Fantomfilmerna tycks arbeta i (nästan) 20-årscykler: första filmen 1925, andra 1943, tredje 1962 och så denna. Förvånansvärt regelbundet med tanke på att förlagan ändå inte varit så värst känd. Men det är kanske ingen djärv gissning att denna sena 80-talsrulle försökte rida på vågen av (1) musicalen som gjort succé tre år tidigare och (2) Elm Street-Robban som vid det här laget hade fyra Freddy-filmer under bältet och ytterligare två att se fram emot. Gissa vilken roll han spelar?

Den unga Christine Day drömmer om ära och framgång i den tuffa artistbranschen. Till en audition har hennes kompis som är bibliotekarie på ett musikbibliotek hittat det perfekta sättet att få regissörens uppmärksamhet utan att behöva klä av sig på hans kontor.

Christine ska sjunga ur den okända operan ”Don Juan Triumphant” av den likaledes okände kompositören Eric Destler. Att kompisen hittat referenser till Destler som antyder att han skulle vara ”composer by day and serial killer by night” är inget som hindrar. Tydligen inte heller att Christine får syner av blod som tränger fram ur partituret när hon sjunger en stump.

Men när Christine väl har sin audition avbryts den snart av att hon får, inte en kristallkrona men väl en sandsäck i skallen. Hon hör en röst kalla ”Christine… Come back to me!”När hon vaknar upp är hon inte längre i 1980-talets New York utan i 1880-talets London och ersättare för divan La Carlotta på Londons operahus. Ett operahus som är hemsökt av ett spöke…

Jag kan tycka att man gjort ett par finurliga uppdateringar på den gamla historien som vid det här laget ärligt talat började ha lite spindelväv fladdrandes kring öronen. Manusförfattarna Gerry O’Hara och Duke Sandefur har förstärkt Faust-parallellen så pass att Fantomen nu verkligen har slutit ett avtal med djävulen.

Dealen är att världen ska älska hans musik men inte så mycket mer och för att verkligen se till att så sker försätts hans ansikte i ett ständigt ruttnande tillstånd. Möjligen blir den ärelystne kompositören i samma stund också galen eller också är det en mer successiv process (möjligen när han kommer fram till att han behöver någon form av mask). För när Fantomen dyker upp i filmen är polisen efter honom i egenskap av en diabolisk mördare som specialiserat sig på att flå sina offer levande. Vi kan väl säga som så, att någon förfinad och vitmenad teatermask som täcker endast halva ansiktet inte är något för Fantomen à la Englund.

Fantomen snärjer dessutom Christine i sitt garn genom att appellera till hennes egen ärelystnad och till en början är hon inte alls särskilt rädd för honom. Istället ber hon att han ska spela sin musik för henne när han tagit med henne ned till sin katakomb-lair. Sannolikt föll kvinnor på 1800-talet lika mycket som för ”Du är min musa”-greppet som dagens musikerdejter. Det är först när han försöker tvinga henne till ett giftermål med ”musiken” som hon börjar backa, vilket hon i rättvisans namn också gjorde när affärsmannen Richard friade till henne (hon ville satsa på karriären).

Tyvärr kan dessa förändringar av originalhistorien inte rädda det sjunkande skeppet. 1800-talets London är inte särskilt kärleksfullt återskapat och har inget av Hammerversionens 60-talskulisscharm. Hela filmen har den där odefinierbart men tydligt kackiga känslan som bara 80-talsfilmer har, det finns liksom en plastig yta över hela härligheten.

Fantomens ruttnande ansikte är Freddy K rakt av och kompositören Misha Segal har tillåtit sig bli lite ”inspirerad” av Webbers musical. Inte mycket, men nog tycker jag allt att det finns där. Jill Shoelen som Christine ser mest ut som en klon av Phoebe Cates och Jennifer Connelly med mörkt hår i rak luggklippning och en röd mun. Och ju mindre som sägs om Englunds uppenbart påklistrade Nixon-haka desto bättre.

Jag kan sympatisera med ambitionen att återföra skräck-Fantomen från tragik-Fantomen, för han började ärligt talat bli lite trist. Här är det gore så det räcker till, blodet sprutar och huvudena rullar (för förutom skinn har denne Fantom en viss faiblesse för dekapiteringar), och till viss del är vi tillbaka hos den grymmare original-Fantomen. Men nerven saknas och förutom en riktigt snygg scen hos divan La Carlotta blir det sällan särskilt läskigt.

Möjligen beror det också på att man försökt göra The Phantom of the Opera till en klassisk slasher men inte lyckats gjuta ihop dessa två element tillräckligt väl, operaspöket och seriemördaren blir aldrig en och samma karaktär.

Så, ett bra försök men ett som absolut inte når hela vägen fram. Ska man prompt köra ett Robert Englund-maraton bör väl filmen ha sin plats men annars är det något man med gott samvete kan hoppa över. Oavsett om man är ute efter att bli skrämd eller inte.