Mary Shelley’s Frankenstein (1994)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i januari 1995

Kenneth Branagh är mannen som levererar renodlad Shakespeare och som trots detta har blivit Hollywoods egen lilla guldkalv. Ingen är helt immun mot trender och i och med Frankenstein behandlar han den siste av skräckens tre stora: Monstret.

Upptäcktsresande Walton är övertygad om att han skall bli den förste att hitta vägen till nordpolen. Skeppet fryser dock fast i isen och det är här han och besättningen stöter på Victor Frankenstein, jagandes sitt monster. Tillfälligtvis vilande får Victor en chans att förtälja sin historia. Han var tidigt förutbestämd att bli läkare men när hans älskade mor dör så blir tanken att besegra döden och skänka liv något av en besatthet. I Ingolstadt där han läser medicin träffar han på den mystiske dr Waldman som tidigare har gjort experiment på just det här området. Nyckelordet är elekticitet när det gäller att återuppliva död vävnad. Mitt i ett koleradrabbat Ingolstadt och totalt avskärmad från omvärlden utför Victor sina experiment. I ett laboratorium som mest liknar en satanisk tomteverkstad fyllt med kopparrör, glasflaskor och likdelar lyckas han tillslut. Men ”experimentet” är en vederstyggelse och Victor lämnar det att dö. Livet ger sig dock inte så lätt och monstret flyr genom staden bara för att upptäcka att alla skyr hans hemska anlete. Victor som tror att allt är över flyttar efter avslutade studier hem igen för att gifta sig med sin ungdomsförälskelse: Elizabeth. Men monstret söker upp honom för att ta hämnd, han vill att Victor skall göra honom en partner.

Precis som Coppola gjorde med Dracula så har Branagh bemödat sig med att få historien så lik orginalet som möjligt. Det kan behövas, för nästan ända från och med den första Frankensteinfilmen med Boris Karloff så har Mary Shelleys bok blivit sorgligt massakrerad. I Dracula tog man fasta på blodet och försökte appellera till AIDS för att ge filmen nutidsrelevans men det är frågan om inte Frankenstein har denna relevans i ännu större utsträckning. Idag är gränsen mellan liv och död mycket flytande och man kanske är mindre benägen än Frankenstein själv att acceptera att de döda inte har någon plats i de levandes skara.

Det är sällan en film är helt perfekt och visst har även denna Frankenstein sina skavanker. Sceneriet med Ishavet verkar ha grävts upp från något gammalt rekvisitaförråd, man hade lika gärna kunnat stämpla ”kuliss” på isbergen av papier-maché. Visst är Helena Bonham Carters frisyr mer vild än vad som troligen var acceptabelt på den tiden och visst är Branagh stundom en väldigt äpplekindad Victor men man är beredd att överse med detta för det är fortfarande en sällsynt bra film. Inte minst på grund av att Patrick Doyle här har lyckats skapa en lika grymt kraftfull musik som till Henrik V. Också monstret är något helt annat än Boris Karloff med muttrar i tinningarna.

Omdöme 2011:

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har knarkat. Men om jag nu någon gång har gjort det bör det ha varit i form av ett rejält uppåttjack när jag såg premiären av Mary Shelley’s Frankenstein på bio.

Det här var en ungdomssynd som jag hade lyckats förtränga, för i en omtitt kan jag konstatera följande: det finns absolut ingenting som motiverar att ge den här filmen full pott. Det är meningen att den ska vara mäktig, men den blir bara bombastisk, övertydlig och teatralisk. Den har emellertid gett mig början till en definition av ordet pretentiös: när man börjar fnissa trots att det som utspelas i filmen ska vara så dramatiskt så. Exempelvis när Victor och hans nyfödde halkar och klafsar omkring i en sjö av fostervatten (vilket dessutom bör ha varit redigt ofräscht eftersom vi ser Victor samla ihop eländet under en längre period).

Jag misstänker att Branagh ville försöka återskapa den blandning av dramatik och fasa som finns i originalet (men som inte heller där fungerade särskilt bra) men allt faller platt till marken. Lika livlös är relationen mellan Branaghs Victor och Bonham Carters Elizabeth, de kommer aldrig över tröskeln att vara skådisar som agerar ut ett förhållande.

Händelsemässigt har man gjort en hel del förändringar, varav vissa är snodda från filmerna. Varför vet jag inte och jag kan inte påstå att jag gillar dem. Varelsen är mer medveten, mer beräknande och blir därmed mer ondsint medan Victor fråntas en hel del av den skuld som Mary lade på hans axlar i samband med Justine Moritz död. Frank Darabont — vad fasen sysslade du med?!

Ett par saker räddar denna moderna Frankenstein från totalt haveri. Det är rätt trevligt att återse Tom Hulce som bästisen Henry Clerval. Sminkningen på DeNiros varelse är riktigt snygg. Och så den avslutande brandscenen. Men inte räcker det särskilt långt, inte.

6 reaktioner till “Mary Shelley’s Frankenstein (1994)”

  1. Lustigt att du tyckte helt annorlunda. Det är det som är risken med att se om sådant man en gång gillade. Jag gjorde det misstaget med ”Great Expectations” i somras. ”Frankenstein” i Branaghs upplaga har jag aldrig gillat som helhet, men senast jag såg den tyckte jag att den fungerade som underhållning för stunden, främst för Doyles soundtrack. Men då hade jag också precis tagit mig igenom Universals urvattnade uppföljare…

  2. Jag har verkligen känt med dig här under oktober månad. Det känns inte som om du har hittat så många guldkorn direkt … :S Vore kul att få ett snittbetyg när månaden är slut. Gissar på 2,8 … 😉

  3. I skapelsescenen du beskriver, Branaghs inoljade och bara överkropp när monstret skapas – what’s not to love? Jag hade velat leva ett liv regisserat av Branagh. Tänk så många gapiga dialoger och pampig musik en vanlig lunch hade bestått av.

  4. @BRC: Visst, allt beror på omständigheterna. Det knepiga är att jag hela tiden har kommit ihåg den här filmen som en total flopp så att läsa min egen hyllning kändes väldigt skumt. Till skillnad från Mary Reilly och Wolf som jag kom ihåg som dåliga och som ju också fått det omdömet.

    @Sara: Tja, fast så illa har det inte varit ändå måste jag säga. Det har varit himla kul att se och jämför alla de här olika versionerna mot varandra även om de i slutänden kanske inte har varit några höjdare. Svengali var nog den största positiva överraskningen tror jag. Och de blev bara sämre och sämre, ju längre fram man kom i det nittonde århundradet.

    @Pladd: Hahaha, DET har du helt rätt i!!!! Och så mycket Emma Thompson, det skulle jag gilla.

  5. Minns när jag såg filmen för första och (ett löfte) enda gången. Jag som älskat KB alla Shakespeare filmer och Peters friends så kommer den här koblaffan helt oförberett, i samma veva dök KB upp i Wild Wild West. Mitt och KB förhållande via vita duken har aldrig varit detsamma efter dessa fadäser 😦

  6. @filmitch: Ojoj, vilken kommentarsöverflöd som möter mig på morgonen 😀 Nå, jag hade tur i det att det hann gå ett par år mellan denna och WWW, men du har helt rätt, den gamle Kenta har man liksom aldrig kunnat hitta tillbaka till…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: