Briljante vetenskapsmannen Sebastian Caine jobbar med att göra djur osynliga. Det har han inte längre några problem med, hela labbet är fullt av dem. Kruxet är att vända processen och göra dem synliga igen. Och vilken uppdragsgivare är vansinnigt intresserad av osynlighetens gåta? Militären förstås, varför Sebastians labb är lokaliserat långt ned i underjorden och designmässigt går i en chict minimalistisk stil – en dröm i betong och rostfritt stål.

Till slut lyckas i alla fall Sebastian omvandla energin från alla de Twinkies han sätter i sig till lösningen på problemet och gorillan Amy återförs (efter några pulshöjande komplikationer givetvis) till de synligas värld. Men eftersom Sebastian är en briljant vetenskapsman och alla briljanta vetenskapsmän har gudskomplex vill han ännu inte riktigt avslöja för sina uppdragsgivare att projektet är så gott som avklarat. En utmaning kvarstår: att testa processen på en människa.

Och vem bättre att ställa upp som testperson än Sebastian själv (man får kanske vara tacksam över att han inte kidnappade någon stackars uteliggare i alla fall)? Allt går som det ska inledningsvis även om den osynlige tar sig vissa friheter med sin nya egenskap i vad som måste vara världens varmaste labb eftersom han kan knata omkring spritt språngandes till en början.

Men Sebastians återinträde i synligheten fallerar och om hans labbteam börjar bli en smula paranoida över att klaga öppet på chefen (vem vet var han håller hus?) är det inget emot vad Sebastian själv börjar bli.

Hollow Man är Paul Verhoevens försök till en adaption på Wells The Invisible Man och det är tur att filmen är så pass gammal att jag kan hämta lite förtröstan i det faktum att han sedan gick vidare och gjorde den betydligt bättre Zwartboek. För Hollow Man är tyvärr ingen särskilt bra film, varken för sig själv eller som adaption (speciellt inte när den dessutom måste slåss mot James Whale och Claude Rains).

Jag tolkar titeln som att den inte bara ska vara ett försök till variation på ordet ”invisible”, utan också syfta på Sebastian själv. För i den här filmen blir det uppenbart att det en osynlig man kan göra bättre än alla andra män, förutom att mörda (vilket ju var Wells protagonistslutsats), är att våldta. Just den slutsatsen känns i och för sig både väntad eller följdriktig, däremot tycker jag att man har pressat in den alldeles för snabbt i Sebastians karaktärsutveckling (med hjälp av självpeppen: ”Who’s gonna know?”).

Ja, han gillar att titta på sin superdupersnygga granne vilken har klara exhibitionistiska tendenser (vad annat handlar det om när man klär av sig i BH i ett upplyst rum på kvällen utan gardinerna fördragna när gatan som separerar husen tycks vara av grändstorlek) men i min värld är i alla fall steget från smygtittande till regelrätt och fullt medveten överfallsvåldtäkt ganska lång.

Beskrivningen av Sebastians nedåtgående spiral i vansinnet blir aldrig särskilt spännande och allt som ska tjäna som uppbyggnad till den oundvikliga kattochråtta-leken skapar inte den stämning som skulle behövas. När det väl kör igång på allvar nere i labbet är man redan rätt likgiltig, till och med inför våra hjältar Linda och Matt.

Detta trots att de spelas av en charmig Josh Brolin och en föredömligt handlingskraftig Elisabeth Shue. Inte ens Kevin Bacon som Sebastian Caine bjuder på några större uppenbarelser. Han gör ett kompetent jobb, varken mer eller mindre.

Föga förvånande är Hollow Man en effektdriven film. Men där The Invisible Man anno 1933 på ett alldeles utmärkt sätt höll sig inom ramarna för vad man kunde uppnå med effekterna är resultatet i Hollow Man betydligt mer svajigt. Ibland blir det riktigt bra, som i scenen som involverar en eldkastare, men ibland blir det helt enkelt lite för mycket plastig effektkänsla. Inte så att det kanske ser väldigt dåligt ut, utan mer för att man hela tiden ser det som effekter. Det lyckas sällan bli ”på riktigt”.

Dessutom upptäcker jag att jag i sammanhanget stör mig på att man valt att göra osynlighetsblivandet i ”lager” (först försvinner huden, sedan muskler, sedan blodkärl, och så vidare) eftersom det inte har någon som helst biologisk eller medicinsk grund utan enbart upplevs som ytterligare ett sätt att visa lite cool CGI. Då tycker jag att de scener där man egentligen inte behöver skapa några effekter, det vill säga det vi ser på värmekameror, blir betydligt effektivare.

Hollow Man är ingen genomrutten film, men den är heller inget att yvas över. Särskilt inte från en regissör som har RoboCop, Total Recall och Starship Troopers på CV:n.

Annonser