The Island of Dr. Moreau (1996)

Tidigt i The Island of Dr. Moreau får man som svensk en liten extra bonus – på väggen i Moreaus hus hänger nämligen ett elegant diplom från Kongl. Carolinska medico-chirurgiska institutet och i en låda hittar den ofrivillige gästen Edward Douglas snart den karakteristiska medaljen.

Nobelpriset etablerar sålunda Dr. Moreau som ett geni och i likhet med alla genier är han tillika galen. Han informerar lugnt Edward att hans mål är att skapa den perfekta människan, en varelse ”incapable of any malice”, och bästa sättet att göra det på är att infoga mänskligt DNA i djur. Exakt varför just den lösningen skulle vara särskilt optimal går han inte närmare in på och med tanke på att han och hans assistent Montgomery måste droga sina skapelser för att de inte ska regridera samt hålla dem i schack med hjälp av elektriska implantat förstår jag att Edward inte känner sig helt övertygad.

Det gör inte heller några av öns djurmänniskor och eftersom Moreau gjort dem ganska smarta (BIG mistake!) lyckas de efter ett tag klura ut kopplingen mellan implantaten och den smärta som är Faderns straff. Hur det går sedan tror jag ni kan räkna ut själva.

Möjligen beror det enbart på att jag blev så oengagerad av 70-talsversionen, men denna ö-skildring kändes faktiskt inte alls lika genomusel som jag mindes den. Visst, Brando spelar över men skapar på det hela taget en rätt överdådigt galen vetenskapsman, komplett med en privat liten ”påvebil” (ni vet den där med en liten pålimmad ostkupa), kaftan, pianospel och en klonad Mini Me (som mest av allt ser ut som ett skrumpet äpple, alternativt en flådd och torkad rhesusapa).

Val Kilmer tycks i sin rolltolkning ha plockat upp de diskussioner som tydligen finns kring förlagans homosexuella tendenser – hans Montgomery är (i alla fall inledningsvis) lätt feminin med en blonderad beach bum-look. Jag tycker också att karaktären som sådan har blivit mer intressant eftersom man får veta att han fullt frivilligt sökt sig till Moreau och dennes oheliga experiment även om det inte är något som utforskas i någon större detalj. Dessutom har hans missbruk uppdaterats från fermenterade till kemiska substanser vilket känns helt följdriktigt.

Men nu ska vi kanske inte lura oss själva – någon höjdarfilm är det verkligen inte. Denna nya ö är fortfarande alldeles för paradisisk om man ska jämför med förlagan. Djurmänniskornas masker (av veteranen Stan Winston) är förvisso klart bättre än 70-talets, men däremot har man tagit mun alldeles för full när det gäller effekterna för rörelsemönster. Jag har svårt att tänka mig att det eländet såg ok ut ens för 15 år sedan.

Frågan är dock om filmen inte blivit lite förföljd av allt som hände bakom kameran och som säkerligen lade en hel del sordin på stämningen. Marlon Brandos dotter hade just tagit livet av sig, Val Kilmer låg i skilsmässa, David Thewlis bröt benet, regissör Richard Stanley blev utbytt mot John Frankenhemier efter fyra dagar och Frankenheimer kom absolut inte överens med sina två megakändisar. För en plats på listan ”The 100 Most Amusingly Bad Movies Ever Made” i The Official Razzie Movie Guide vet jag faktiskt inte om jag tycker att den förtjänar.

Eller också är det bara för att jag har blivit tjusad av det faktum att man här, också till skillnad från 70-talsversionen, åtminstone gjort ett försök att förnya den filosofiska diskussionen en smula (bra eller inte kan man ju diskutera). Moreau blir den hycklande guden när han å ena sidan säger sig älska alla sina ”barn” men å andra sidan inte drar sig för att straffa dem när det passar honom. Regeln att inte döda gäller för vissa men inte för andra. Och så har han ju designat en sådan käck ishatt för att hålla sig coooool.

5 reaktioner till “The Island of Dr. Moreau (1996)”

  1. Ja, jag kan hålla med att förtexterna är riktigt snygga. Snyggare än vad filmen förtjänar skulle jag nog säga.

  2. Ah, äntligen! 😀

    Kilmers vägar äro outgrundliga, liksom Brandos, och därför har jag inte vågat se den här. Men eftersom det inte blev en sågning här känner jag mig ändå rätt hoppfull inför den dagen jag och Dr Moreau slutligen möts.

  3. Filmen gick på tv 7 i går kväll så jag passade på att återuppleva gamla minnen. Tre iaktagelser:
    1 Brando påminner oroväckande mkt om Ernst Hugo Jähregård
    2 Den rakade Rhesusapan (mini me) är obehaglig.
    3 Filmen har INTE åldrats väl med tiden, jag orkade inte se klart.

  4. @Pladd: Jag visste väl att du skulle bli nöjd till slut 😀 Haha, du skulle kanske läsa filmitch kommentar innan du bestämmer sig för att se om den…

    @filmitch:Likheten hade jag faktiskt inte tänkt på, men det har du helt rätt i. Det är något med de där bulldogskinderna. Och nej, det var inte mycket värdighet i det åldrandet….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: