Sir George Carew är lite tveksam inför sin dotter Millicents uppvaktare Dr. Henry Jekyll. Visst är han en redig karl, men kanske lite väl fin i kanten. Ingen kan väl ändå vara så präktig som Henry tycks vara – när han inte forskar ägnar han tiden åt sin fria fattigmottagning i en av Londons sämre bemedlade stadsdelar.

Sir George bestämmer sig för att klämma sin blivande svärson på pulsen en smula och lyckas genom det mest säkra av trick när det gäller att få män att göra något de inte vill – hånfull utmaning. Lille Henry är väl ändå inte så skrajset känslig att han inte ens törs gå in i en vanlig, hederlig music hall och klämma en vanlig, hederlig bärs?

Men Sir George vet inte vilken bubblande vulkan han i och med detta oskyldiga spratt gläntar på hos Henry. När den tidigare filantropen väl en gång kommit i rejäl närkontakt med sin ”baser nature” (främst förkroppsligad i den höftgungande music hall-dansande Gina) finns det ingen återvändo. Men Dr. Jekyll är trots allt lite oroad över sin odödliga själ om han skulle ge efter totalt. Vore det inte smidigt om man kunde dela sig i två delar där en person ger efter för alla frestelser, medan själen finns kvar i den andre?

Dr. Jekyll and Mr. Hyde anno 1920 torde vara en av de mer välkända filmversionerna av Robert Louis Stevensons kortroman, dels beroende på att den omfattas av public domain och alltså är gratis att använda för illustrationer av diverse slag, dels beroende på John Barrymores klassiska porträtt av de gode Jekyll och den genomonde Hyde.

Även om det inte är en omvandling i klass med Chaney Sr i The Phantom of the Opera är Barrymores Hyde skräckinjagande så det räcker. Håret hänger i flottiga testar ned från en skalle som antyder ett ursprung hos en sådan där indianstam med toppiga huvuden. Fingrarna är abnormt långa medan mängden svartmålning kring ögonen istället ställer in siktet på en stolt tvättbjörnshärkomst. Den famösa käppen finns också på plats och är så grov att man skulle kunna missta den för ett raketgevär.

Men framförallt tycks Hyde, som så många andra stumfilmsskurkar, ha en hypnotisk blick som får de mest härdade av barflickor att bli som modellera i hans otäcka händer. Inte bara Hyde själv är synbarligen ond, han omger sig också undantagslöst med personer som är slafsiga, skitiga, giriga eller helt enkelt bara fula.

Förutom anledningen till varför Dr. Jekyll blir nyfiken på hur det skulle vara att bete sig som det inte funnes någon morgondag är filmen sin litterära förlaga relativt trogen, bortsett från introduktionen av Millicent som ärligt talat känns aningens överflödig. Hennes välgörande inflytande skulle precis lika gärna ha kunnat utövas av någon rättrogen vän till Henry. Fast scenen där han tålmodigt försöker vara god och lyssna medan hon spelar piano samtidigt som det är helt uppenbart att han är uttråkad till aneurysmgränsen är rätt underhållande. Han ser ut som en man som försöker bli underhållen av en laterna magica efter att ha sett Avatar i 3D (och älskat upplevelsen).

Tyvärr blir filmen som sådan lite utdragen, eventuellt för att man vet vad som kommer att hända, och någon särskilt läskig stämning infinner sig sällan. Möjligen har man inte heller riktigt hittat rätt i en story som i princip går ut på att Jekyll blir Hyde och sedan går på jakt efter en sup och ett ligg. Ett par scener är emellertid riktigt fina: Hydes ödesdigra mord (medelst käppkrycka) och Jekylls drömsyner där någon form av spindelmänniska hemsöker honom (men så är jag i och för sig aracnofob av stora mått).

Men för all del, av de klassiska stumfilms”skräckisar” jag sett hittills så var Dr. Jekyll and Mr. Hyde ändå en av de bättre. Men jag misstänker att det är mer beroende på Mr. Stevenson än Mr. Hyde.