Tidigt i The Island of Dr. Moreau får man som svensk en liten extra bonus – på väggen i Moreaus hus hänger nämligen ett elegant diplom från Kongl. Carolinska medico-chirurgiska institutet och i en låda hittar den ofrivillige gästen Edward Douglas snart den karakteristiska medaljen.

Nobelpriset etablerar sålunda Dr. Moreau som ett geni och i likhet med alla genier är han tillika galen. Han informerar lugnt Edward att hans mål är att skapa den perfekta människan, en varelse ”incapable of any malice”, och bästa sättet att göra det på är att infoga mänskligt DNA i djur. Exakt varför just den lösningen skulle vara särskilt optimal går han inte närmare in på och med tanke på att han och hans assistent Montgomery måste droga sina skapelser för att de inte ska regridera samt hålla dem i schack med hjälp av elektriska implantat förstår jag att Edward inte känner sig helt övertygad.

Det gör inte heller några av öns djurmänniskor och eftersom Moreau gjort dem ganska smarta (BIG mistake!) lyckas de efter ett tag klura ut kopplingen mellan implantaten och den smärta som är Faderns straff. Hur det går sedan tror jag ni kan räkna ut själva.

Möjligen beror det enbart på att jag blev så oengagerad av 70-talsversionen, men denna ö-skildring kändes faktiskt inte alls lika genomusel som jag mindes den. Visst, Brando spelar över men skapar på det hela taget en rätt överdådigt galen vetenskapsman, komplett med en privat liten ”påvebil” (ni vet den där med en liten pålimmad ostkupa), kaftan, pianospel och en klonad Mini Me (som mest av allt ser ut som ett skrumpet äpple, alternativt en flådd och torkad rhesusapa).

Val Kilmer tycks i sin rolltolkning ha plockat upp de diskussioner som tydligen finns kring förlagans homosexuella tendenser – hans Montgomery är (i alla fall inledningsvis) lätt feminin med en blonderad beach bum-look. Jag tycker också att karaktären som sådan har blivit mer intressant eftersom man får veta att han fullt frivilligt sökt sig till Moreau och dennes oheliga experiment även om det inte är något som utforskas i någon större detalj. Dessutom har hans missbruk uppdaterats från fermenterade till kemiska substanser vilket känns helt följdriktigt.

Men nu ska vi kanske inte lura oss själva – någon höjdarfilm är det verkligen inte. Denna nya ö är fortfarande alldeles för paradisisk om man ska jämför med förlagan. Djurmänniskornas masker (av veteranen Stan Winston) är förvisso klart bättre än 70-talets, men däremot har man tagit mun alldeles för full när det gäller effekterna för rörelsemönster. Jag har svårt att tänka mig att det eländet såg ok ut ens för 15 år sedan.

Frågan är dock om filmen inte blivit lite förföljd av allt som hände bakom kameran och som säkerligen lade en hel del sordin på stämningen. Marlon Brandos dotter hade just tagit livet av sig, Val Kilmer låg i skilsmässa, David Thewlis bröt benet, regissör Richard Stanley blev utbytt mot John Frankenhemier efter fyra dagar och Frankenheimer kom absolut inte överens med sina två megakändisar. För en plats på listan ”The 100 Most Amusingly Bad Movies Ever Made” i The Official Razzie Movie Guide vet jag faktiskt inte om jag tycker att den förtjänar.

Eller också är det bara för att jag har blivit tjusad av det faktum att man här, också till skillnad från 70-talsversionen, åtminstone gjort ett försök att förnya den filosofiska diskussionen en smula (bra eller inte kan man ju diskutera). Moreau blir den hycklande guden när han å ena sidan säger sig älska alla sina ”barn” men å andra sidan inte drar sig för att straffa dem när det passar honom. Regeln att inte döda gäller för vissa men inte för andra. Och så har han ju designat en sådan käck ishatt för att hålla sig coooool.

Annonser