Livet leker för Harry Jekyll (trots att förtexterna illavarslande nog har tonsatts med Bach Toccata och Fuga i D-moll). Han bryr sig inte om att hans kollegor ser med en viss skepsis på hans vilda idéer om människans tudelade själ. Istället finner han stor tillfredsställelse i sitt läkarkall där han får små fattiga men guldlockiga flickor att gå igen och han är förlovad med den älskligaste flickan i världen, Muriel Carew. Det enda molnet på Harrys i övrigt bländande blå himmel skulle i så fall vara att Muriels far, den konservative general Carew, inte vill låta de unga tu gifta sig med en gång. Han tycker att Harry är lite för excentrisk för hans dotter.

Och det ska vara en väntan som visar sig vara ödesdiger. En kväll hjälper Harry en nedslagen kvinna hem till hennes hyresrum, men Ivy Pearson är knappast en oskyldig blomma. Snarare är hon en förslagen siren som suggestivt lyfter på kjolen och kastar sina hårt spända strumpeband i Harrys riktning. Utan att han riktigt vet hur det gick till sitter Harry plötsligt på sängkanten och kysser en kvinna som inte äger den minsta likhet med hans sedesamma fästmö.

Harry försöker bortförklara händelsen inför vännen Lanyon men det går inte att komma ifrån att det skulle vara smidigt om han inte ens behövde slåss mot den frestelse som den fala Ivy innebär. En frestelse som är så mycket större nu när Muriel har släpats iväg av en oförstående fader till Bath. Men de experiment som Harry utför och som ska råda bot på hans åsna mellan den rätta och den felaktiga hötappen går snett. Istället för en enkelspårig ängel tar det rykande glaset fram Edward Hyde, vilken njutningsfullt sträcker på sig och skadeglatt skriker ”Free at last!” varefter han ger sig iväg på jakt efter den frestande Ivy.

I likhet med den tio år äldre filmatiseringen har man valt att visualisera Jekylls två sidor med en ren och oskyldig fästmö och en fallen kvinna, madonnan och horan med andra ord. Medan det 1931 aldrig blir riktigt uttalat huruvida Ivy verkligen är en fullfjädrad prostituerad eller inte, är antydningarna rätt uppenbara eftersom Dr. Jekyll och Mr Hyde är pre-code. Fördelen med denna tydligare kontrastering mellan de två stereotyperna är dock att karaktären Muriel känns betydligt mer motiverad än 1920 års Millicent.

Man ville också försöka få John Barrymore att återupprepa sin succé men han var under kontrakt med en annan studio och chansen gick istället till den 15 år yngre Frederic March. Tur för honom skulle man kunna säga eftersom March vann en Oscar för sin tudelade roll. Men fasen vet om han var värd den. Eller också är det helt enkelt en kulturkrock för den här Jekyll & Hyde-versionen ligger, i likhet med exempelvis White Zombie, lite för nära stumfilmens känsloutspel.

Men visst, det är ingen större tveksamhet att Harry verkligen älskar sin Muriel, spelad av Rose Hobart. Paret stirrar varandra djupt i ögonen, kramar varandras händer och försäkrar febrigt om och om igen att de inte kan leva utan den andre och att de aldrig älskat någon på det här sättet förut. När Harry ska göra bot och bättring är det gråt och tandagnisslan som gäller från bägge hållen (“I have no soul!”). På samma sätt blir jag aldrig riktigt övertygad av Miriam Hopkins Ivy, det är helt enkelt för mycket.

Även den famöse Hyde blir för mycket. Make up-artisten Perc Westmore snodde John Barrymores toppiga skalle men valde att ytterligare förstärka behåring och annat, vilket gör March Hyde klart aplik (även rörelsemässigt är det mycket hopp och skutt). Plus löshuggtänder som är så stora att han konstant går omkring med en bred grodmun och större talsvårigheter är Freddie Mercury. För min del blir Frederic Marchs Hyde tyvärr aldrig särskilt skrämmande; själva transformeringen är imponerande, men inte lika imponerande som Barrymores.

Men historien som sådan är rappare berättad (trots att själva filmen är trettio minuter längre) och andas lite ambition, både vad gäller teknik och symbolik (särskilt i form av en gryta som vid lämpliga tillfällen får koka över lite diskret i bakgrunden). Däremot blir jag aldrig riktigt klok på förstapersonsperspektivet som slängs lite här och var. Det är inte utan att jag förväntar mig ett hagelgevär eller varför inte en railgun i nedrekanten.