The Island of Dr. Moreau (1977)

alt. titel: Förvandlingens ö

Tre män driver redlöst omkring på öppet hav, snart är de bara två. En ö dyker upp vid horisonten och med sina sista krafter lyckas de skeppsbrutna från Lady Vain ta sig i land. Men fast mark under fötterna är inte det samma som säkerhet ska det visa sig och ödjungeln innehåller farligheter man inte hade kunna föreställa sig.

Andrew Braddock, maskinist på Lady Vain, vaknar upp hos Dr. Moreau bara för att få veta att hans skeppskamrat Charlie inte längre finns ibland dem. Men Andrew får snart annat att tänka på; dels försiggår det konstiga saker i den gode läkarens labb, dels får han syn på den undersköna Maria, en föräldralös flicka som adopterats av Moreau.

Eftersom öns invånare inte har så mycket kontakt med omvärlden får den händige Andrew chans att berätta för dem om både flygmaskinsförsök och ubåtar (tidpunkten är tidigt 1900-tal). Men Moreau och hans assistent Montgomery förklarar att de är betydligt mer intresserade av kroppens organiska mekanismer, så mycket opålitligare och oförutsägbara än mekaniska ting.

Förutom en mindre känd version vid namn Terror is a Man från 1959 är denna 70-talsfilm den första adaptionen av H.G. Wells berättelse efter 30-talets Island of Lost Souls. Casten är förhållandevis imponerande: Burt Lancaster, Michael York, Nigel Davenport (inget namn eller ansikte jag känner igen men hans CV ser solid ut) samt en ung Barbara Carrera i en tidig roll.

Däremot kan man fundera på hur mycket MGM egentligen trodde på produkten med tanke på att den tycks vara en av de få icke-TV-relaterade elementen för både regissör och manusförfattare. Men visst, ska vi vara helt rättvisa är regissör Don Taylor ansvarig för så väl Escape from the Planet of the Apes som Omen II.

Om det är dåligt förtroende eller något annat som ligger i botten känns väldigt svårt att avgöra, det enda jag är klar över är att The Island of Dr. Moreau inte fångar mig för fem öre. Jag sitter hela filmen igenom och försöker komma underfund med om det enbart handlar om att den inte följer Wells förlaga men det gjorde inte Island of Lost Souls heller (den tog sig ännu större friheter) och den tyckte jag ändå var klart bättre.

Moreau är även här avsevärt mer tillmötesgående än i originalet men till skillnad från Charles Laughton blir Burt Lancaster inte det minsta otrevlig eller läskig i sin fanatiske vetenskapsmannaroll. Han har nu utrustats med någon slags filantropisk anledning till sitt handlande (lätta mänskligt lidande, yada, yada, yada) men är trots detta helt enkelt beige (ända till slutet då han föga förvånande fläckas av en hel del rött). Michael York får fina möjligheter att spela ut och lyckas ibland beröra mig, men på det stora hela är även han ganska platt och träig (om än rätt vältränad). Inte ens själva ön lyckas leva upp till förlagans vulkaniska helvete med mystiska växter och kokande källor, istället har man valt att förlägga handlingen till ett minst sagt frodigt och paradisiskt Västindien.

Historien som sådan innehåller förändringar som inte tillför något för själva framställningen, ett slagsmål mellan en tiger och en Beast Man känns fullkomligt omotiverat. Att man helt har tagit bort den antydda men icke desto mindre före- och olycksbådande livbåtskannibalismen i inledningen känns rätt korkat även om jag kan förstå att det skulle ha krävts lite tankemöda för att introducera den. Michel York gör sitt bästa för att se rädd ut på sina djungelexpeditioner men till slut vill man bara säga åt honom att låta bli att gå dit om det nu är så läskigt.

Inte heller tycks man har gjort några försök att uppdatera det filosofiska innehållet, trots att rädslan för gränsöverskridandet mellan människa och djur inte känns särskilt brännande i det sena 70-talet. Man har plockat med den fala kvinnan från Island of Lost Souls men Barbara Carreras Maria är på det hela taget rätt ointressant eftersom man samtidigt tagit bort hennes dubbelhet (trots att denna obegripligt nog hela tiden antyds).

Djurmänniskorna är mer välartikulerade och får tydligare ifrågasätta Moreaus Lag (”Our Law.” “No, his Law!”) men jag kan verkligen inte hitta något som gör att tankarna kring förtryck och dubbelmoral (”He tells us not to kill. He kills!”) känns mer aktuella eller relevanta än hos Wells.

Inte heller visuellt finns det egentligen något att bli glad över (men affischen är riktigt snygg!). Den stora slutscenen är förvisso skönt kaosartad men själv kunde jag inte låta bli att känna mig mer upprörd över hur de stackars djuren behandlades. Frasen ”No animals were harmed…” tycks inte ha varit aktuell vid den här inspelningen.

Nej, nu får jag sätta mitt hopp till Marlon och Val men vad jag kan minnas av den tio år yngre versionen är det inte mycket till hopp. Den galne vetenskapsmannen i Moreaus skepnad har kanske mist sin aktualitet någon gång efter mitten av 30-talet?