Hollow Man (2000)

Briljante vetenskapsmannen Sebastian Caine jobbar med att göra djur osynliga. Det har han inte längre några problem med, hela labbet är fullt av dem. Kruxet är att vända processen och göra dem synliga igen. Och vilken uppdragsgivare är vansinnigt intresserad av osynlighetens gåta? Militären förstås, varför Sebastians labb är lokaliserat långt ned i underjorden och designmässigt går i en chict minimalistisk stil – en dröm i betong och rostfritt stål.

Till slut lyckas i alla fall Sebastian omvandla energin från alla de Twinkies han sätter i sig till lösningen på problemet och gorillan Amy återförs (efter några pulshöjande komplikationer givetvis) till de synligas värld. Men eftersom Sebastian är en briljant vetenskapsman och alla briljanta vetenskapsmän har gudskomplex vill han ännu inte riktigt avslöja för sina uppdragsgivare att projektet är så gott som avklarat. En utmaning kvarstår: att testa processen på en människa.

Och vem bättre att ställa upp som testperson än Sebastian själv (man får kanske vara tacksam över att han inte kidnappade någon stackars uteliggare i alla fall)? Allt går som det ska inledningsvis även om den osynlige tar sig vissa friheter med sin nya egenskap i vad som måste vara världens varmaste labb eftersom han kan knata omkring spritt språngandes till en början.

Men Sebastians återinträde i synligheten fallerar och om hans labbteam börjar bli en smula paranoida över att klaga öppet på chefen (vem vet var han håller hus?) är det inget emot vad Sebastian själv börjar bli.

Hollow Man är Paul Verhoevens försök till en adaption på Wells The Invisible Man och det är tur att filmen är så pass gammal att jag kan hämta lite förtröstan i det faktum att han sedan gick vidare och gjorde den betydligt bättre Zwartboek. För Hollow Man är tyvärr ingen särskilt bra film, varken för sig själv eller som adaption (speciellt inte när den dessutom måste slåss mot James Whale och Claude Rains).

Jag tolkar titeln som att den inte bara ska vara ett försök till variation på ordet ”invisible”, utan också syfta på Sebastian själv. För i den här filmen blir det uppenbart att det en osynlig man kan göra bättre än alla andra män, förutom att mörda (vilket ju var Wells protagonistslutsats), är att våldta. Just den slutsatsen känns i och för sig både väntad eller följdriktig, däremot tycker jag att man har pressat in den alldeles för snabbt i Sebastians karaktärsutveckling (med hjälp av självpeppen: ”Who’s gonna know?”).

Ja, han gillar att titta på sin superdupersnygga granne vilken har klara exhibitionistiska tendenser (vad annat handlar det om när man klär av sig i BH i ett upplyst rum på kvällen utan gardinerna fördragna när gatan som separerar husen tycks vara av grändstorlek) men i min värld är i alla fall steget från smygtittande till regelrätt och fullt medveten överfallsvåldtäkt ganska lång.

Beskrivningen av Sebastians nedåtgående spiral i vansinnet blir aldrig särskilt spännande och allt som ska tjäna som uppbyggnad till den oundvikliga kattochråtta-leken skapar inte den stämning som skulle behövas. När det väl kör igång på allvar nere i labbet är man redan rätt likgiltig, till och med inför våra hjältar Linda och Matt.

Detta trots att de spelas av en charmig Josh Brolin och en föredömligt handlingskraftig Elisabeth Shue. Inte ens Kevin Bacon som Sebastian Caine bjuder på några större uppenbarelser. Han gör ett kompetent jobb, varken mer eller mindre.

Föga förvånande är Hollow Man en effektdriven film. Men där The Invisible Man anno 1933 på ett alldeles utmärkt sätt höll sig inom ramarna för vad man kunde uppnå med effekterna är resultatet i Hollow Man betydligt mer svajigt. Ibland blir det riktigt bra, som i scenen som involverar en eldkastare, men ibland blir det helt enkelt lite för mycket plastig effektkänsla. Inte så att det kanske ser väldigt dåligt ut, utan mer för att man hela tiden ser det som effekter. Det lyckas sällan bli ”på riktigt”.

