Trots att fotografen i denna produktion heter Ruttenberg i efternamn är slutresultatet allt annat än det. Men med en regissör som Victor Fleming och skådisar som Spencer Tracy och Ingrid Bergman i huvudrollerna borde man kanske egentligen inte vara så förvånad.

Dualitetsberättelsen anno 1941 är en ren remake på den tio år tidigare filmen med samma namn och skiljer sig därför manusmässigt en hel del från Stevensons original. Jag tycker naturligtvis även den här gången att detta är en bra väg att gå. Ingrid Bergman som barflickan Ivy (aningens färre prostitutionsantydningar den här omgången) blir en ren förkroppsling av Harry Jekylls frestelser och som lockar fram hans Edward Hyde. Med benäget kemiskt bistånd förstås.

Scenerna från Jekylls labb visar samma blandning av fascination och rädsla inför den obegripliga vetenskapen som Victor Frankensteins dito. Enda skillnaden är att istället för en massa elektrisk apparatur och båglampor är Jekyll försedd med utrustning som bör ha sysselsatt ett medelstort glasbruk under minst ett år. Det är E-kolvar av alla storlekar och avkylningsspiraler samt ett litet elegant glas i vilken läkaren tillreder sin ångande brygd.

Lana Turners Beatrix representerar å sin sida den gode Harry Jekyll, mannen vars brott från början egentligen bara var att vara lite väl nyfiken för sitt eget bästa. Men i likhet med den prudentlighet som blir påtvingad de unga tu av Beatrix synnerligen strikte far, Sir Charles, blir den kyska relationen aldrig lika intressant som den mer depraverade.

Victor Fleming förlitade sig på rent skådespeleri för att skapa spänning i sin film och för min del fungerar det absolut. Scenerna mellan Spencer Tracy och Ingrid Bergman är tajta även om bägge två var och en på sitt håll ibland tenderar till ett visst överspel. Att fokusera Hydes ondska i hans förtryck av Ivy gör den både trovärdig och oroväckande. Jag gissar att det enbart är Tracy och Bergmans förtjänst att jag fångas av deras relation på ett sätt som jag aldrig gjorde av Frederic March och Miriam Hopkins.

Hydes katt-och-råtta-lek med sitt offer accentueras av de många scenerna där man enbart får närbilder ansikte mot ansikte och det slår faktiskt gnistor. Och hans belåtna flin när han lystet stirrar på Ivy får honom mest av allt att likna en tre-paket-om-dagen-rökare som ser fram emot att i lugn och ro ta sig an den där nya limpan han precis köpte.

Kontrasterandet mellan Ivy och Beatrix som det onda och det goda ger Jekyll en tydligare anledning att forska efter mänsklighetens sjaskigare sidor, för visst är Ivy en riktig liten munsbit? Varför skulle man inte både kunna ha kakan kvar och äta upp den? Det betonar också när Hyde börjar bli allt svårare att kontrollera, för när han dyker upp i närheten av den goda Beatrix, då förstår man att det är fara å färde.

Jag upplevde denna version av den klassiska berättelsen som mer psykologiserande och det var enbart av godo. Men då ska naturligtvis återigen en stor del av berömmet landa på Tracy och Bergmans prestationer.