteratur- och filmvetenskap känns det som.

Men det man kan konstatera är att alla dessa historier fokuseras på Monstret, med vissa underkategorier i form av Vampyren och Varulven. Och att det skräckinjagande med detta Monster alltid är vad som inom den gotiska litteraturen uppenbarligen kallas ”abhuman”. Det vill säga mänsklighet som hela tiden är på väg att övergå i något annat. Det skrämmande och monstruösa ligger inte enbart i avvikelsen från det normala, utan i själva transformeringen, gestaltkränkningen och det gränsöverskridande.

Det monstruösa är flytande, opålitligt och okontrollerbart. I och med detta, oförmågan till en säker definition, kommer också en skrämmande okontaktbarhet. Vi kan aldrig kommunicera med det monstruösa och kommer därför aldrig heller att kunna förstå det. Jag upplever att det här finns en skillnad mellan dessa klassiska Monster om man jämför med exempelvis den senare Slashergenren, där skräcken och hotet ofta snarare ligger i själva situationen. Däremot tenderar okontaktbarheten att om möjligt vara ännu större: en stark skräckfaktor ligger ju ofta i det faktum att mördaren är helt knäpptyst.

Men därmed inte sagt att vi inte kan känna med Monstret. Tydligast i Mary Shelleys Frankenstein är det monstruösa definitivt något man kan ha medkänsla inför. Victor Frankensteins Varelse är också det enda monster av de som samlats på bloggen under oktober som sällan medvetet vill sina offer illa. Trots att hans fysionomi signalerar någon med otrevliga intentioner skiljer han sig från exempelvis Edward Hyde vilken är lika otäck som han ser ut.

Monstret måste också kontrasteras mot något. Därför är det lite förvånande att bara tre av berättelserna redan i sina original (Dracula, Le Phantome… och The Wolf Man) för in temat kring Skönheten och Odjuret. Man kan undra om det är en kontrast som lämpar sig bättre för film eftersom alla visuella adaptioner i princip omgående, mer eller mindre välmotiverat, slänger in Skönheten.

Jag vet inte om detta på något sätt hänger ihop, men man kan också konstatera att de som saknar en tydlig Skönhet är samma berättelser som sysselsätter sig med den Galne Vetenskapsmannen. Vad som däremot blir uppenbart är att våra vetenskapsmän alla på ett eller annat sätt är eller blir galna eftersom de själva blir eller försöker skapa det gränsöverskridande.

De försöker bryta barriären mellan liv eller kropp och blir på så sätt en bild av den bräckliga vägg som ständigt försöker upprättas mellan civilisation och barbari. Det finns helt enkelt inga genvägar till det rättfärdiga livet.

Jag kan bara hoppas att ni, kära läsare, har funnit det lika underhållande som jag gjorde att följa de här klassiska skräckberättelserna från ax till limpa så att säga (ok, den analogin haltar inte så lite). Trots att det inte blev många fullpoängare (typ ingen) i det här temat och ett genomsnittligt betygsvärde på fjuttiga 2,5 är jag ändå nöjd.

Det har varit kul att spegla förlagor och olika adaptioner mot varandra och några trevliga överraskningar har det ändå blivit. Att The Invisible Man var bra både i bok– och filmform visste jag ju redan, likaså att Robert Louis Stevensons kortroman är riktigt kuslig. Men Svengali var rolig att ha stiftat bekantskap med även om filmen ”bara” fick en trea i betyg. Och både 40-talets Jekyll & Hyde samt 60-talets Operaspöke var oväntat underhållande, fast på väldigt olika nivåer förstås.

Men visst hade det varit trevligare att kunna avsluta med lite bättre produktioner. Möjligen var det kroppsförbrytande Monstrets glansdagar förbi i och med 60-talet för att ersättas av det livsförbrytande Monstret i form av Michael Myers, Jason Vorhees och Freddy Krüger?

Imorgon vilar bloggen från sitt Halloween-maraton men från och med onsdag är det tillbaka i gamla hjulspår igen, åtminstone vad gäller genrer. Tack vare en rent ohelig arbetsbörda drar jag nämligen ned på publiceringsfrekvensen till varannan dag under november månad.

Tack för att ni hängde med!

10 reaktioner till “I bid you fare thee well…”

  1. Imponerande genomgång (för att ta till en underdrift). Och den där doktorshatten har du väl förtjänat. 🙂

    Annorlunda tema att köra ett antal klassikers och titta igenom olika versioner, och titta på hur de skiljer sig åt, vad de olika versionerna valt att lyfta fram, hur de sentida står sig jämfört med de gamla. Själv har jag fått några gamlingar på ska-se-listan, kanske inte för att jag tror att jag kommer tokgilla dem. Nej, det är mer för att det känns rätt att ha sett dem, och lite intressanta är de nog.

  2. Tack själv Sofia!
    Jag har kanske inte kommit med så många smarta kommentarer den här månaden men jag har följt dina inlägg med stor glädje och imponerats av hur du har orkat böka dig igenom detta berg av skäckklassiker 🙂
    Verkligen bra gjort! 🙂

  3. Mycket trevlig läsning, tack för det! Du har tagit upp en hel del som jag själv blivit sugen på att kolla in, både i litteratur och film. Det där med galna vetenskapsmän som testar gränserna är intressant, för jag har någonstans någongång (bra referens va?) läst en tolkning av skräck i äldre litteratur och film som menade att det huvudsakliga temat kunde ses som oro för ny teknik och samhällets moderniserande. Intressant nog är ju sensmoralen i ”senare” filmer, dvs skräckfilmer från amerikanskt femtiotal, snarare att man inte ska mixtra på det område som tillhör Gud…

  4. @Jojjenito: Haha, jag kanske får börja titulera mig som hedersdoktor. Kul att jag kunna väcka intresse även för filmerna som inte är de erkända mästerverken.

    @Fiffi: Tack, det var väl vad man tidigare kallade ”kärt besvär”. Och eftersom jag tog dem under en ganska lång period känns det verkligen inte som ett berg, möjligen en liten gravhög 😉

    @BRC: Tack, kul att det blev lite inspiration av det hela. Din eminenta referens antar jag skulle kunna gälla typ en miljard avhandlingar i filmvetenskap (ok, liten överdrift då…). Generellt har jag en känsla av att amerikanska filmer blir lite moraliserande när det gäller den biten.

  5. Tack för stiligt underhållande läsning!
    Även om jag inte lämnat kommentarer efter mig i någon större mängd har jag med stort nöje tagit del av varje inlägg och tankar!

    Som alltid.

  6. @Steffo: Huvudsaken är ju att det finns något vettigt att hämta på bloggen, ingen ska känna sig tvungen att kommentera. Kul att temat gick hem och tack för sällskapet!

  7. Ett oerhört imponerande tema, givetvis, och garanterat många inlägg jag kommer återvända till om jag kommer i närkontakt med verken i fråga.

  8. @Pladd: Tack, vad kul att de har väckt ett intresse. Återkoppling är alltid roligt, ska bli spännande att se vad du i så fall tar dig igenom först.

  9. Mycket mycket underhållande, informativ och trevlig läsning bla fick jag lära mig vad/vem en Svengali är. Imponerande arbete. Jag bockar och ler 🙂
    Mest intresserad blev jag av fantomen och Moreau (tidigaste) ska spana in dessa vid tillfälle.

  10. @filmitch: Då får väl jag niga tillbaka som tack för läsning och kommenterande. Kul att du hittade något som kändes matnyttigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: