Island of Lost Souls (1932)

Ruth Thomas väntar otåligt på att bli Mrs. Ruth Parker. Men fästmannen Edward dröjer och allt hopp tycks vara ute när besked kommer att hans skepp, Lady Vain, har gått under med man och allt. Men strax därefter blir Ruth glad igen eftersom Edward bortom graven lyckats skicka henne ett telegram.

Det visar sig att han ensam blivit upplockad av ett annat skepp och snart är på ingång. Men när detta andra skepp angör hamnen finns ingen Edward ombord och den sluskige (och spritstinkande) kaptenen berättar att han helt sonika slängt av Ruths fästman på första bästa ö de angjort.

Han kan dock ange öns koordinater (även om den är så obetydlig att den inte finns med på några sjökort) och Ruth är snart på väg för att rädda sin älskade. Vad hon inte vet är att Edward svävar i stor fara från öns invånare, mänskliga som omänskliga, samt att han snabbt som ögat lyckats hitta en passabel ersättare för fästmö nummer ett.

H.G. Wells ska inte alls ha gillat denna version av hans utforskande av djuriskt och mänskligt samt etik och moral i The Island of Dr. Moreau. Jag kan förstå det, för i Island of Lost Souls har man tagit författarens rätt filosofiska framställning och gjort renodlad action av det. Men eftersom jag upplevde den litterära förlagan som seg och oengagerande kan jag inte säga att jag, till skillnad från upphovsmannen, misstycker.

Man har dragit upp tempot försvarligt och redan ombord på den räddande båten får Edward höra om den olycksaliga ön med dess bespottade invånare och den hemske Moreau. Som till skillnad från boken visar sig vara en riktigt jovialisk typ i Charles Laughtons skor. Han är förstås fortfarande sinnebilden av den galne vetenskapsmannen (om möjligt i sin fryntlighet ännu galnare) men jag undrar om inte Niall McGinnis i Night of the Demon lånade en hel del inspiration från Laughtons porträtt av Moreau. Galningar är nämligen så mycket otäckare när de är glada och positiva.

Vetenskapen handlar också fortfarande om att förvandla djur till människor men 30-talets Moreau har fått hänga med i utvecklingen, han talar nu om ”germ plasm” och tar hjälp från både blodtransfusioner och strålning. Han har också tagit ett steg längre än att bara skapa en perfekt människa, nu handlar det om att skapa den perfekta kvinnan och för att testa detta är stackars Edward utomordentligt väl lämpad.

Han blir ansatt av den vackra Lota som, inom två röda sekunder efter att hon har sett sin he-man, till Moreaus förtjusning beter sig som en riktig kvinna: förförisk, pockande, krävande (hon vill att han ska prata med honom när han helst vill läsa) och sotis (på allt som hotar att ta honom ifrån henne). Edward å sin sida tycks ha vissa svårigheter att komma ihåg sin Ruth när Lota smeksamt lägger sitt huvud mot hans hand och vällustigt sträcker på sin lättklädda kropp.

Island of Lost Souls är alltså i mina ögon en riktigt bra adaption av Wells original, mest på grund av tempohöjningen och Charles Laughton. Berättandet är rappt, sminkningen av de olika best-människorna (med Béla Lugosi som ”the sayer of the law”) riktigt bra gjord och även om det gruvliga slutet eventuellt tagit en hel del hintar från den något äldre White Zombie är det icke desto mindre både effektivt och läskigt.