Dessutom upptäcker jag att jag i sammanhanget stör mig på att man valt att göra osynlighetsblivandet i ”lager” (först försvinner huden, sedan muskler, sedan blodkärl, och så vidare) eftersom det inte har någon som helst biologisk eller medicinsk grund utan enbart upplevs som ytterligare ett sätt att visa lite cool CGI. Då tycker jag att de scener där man egentligen inte behöver skapa några effekter, det vill säga det vi ser på värmekameror, blir betydligt effektivare.

Hollow Man är ingen genomrutten film, men den är heller inget att yvas över. Särskilt inte från en regissör som har RoboCop, Total Recall och Starship Troopers på CV:n.

11 reaktioner till “Hollow Man (2000)”

  1. Jag blev lite nyfiken på dom sista meningarna i recensionen. Menar du att du tycker att RoboCop, Total Recall och Starship Troopers är bättre eller lika dåliga som Hollow man?

  2. Attans, kunde det missförstås så kapitalt?! Jag menar förstås att de är vida överlägsna den ihålige mannen 😀

  3. Haha, ja, trots att jag läst den tre fyra gånger så får jag inte riktigt ihop den sista meningen jag heller. 😉 Men jag antar att du menar att Verhoeven har gjort andra riktigt bra filmer och därför har rätt att göra en ganska dålig film också. Fast då kan man ju hävda att om man gjort så bra filmer är det ju märkligt att man ska behöva klämma ur sig en medioker.

    Jag tror inte jag har sett hela Hollow Man men ganska stora delar vid olika tillfällen på nån av våra trevliga reklamkanaler. Minns att jag tyckte det var konstigt att den osynlige plötsligt var så elak, i alla avseenden inte bara att han ville typ bli framgångsrik. Nä, han blev liksom elak mot alla. Jag vet inte om det var Kevin Bacons fel kanske att det inte funkade.

  4. @Jojjenito: Det var värst vad jag lyckades bli luddig här… Menade förstås som du skriver i din andra mening, att man borde kunna förvänta sig bättre från Verhoeven. Tanken i Hollow Man var ju att man blev hyperaggressiv av själva osynlighetsvarandet så just den ”logiska” förklaringen tyckte jag ändå funkade hyfsat.

  5. Ah, nu förstår jag varför i alla fall jag inte förstod. Jag hade inte koll på vad ”att yvas över” betyder. Jag fick för mig att det betydde ”att bli upprörd över” när det egentligen är tvärtom (att vara stolt över). Jaha, ytterligare ny kunskap som tränger ut gammal… 😉

  6. Tack för klargörandet. Nu känner jag mig lite klokare och jag behöver dessutom inte ta på mig försvara-Verhoeven-hatten angående toppenfilmen Total Recall. 😉

  7. @Jojjenito: Ja, då var det ju inte så lätt förstås. Vad var det som försvann den här gången? 😉

    @Fiffi: Inte inför mig i alla fall, den är ju hur bra som helst (utstående ögon! tjejen med tre bröst! halspunkteringen!)

  8. Den här filmen var lite av en besvikelse speciellt med tanke på vad regissören hade i sitt tidigare CV, förvånansvärt tam och lite småtrist. Fick en lite jaha var det här allt? känsla efter filmen

  9. @filmitch: Absolut, utifrån förhandsinformationen trodde man ju ändå att det skulle kunna bli något. Men det var verkligen bara en tråkig standard-Hollywoodprodukt.

  10. Hehe, jag hade inga problem att tolka sista meningen rätt i alla fall. Ja i jämförelse med RoboCop, Total Recall och Starship Troopers står sig denna slätt.

    Men annars en ”helt ok” film där jag hade mest kul med de olika skådisarnas agerande. Specialeffekterna var bättre än väntat men sämre än att filmen ska kunna leva på dem…

  11. @Henke: Vi kan vara överens om att Verhoeven funkar bättre när han tacklar fascistiska regimer i alla fall 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: