Filmen som kom att bryta 20-årscykeln för Fantomen på operan-filmerna signeras skräckmästaren Dario Argento. Inte ens tio år efter Robert Englunds insats blev detta filmen Argento kom att följa upp sin La sindrome di Stendhal med (icke att förväxlas med regissörens Opera som kom 1987).

I en scen som känns lite väl kopierad från Batman Returns för att man ska bli riktigt fångad, glider ett barn längs med Seines kloakavkrokar till dess att den lille med sin korg räddas undan en säker död medelst vattenfall tack vare ett gäng företagsamma råttor. Vi blir informerade om att dessa ”mörkrets invånare” formar ett märkligt band med barnet.

Och märkligare ska det bli: huxflux är det minst tjugo-trettio år senare och barnet har trots råttuppfostran och dagsljusbrist vuxit upp till en fullt funktionsduglig Julian Sands, i alla fall rent kroppsligt sett. Han har av okänd anledning förskansat sig på Parisoperan som etablissemangets Fantom och blir alldeles förtrollad av sången som frambringas av den unga och vackra Christine Daaé.

Råttorna har tydligen dessutom lyckats vidarebefordra både hypnotiska och telepatiska förmågor till sin skyddsling för Christine blir lika förtrollad hon. Samtidigt blir hon uppvaktad av Vicomte Raoul vilken hon först förklarar vara den bror hon alltid velat ha (hon vet precis vad män vill höra…) men snart är lika hopplöst förälskad i som sin ljushyllte hjälte.

Nå, eftersom Fantomen är av åsikten att Christine är det bästa som hänt operan sedan man installerade gasbelysning ser han via kristallkronevägen till att hon får möjlighet att sjunga på stora scenen. Men när han plockar med henne ned till sitt underjordiska tillhåll är hon inte lika trakterad. Och det trots att grottan är utrustad med en orgel vars storlek antyder att han snattat den från Notre Dame och en säng vars storlek antyder att han snattat den från Paris största bordell.

Men Fantomen har en nemesis i operans råttfångare, en man som svurit på att utrota alla ”monster”, och han vet numera var Fantomen har sin boudoir.

Utifrån beskrivningen ovan har det möjligen skymtat fram här och var att jag inte känner mig helt övertygad av Argentos Fantom. Den visuelle Argento gör tyvärr inte heller så mycket väsen av sig, Il fantasma dell’opera måste i det avseendet vara den mest genomsnittliga film av regissören som jag har sett. Visst, det är en hel del naket, gore och halvdana effekter som siktar stratosfäriskt högre än de överhuvudtaget kan nå men själva historien blir tyvärr inte bättre för det.

För det första kan jag bara inte klura ut exakt hur rådisarna klarade av att lära Fantomen att gå och klä sig och prata och…ja, ni fattar. Dessutom försvinner en hel del av berättelsens poäng när man tar bort den rent fysiska Skönheten och Odjuret-aspekten. Julian Sands Fantom är i och för sig ett Odjur i så motto att han gärna äter sina offer eller i alla fall biter dem men det där med masker eller ruttnande ansikten ligger tydligen inte för honom.

Dessutom har Argento infört en ganska radikal förändring i relationen mellan Christine och Fantomen, vilket bland annat markeras av att operan för dagen på scen inte är Faust utan Romeo och Julia, Tyvärr låter Argento sin Jul…Christine hoppa alldeles för abrupt mellan att älska och hata.

Finstämd kärlekshistoria hade kanske kunnat gifta sig alldeles utmärkt med grisig gore om det inte varit för att Argento försöker sig på en trekant genom att slänga in stråk av buskishumor (framförallt genom råttfångaren) vilken tyvärr stavar Monty Python snarare än Suspiria eller Phenomena. Combon fungerar inte, räcker det kanske med att konstatera.

Någon vettig stämning har regissören heller inte lyckats med att skapa nere i grottsystemet, sannolikt eftersom dess läskighet representeras av utklippta bilder av summa summarum en spindel, en fladdermus, en grabbnäve maskar och, i rättvisans namn, en jäkla massa råttor.

Men när råttorna ska låtsas bita folk ser det inte särskilt verkligt ut, inte heller deras röda ögon eller råttdockorna som rör lite stelt på sig när det ska hackas råtthuvuden eller klippas råttsvansar (å andra sidan är jag förstås tacksam över att man inte använde the real deal). Och scenen där jag skulle kunna svära på att det ser ut som om Julian Sands är på väg att knäppa upp brallorna för att matcha sin redan bara överkropp samtidigt som han ligger omgiven av råttor tar jag gärna ett mentalt lavemang mot för att få ut ur skallen.

Denna än så länge sista ”riktiga” Fantom-film (då räknar jag alltså bort den filmatiserade musikalen) är inte värdig vare sig historien och dess efterföljare eller Dario Argento.