Phantom of the Opera (1943)

alt. titel: Fantomen på stora operan

Stumfilmen som återberättade Gaston Leroux rysliga berättelse blev en lysande succé för Universal Studios, så lysande att man 1930 släppte en ”ny” version med tal och pålagt ljud istället för textskyltar. Därför är det kanske inte så konstigt att man dessutom ett flertal gånger efter detta utannonserade en nyinspelning med flera olika skådisar på förslag. Först 1943 var det dock dags, då med den unga sångfågeln Susanna Foster som Christine och Claude Rains som det olyckliga operaspöket.

Violinisten Erique Claudin har varit anställd vid Parisoperan i tjugo år när han blir av med sin position på grund av problem med vänsterhanden. Alla, från operans dirigent till hans värdinna, förutsätter att Claudin har en nätt liten summa undanstoppad i madrassen men sanningen är att han spenderat alla sina pengar på kvinnor. Eller snarare, en kvinna. Under tre år har han betalat en svindyr sånglärare för att denne ska undervisa den unga Christine Dubois.

Nu är det dock slut med det eftersom sångläraren vägrar undervisa på krita. Claudins enda hopp står därmed till försäljningen av den konsert som han har slavat över under flera år. På besök hos Paris främste musikförläggare uppstår emellertid ett missförstånd och Claudin, övertygad om att man försöker stjäla hans skötebarn, får ett psykbryt och attackerar förläggaren Pleyel.

Men när Pleyel ber unga damer att komma och titta på hans ”etsningar” menar han just detta, varför en av dessa unga damer försöker försvara sig själv och förläggaren genom att kasta ett tråg etsningssyra i ansiktet på den galne Claudin. Ylande av smärta vacklar den mordiske violinisten ut på Paris gator och tar sin tillflykt i dess kloaker.

Det är nu Christine börjar höra mystiska röster på operan och den regerande divan, Madame Biancarolli, varnas vid upprepade tillfällen för att uppträda. Hon uppmanas istället att lämna över scenen till sin unga inhopperska. Kan det ligga någon sanning i de envisa ryktena om ett ”operaspöke”?

Som synes är det knappast en bokstavstrogen remake som kom från Universal. Deus ex machina-karaktären ”Persern” är helt bortplockad och Raoul är inte längre någon ädling utan en polis. Han har också fått en rival om Christines gunst, den tjusige barytonen Anatole. Männen representerar det livsval som Christine står inför, fortsätta sin operakarriär eller lägga de omöjliga drömmarna på hyllan och slå sig till ro med ett ”vanligt liv”.

Jag måste säga att Claude Rains inte känns som någon särskilt skrämmande Fantom, mest bara tragisk, och hans galenskap var både mer övertygande och rysligare i The Invisible Man. Fantom-sminkningen är bra gjord men väldigt nedtonad jämfört med Chaney knappt 20 år tidigare. Detta ska dock ha varit ett krav från Rains för att inte stöta sig med alla de krigsveteraner som kom tillbaka från Europa, mer eller mindre vanställda.

Christines förhållande till Claudin och orsaken till varför han är beredd till personlig konkurs för den unga sopranen förblir outtalat. Tydligen ska en första manusversion ha tillskrivit Claudin rollen som Christines länge försvunne far, men utvecklingen av historien gjorde att de incenstuösa vibbarna av den relationen blev lite obehagliga.

Trots att vi får veta lika lite om både Christine och hennes uppvaktare som i stumfilmen gör det mindre i denna version eftersom man har introducerat en mycket framgångsrik comic relief i rivaliteten mellan Nelson Eddys baryton och Edgar Barriers polis. Susanna Foster är söt som socker men det är hennes friare som levererar större delen av underhållningen.

Och det borde väl i och för sig vara självskrivet, med tanke på vart historien utspelar sig, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det blir lite väl mycket opera på scenen. Antagligen ville man suga ut så mycket som möjligt av det faktum att två av huvudrollsinnehavarna verkligen kunde sjunga men tempot blir lidande, särskilt i den tredje uppförda operan, när alla väntar på att kunna snärja den djävulske Fantomen.

Kulisserna är däremot fortfarande helt fantastiskt imponerande, vilken förstås beror på att man återanvände kulisserna från stumfilmen som fortfarande stod uppbyggda på Universals mark. Denna gång är det emellertid en anmärkningsvärt ljus och luftig operabyggnad vi får stifta bekantskap med. Och istället för drypande korridorer djupt nere i operans innanmäte försiggår de flesta av de spännande jakterna högt uppe i repdjunglerna, ovanför scenen.

Trots det myckna sjungandet är denna Phantom of the Opera rätt trevlig underhållning men särskilt mycket till skräckfilm är den inte.