Publicerad i Västerbottens Kuriren i april 1996

Tre av de mest kända och klassiska skräckromanerna kom alla inom samma århundrade: Frankenstein, Dr Jekyll och Mr Hyde samt Dracula. Efter Coppolas och Branaghs mycket bokstavstrogna filmversioner av den sista och första har nu Stephen Frears bestämt sig för att ta itu med det mittersta verket, det som sysselsätter sig med människors godhet och ondska och omöjligheten för det ena att existera utan det andra.

Frears väljer dock en något annorlunda infallsvinkel. Istället för att sätta den demoniske läkaren i centrum är det istället hushållerskan Mary som får möjligheten att visa händelsernas förlopp. Hon är medlem av det Jekyllska hushållet, en apparat som sköts minutiöst av den alltid så noggranne butlern Poole. När så husbonden börjar visa ett visst intresse för Mary tycker hon inte illa vara utan återger för honom valda delar ur en allt annat än harmonisk barndom. Men hon dras lika mycket till den nykomne assistenten Edward Hyde. En rå och obarkad man till skillnad från den servile husbonden, och med en lika olycklig som uppenbar förkärlek till allt vad det viktorianska London har att erbjuda av horhus och obduktioner. Men detta är ju ändå en relativt välkänd historia och som de flesta känner till får Jekyll efter ett tag vissa problem med att hålla Hyde under kontroll. Frågan är bara — hur skall de båda männen förhålla sig till Mary?

Nya versioner är alltid intressanta, vilket tyvärr inte med naturnödvändighet innebär att de samtidigt är speciellt bra, något som visar sig i fallet Mary Reilly. Eftersom själva grundhistorien enbart antyds, får man inget riktigt grepp om vare sig Jekylls kluvenhet eller Hydes monumentala ondska, trots att han inte drar sig för att sparka på små barn. Julia Roberts håller dessutom inte riktigt måttet när det gäller att gestalta Marys osäkerhet utan verkar under större delen av filmen vara mest förvirrad och stå och titta med uppspärrade och tårfyllda ögon på de båda männen som hon inte kan förstå men heller inte motstå och som därför gör henne så illa. Det är inte utan att man undrar om den unga damen kanske redan har haft sin blomstringsperiod i filmens värld med tanke på de projekt som hon har hoppat på under de senaste åren. Glenn Close, som tidigare jobbat med både Malkovich och Frears i Farligt begär är inte heller direkt övertygande som den vulgära bordellmamman mrs Farraday.

Vad som för mig framstår som totalt obegripligt är att man insisterat på att ha kvar Hydes något neanderthalliknande utseende samt ett antal andra fysiska handikapp, trots att frenologins dagar är över för länge sedan. Frears presenterar en vacker men i överkant naturalistisk historia vilket får mig att undra om sent 1800-tal verkligen är hans århundrade. Det kanske vore bättre om han höll sig till den robusta nutiden, som i fallet med den excellenta The Snapper. Vill ni ha en skräckhistoria så rekommenderas istället starkt Spencer Tracys bensprattel från 1941.

Omdöme 2011

Tja, inte fasen hade Mary Reilly blivit bättre med åren, den var ganska precis så dålig som jag minns den. Problemet tycker jag fortfarande stavas primärt Julia Roberts i det här fallet, hennes rolltolkning (eller möjligen är hela rollen fel) som piga med irländsk påbrå känns inte det minsta trovärdig. I rättvisans namn är hon dock en utseendemässigt bättre 1800-talsrödtopp än både Heather Graham och Cameron Diaz. Och mitt olyckskraxande över karriärens nedgång var inte särskilt framtidsskådande.

Relationen med John Malkovich har noll gnista och försöken att föra in originalets mer filosofiska funderingar blir i dialogen osannolikt styltiga (“Is evil stronger than good?”), alternativt fruktansvärt övertydliga (när Mary berättar att spriten tog fram en “annan man” ur hennes far). Malkovichs djuriske Edward Hyde är inte heller mycket att bli skrämd av.

Däremot tycker jag nog att Glenn Close hade blivit en lite roligare stereotyp, en slags viktoriansk Cruella de Vil (vilket faktiskt var den roll hon gjorde direkt efter bordellmamman). Dessutom var det rätt kul att se skådisar som man ‘96 kanske inte lade märke till men som idag känns synnerligen välbekanta: Michael Gambon, Michael Sheen (i sin näst första filmroll) och Ciarán Hinds (också i en förhållandevis tidig filmroll).

Jag kan sympatisera med det lockade i tanken att berätta Henry Jekylls historia från en radikalt annorlunda vinkel och det är mycket möjligt att boken som filmen bygger på är briljant, men slutresultatet blir icke desto mindre platt, grått och rätt tråkigt. Men var jag fick ifrån att Spencer Tracy sprattlade med benen vet jag inte för det var inte mycket viftande på den fronten 1941…

Annonser